Shuarfolkets självförsörjande och traditionella livsstil i ecuadorianska Amazonas hotas av ett enormt gruvprojekt.

– Vi kan inte bada eller fiska i floden längre, vilket vi gjort här i alla tider. Våra djur kan inte dricka vattnet, säger Alfonso Tendetza, en av shuarfolkets aktivister mot gruvan. Men folkets kamp för sina rättigheter har ett högt pris. I december förra året hittades Alfonsos bror mördad i närheten sin by.

ECUADOR. Vi befinner oss i byn Yanu Kim, belägen i Cordillera del Condor, i den syd-centrala delen av Ecuadors Amazonas. Det kuperade landskapet täcks av tropisk regnskog och rymmer en stor del av landets biologiska mångfald. Regeringen har gjort stora delar av bergskedjan till ett skyddat naturreservat, men en del av området har uteslutits – den del som beviljats gruvkonsessioner för koppar och guldbrytning av det kinesiskägda företaget Ecuacorriente S.A. (ECSA), där den storskaliga dagbrottsgruvan El Mirador planeras att anläggas.

– Växterna och djuren har lika stor rätt att leva som vi människor, säger Alfonso Tendetza upprört och med eftertryck på varje ord.

Alfonso tillhör shuar – en urfolksgrupp som bebor ecuadorianska Amazonas och delar av Anderna. Hans klädsel är som vilken småbonde som helst, gula högskaftade stövlar, blå t-shirt och urtvättade jeans, men Alfonso är shaman – medicinman – och hans relation till naturen och marken hans folk bebor är starkare än många andras.

– Här har vi shuars bott i hundratals år, var ska vi ta vägen? Shuars kan inte flytta till en annan stad eller ett annat land, vi är härifrån det här berget. Det är som djuren. De bor här i djungeln och var ska de leva när de hugger ner och förstör den? De tar vår rikedom ifrån oss.

Alfonso skakar frustrerat på huvudet och tittar ner i marken medan vi sakta promenerar fram på en stig rakt genom den rikedom han pratar om – deras territorium och deras vatten. Tjocka stammar skjuter upp ur marken och högt ovanför oss skapar de ett lummigt grönt tak. Ormbunksväxter täcker marken och runt omkring oss surrar insekter av alla sorter. Alfonso visar mig enorma myror, svampar, rötter och örter som går att äta, kunskaper hans folk, shuarfolket, fört vidare från generation till generation.

 

Förgiftar vatten och natur

Att anlägga en gruva i denna typ av miljö utgör ett stort hot mot den sårbara naturen, vattnet och folket som bor här. Gruvföretaget ECSA har fått tillstånd att utforska hela 2 895 hektar mark. Det är en lika stor yta som 4 054 fotbollsplaner. Därtill kommer en nästan lika stor yta som företaget får göra ”relaterade aktiviteter” på, vilket kan innebära till exempel infrastrukturprojekt, som även de hotar det unika ekosystemet.

Enligt människorättsorganisationen Inredh:s rapport Diagnóstico legal de la minera en el Ecuador kommer bara avskogningen av området innebära förödande konsekvenser för ekosystemet. Dels för att det påverkar livsmiljön för hundratals djurarter, dels för att det påverkar vattenflödena. Avskogade jordar kan inte binda vattnet i marken vid de kraftiga regn som ofta faller i området, och orsakar därför lätt översvämningar i de lägre liggande områdena där folk bor.

Dessutom kommer gruvan att konsumera mycket stora mängder vatten. Enligt Inredh krävs det mellan 10 000 och 30 000 liter vatten för att producera ett ton koppar. Ecuacorriente räknar med att utvinna mer än 500 ton koppar om dagen, vilket motsvarar en vattenförbrukning på mellan 5 och 15 miljoner liter vatten dagligen.

Företagets egen miljöstudie konstaterar att förändringen av markanvändningen kommer påverka biodiversiteten i området. Den konstaterar även att det finns en överhängande risk för förorening av vatten som skulle kunna riskera att djurarter utrotas och att människors hälsa påverkas.

Men även om företagets studie visar på flera risker så menar miljöorganisationen Acción Ecologica att miljöstudien har stora brister och är föga sannolik. Resultatet av gruvan skulle bli betydligt värre, enligt dem.

– Miljöstudien är inte noggrant gjord. Det finns en rad möjliga katastrofer som studien inte innehåller någon analys av och den använder inte tillräckligt med relevanta uppgifter, säger Gloria Chicaiza från Acción Ecologica i en intervju med Ecuadorenvivo.com.

Acción Ecologica är även kritiska till att det är företaget självt som anställt konsulterna som utfört studien. En återkommande tendens i de flesta miljöanalyser av gruvprojekt och som bidrar till att vilket projekt som helst släpps igenom, menar organisationen.

 

Förorenande provborrningar

Vi promenerar vidare genom Alfonso Tendetzas ägor och kommer fram till floden Quimi. Vattnet som flyter fram är ljusbrunt och grumligt. I vattenbrynet har det formats ett vitt skum.

– Fram till för ett par månader sedan var vattnet så klart att man såg stenarna och fiskarna på botten. Vattnet har inte bytt färg bara för att det hade lust till det. Det har blivit så här sedan företaget började provborra efter mineraler, förklarar Alfonso.

Längre uppströms med floden ser vi det klara vattnet. Vi ser även stora lastbilar tömma lastbilsflak efter lastbilsflak med lera från provborrningarna, längs med en sluttning ner till vattnet. Nedanför denna plats börjar floden skifta färg.

– Vi kan inte bada eller fiska i floden längre, vilket vi gjort här i alla tider. Våra djur kan inte dricka vattnet. När det regnar mycket och vattnet stiger blir det leriga avlagringar på våra marker nära floden som förstör odlingarna, säger Alfonso upprört och blickar ut över vattnet och den omkringliggande skogen. Sedan ser han mig i ögonen och säger:

– Och än så länge provborrar de bara. Imorgon, kommer det vara värre och om 10 eller 15 år kommer det vara en förorening av så stor omfattning att vi inte kommer klara av den. Vi vill bara att företaget försvinner så vi kan fortsätta leva i lugn och ro som vi alltid har gjort.

 

Utebliven konsultation

Tillgång till vatten är en mänsklig rättighet. Genom föroreningarna som ECSA redan nu förorsakat har de tagit den rätten ifrån shuarfolket. Men problemen slutar inte där.

– Företaget har tillsammans med den ecuadorianska staten gjort sig skyldiga till en rad brott mot mänskliga och kollektiva rättigheter, berättar Tarquino Cajamarca, advokat på människorättsorganisationen Inredh.

Vi träffas på ett litet kontor i Gualaquiza. I rummet finns ett enkelt skrivbord överbelamrat med rapporter, dokument och böcker samt några stolar uppradade mot väggen. Småstadens gatuljud smiter in genom ett öppet fönster.

– Först och främst anordnade staten inte någon fri och informerad förhandskonsultation, något som urfolken i området har rätt till enligt ecuadoriansk lag och den internationella konventionen ILO 169, konstaterar Tarquino sakligt och fortsätter.

– I 90 procent av fallen har företaget inte uppfyllt de tydliga regler och normer gällande miljöskyddsaspekter som miljöministeriet satt upp. Och inte heller vad gäller sociala aspekter, så som respekt för människors värdighet, schyssta priser, utnyttjande av godtrohet hos befolkningen, och mycket annat, förklarar han.

En av de personer som drabbats av ECSAs agerande är Rosa Alvira Sanchez, en boskapsbonde som bott urfolkssamhället San Marcos i över 40 år. Invasionen av stora maskiner vid provborrningen har skadat egendomen.

– Jag tänker stanna kvar på ägorna in i det sista. Företaget har inte rätt att driva bort mig för de lurades när de köpte marken och sedan har de inte hållit sina löften om att kompensera oss, säger hon bestämt där hon sitter på en av stolarna längs väggen på advokaten Taquinos lilla kontor.

Idag ska de tillsammans gå igenom hennes rättsärende som snart ska upp i domstol. Gruvföretaget, som menar att Rosas mark nu är deras, vill ha bort henne från egendomen. Men Rosa Alvira Sanchez vägrar flytta på sig.När företaget köpte Rosas mark sa de till henne och andra som sålde att den skulle användas till att föda upp boskap och odla afrikansk oljepalm, något som befolkningen trodde skulle skapa arbete i området. Dessutom utnyttjade de folkets godtrohet och okunskap om priser och köpte jordarna för en orimligt låg penning. Rosa fick 600 dollar per hektar, några av hennes grannar bara 200 dollar, medan de som hade kunskap och förhandlade fick 3 000 dollar per hektar. Vissa lovades nya hus och marker någon annanstans – löften som inte infriats. Advokaten som ordnade kontraktet klargjorde inte heller för Rosa att även hennes hus ingick i köpet.

 

Enat och starkt motstånd

Men för Rosa handlar motståndet mot att lämna marken inte bara om den egna ekonomiska kompensationen.

– Jag gör motstånd för hela byns skull. Om vi vinner hoppas jag att företaget måste lämna området, säger hon.

Strategin handlar om att försvåra för företaget att avancera. Ett sätt att stävja företagets strategi som mera handlar om att skapa en känsla av maktlöshet hos invånarna genom flera anmälningar om brott mot invånarna, berättar advokaten Taquino Cajamarca, en av några få jurister som ställer upp med rättsligt stöd till invånarna i Cordillera del Condor.

I området där gruvan planeras har det även bildats andra typer av motstånd. De drabbade samhällena har samlats i en enad front som jobbar både politiskt, kommunikativt och juridiskt. 2012 vandrade cirka 2 000 personer från området hela vägen till Quito i en 15 dagar lång marsch till försvar för vattnet och livet. I år har de bland annat bestämt att de ska skapa ett kommunikationsteam för att synliggöra problemen och organisera en egen folklig fri och informerad urfolkskonsultation, för att visa att majoriteten av invånarna är emot projektet.

 

Politik i strid med konstitutionen

Föroreningar av vatten och brott mot urfolks rättigheter är något som går stick i stäv med Ecuadors konstitution. 2008 var landet ett av de första länderna i världen att skriva in naturens rättigheter, plurinationalitet (erkänner att landet utgörs av flera olika nationaliteter med motivet att ge alla urfolksgrupper erkännande, bestämmanderätt och autonomi) och buen vivir (utvecklingsmodell baserat på urfolkens kosmovision om att existera i harmoni med naturen) i sin konstitution.

Urfolksorganisationen Conaie var en av de drivande krafterna bakom dessa förslag och det var en stor seger när de skrevs in i konstitutionen. Sedan dess har dock regeringen fört en politik som många menar går tvärs emot dessa normer. Ecuadors president Rafael Correa har satsat stort på att minska fattigdomen, men regeringens olika sociala program har finansierats av en aggressiv utvinningspolitik.

Regeringen har investerat i oljeutvinning, storskaligt jordbruk och bäddat med lagar för att underlätta för gruvnäring. Storskalig gruvdrift är något som tidigare inte existerat i landet. El Mirador är ett av fem stora gruvprojekt som den ecuadorianska staten identifierat som strategiska och är det projekt som avancerat längst.

 

Rear ut gruvprojekt

Den senaste tidens låga oljepris har satt Ecuador i ekonomisk kris, och tvingat landet att se sig om efter nya inkomstkällor. Nyligen har en nysatsning gjorts på just gruvindustrin i Ecuador. Landet har marknadsfört sig på internationella gruvkonferenser och reat ut nya gruvkoncessioner till multinationella företag. Kritiker menar att gruvnäringen är precis lika osäker som oljeindustrin då även mineralpriserna växlar snabbt, och att staten istället borde ändra sitt fokus och satsa på hållbara näringar som skapar jobb på basnivå. Agroekologiskt jordbruk, vilket även rimmar bättre med de konstitutionella målen, skulle kunna vara ett alternativ.

En annan teori är att president Correa, även om han skulle vilja, inte längre har någon möjlighet att säga nej till varken olje- eller gruvindustrin, speciellt inte till kinesiska företag, eftersom Ecuador skuldsatt sig hårt till landet. Lånen från Kina är dyra och kortsiktiga. Mellan 2009, då Ecuador praktiskt taget inte hade några lån från Kina, och 2014 har skulden ökat med över 1 000 procent och låg i april 2014 på hela 6 292,9 miljoner dollar, enligt tidningen El Universo.

 

Kampens höga pris

Tillbaka i shuarbyn Yanu Kim. Sorlet från det bruna vattnet i Quimofloden avtar bakom oss när jag följer Alfonso Tendetza på stigen mot hans hus, en enkel byggnad av bruna plankor som står på en halvmeters höjd över marken, uppburet av träpålar. Alfonsos mamma, Rosa Maria Antun, en äldre kvinna med fårat ansikte och djup blick, möter oss.  Rosas son, Alfonsos bror, José Tendetza hittades i början av december 2014 död i vattenbrynet vid en närliggande flod. Hans händer var bakbundna, hans kropp misshandlad och hans huvud sönderslaget.

– Mitt hjärta gör så ont, hur ska jag kunna glömma, min son är död. Jag drömmer och drömmer om honom och gråter och gråter. José behandlade aldrig någon illa. Aldrig, aldrig, aldrig, säger hon på bruten spanska och förbannar sig sedan på shuar.

Omständigheterna kring José Tendetzas död är fortfarande oklara, men José var en av ledarna i shuarbyn, en frispråkig kritiker som stod i spetsen för motståndet mot gruvan. Misstankarna om att hans död är kopplad till hans aktivism är starka och den lokala motståndsrörelsen samt urfolksorganisationen Conaie har krävt av regeringen att resurser tillsätts för att utreda hans död. I mitten av mars i år presenterade de även fallet för den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter och begärde att denna ska uppmana regeringen att uppfylla dessa skyldigheter och göra en internationell övervakning av fallet för att säkerställa transparens i det rättsliga förfarandet.

Kryphål i lagstifningen

– Orsaken till att den ecuadorianska staten å ena sidan kan prata om naturens och urfolkens rättigheter, men å andra sidan kan göra saker som helt motsäger detta är att konstitutionen är uppbyggd så att den säger emot sig själv på flera ställen, förklarar advokaten Tarquino Cajamarca.

På det lilla kontoret i Gualaquiza har det blivit mörkt utanför fönstret, men Tarquino Cajamarca kommer fortsätta jobba fram till sent ikväll. Som exempel på dubbeltydigheten i konstitutionen ger han en dogmatisk del som ambitiöst kungör kollektiva, individuella och naturens rättigheter. Där står det till exempel att inga utvinningsprojekt får anläggas utan att urfolken konsulteras. På ett annat ställe står det samtidigt att det är statens ansvar att anordna konsultationerna, men att om urfolken motsätter sig projektet har staten rätt att bestämma vad som ska ske ändå.

– Resultatet, konstaterar Tarquino, blir att den aktör som har störst politisk och ekonomisk makt kan bestämma vilken del av lagen som ska gälla. I detta fall är det staten. Men, säger han sedan mer hoppfullt, de största samhällsförändringarna i världen har inte alltid kommit i de största länderna och av de största aktörerna.

– De har även sprungit ur de minsta samhällena, där utelämnade och utnyttjade folk organiserat sig. Och det är även möjligt här i Ecuador. Genom att avslöja och informera om detta ohållbara system hoppas vi att världen så småningom förstår att naturen är vår moder och att vi måste ta hand om henne. För utan moder jord finns heller inga barn. Utan naturen finns inga människor.

Tycker du också att kampen för moder jords rättigheter är viktig?

Och att rättvisa bör skipas och urfolkens rättigheter följas?

Motståndsrörelsen Frente de unidad y defensa del territorio de la Cordillera del Condor kämpar för miljön, livet och vattnet och mot gruvnäringen i Cordillera del Condor.
De är del av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation Conaie.
Stöd deras kamp genom att sms:a LA 100 till 72980 och bidra med hundra kronor.

Text och foto: Anna Nylander, kommunikatör Latinamerikagrupperna

Fler artiklar du kanske gillar

Baserad på kategorin Reportage från Latinamerika
Lantarbetare besprutar jordbruksgift utan skyddsutrutsning på Dominikanska Republiken. Foto: Lari Honkanen

Vanligaste bekämpningsmedlet kan orsaka cancer

Glyfosat är världens mest sålda bekämpningsmedel. Men användningen är kontroversiell. Inom EU pågår just nu en omprövning som kan leda till ett eventuellt förbud, samtidigt som kontrollen i Latinamerika ofta är obefintlig.

Neiro Andres Quiñones Zuñiga, 19 år. Foto: Hanna Helander

Giftfri odling en väg till fred

Den 28 februari 2017 invigdes Colombias första universitet för agroekologi. På centret söder om Bogotá utbildas unga jordbrukare i odling och politisk mobilisering. Utbildningen är en strategi i kampen för miljö, matsuveränitet och tillgång till mark.

Jordbruksjätte tar död på urfolkens levebröd

Mayabönderna på Mexikanska Yucatanhalvön har sysslat med biodling sedan urminnes tider, långt före den spanska koloniseringen. Men sedan staten och jordbruksföretagen börjat sponsra en riklig användning av bekämpningsmedel i området håller bina på att dö.

Kampen om rent vatten i Guatemala. Foto: Sori Lundqvist

Kampen om rent vatten

Guatemalas stillahavskust kännetecknas av stora plantager av banan, sockerrör, afrikansk palmolja och gummiträd som kräver och förorenar mängder av vatten. För regionens småbrukare har odlingarna varit direkt förödande.

Hero Perez är koordinatör på småbrukarorganisationen ANC på Dominikanska Republiken. Foto: Lari Honkanen

”Självaste regnet är förorenat”

I spåren av en politik där stora jordbruksföretag dominerar har många inhemska grödor försvunnit från Dominikanska Republiken. De nya hybrid-arterna är känsliga för farsoter, men tåliga för kemikalier.

Ingen undgår sojans gifter

Majoriteten av Paraguays befolkning lever av ett småskaligt jordbruk. Ändå odlas grödor för export på 90 procent av landets jordbruksmark. Odlingarna kräver rikliga mängder kemiska bekämpningsmedel och skadar intilliggande ekologiska jordbruk, djur och människor.
– Det är ett sätt för dem att få bort oss småbrukare, säger Belén Romero på organisationen Conamuri.

Den peruanska miljöaktivisten och gruvmotståndaren Máxima Acuña. Foto: Jorge Chavez Ortiz

Den peruanska gruvmotståndaren Máxima Acuña frias från alla anklagelser

Efter nära fem år av rättsprocesser baserade på ogrundade anklagelser om markintrång, har nu Perus högsta domstol beslutat att lägga ner åtalet mot miljöaktivisten och gruvmotståndaren Máxima Acuña. Den 46-åriga urfolkskvinnan har genom sitt agerande blivit en internationell symbol för kvinnors kamp i miljöfrågor.

Unga småbrukare på utbyte: “Jag känner mig modigare och starkare nu”

En av de aktiviteter som Latinamerikagrupperna var med och stöttade under 2016 var ett kontinentalt ungdomsläger i Los Caracas, Venezuela. Över 200 ungdomar med kämparglöd från 16 latinamerikanska länder samlades under tre dagar för att diskutera, utbyta erfarenheter och ge kraft åt varandra.

Toppmöte för en avkoloniserande kommunikation

Urfolksorganisationer från hela den amerikanska kontinenten har samlats för att utbyta tankar kring kommunikationsstrategier. Latinamerikagruppernas samarbetspartners, Waqib’Kej från Guatemala och Pueblo Kayambi från Ecuador är på plats.

La Escuela Continental de Mujeres de la CLOC-Vía Campesina, Nicaragua, 2016. Foto: Sori Lundqvist

Kvinnliga ledare tar plats i småbrukarrörelsen

Under hösten 2016 arrangerades en ledarskapsutbildning i Nicaragua av småbrukarnätverket Cloc/La Vía Campesina som medfinansierades av Latinamerikagrupperna. Syftet med utbildningen var att stärka kvinnor i frågor om feminism, organisering och småbrukares rättigheter.