Elli Viljanen gör praktik för Latinamerikagrupperna i Ecuador och bor hos en värdfamilj där.

”Man måste blöta ner tegelstenarna ordentligt, annars fastnar de inte” informerar min värdpappas bror medans han långsamt, med knivskarp precision, pressar ner ännu en sten på den blivande väggen. Det är nästan hypnotiserande att titta på. Stryka på nygjord cement, trycka ner en blöt tegelsten, sleva upp det rinnande överflödet och trycka in det i mellanrummet mellan denna och andra tegelstenen. Plocka upp mer cement från hinken och börja om.

Under tiden kommer två unga killar bärandes på finfördelat sten, som dumpas i en hög på golvet framför oss. Det ska bli mer cement.

Jullovspysslet i min familj visade sig vara att bygga ett nytt hus! Det är för min värdsyster och hennes man som huset ska byggas men nästan hela släkten är här för att hjälpa till, olika dagar i veckan, från småbarn till mor- och farföräldrar. De allra äldsta kan hjälpa till med att laga lunchen för alla (förutsatt att de är kvinnor…). Det här är en minga: en kollektiv arbetsinsats för tider när det behövs, där alla hjälper till utan egen vinning.

Ett vanligt fenomen i Sydamerika som dock är främmande för mig som svensk, eller helt enkelt icke-sydamerikansk. När jag undrar varför de gör detta är svaren så självklara att jag vill slå mig själv i pannan för att ens ha frågat. För att göra huset klart snabbare. Att bygga huset ensam skulle dröja ett år!

Historiskt sett har mingas varit ett sätt för bönder på landet att klara de stora arbetena, som bygga hus, sådd- och skördetider. Tidigare var behovet av arbetskraft större då det inte fanns ordentliga vägar i bergen, vilket försvårade att frakta material eller beställa hjälp från staden. De kanske inte hade mycket pengar, men hade valuta i form av djur, och kunde locka arbetare i utbyte mot fri lunch. Efter att man byggt ett hus så hade man ofta lagt ner allt man har i det, och grannar och familj kunde komma med mat för att man skulle klara av den första tiden. Och denna fina, hjälpsamma tradition lever kvar än idag! Men jag misstänker att släktingarna inte åker hit från staden bara för en gratis lunch, utan även av en familjär plikt att hjälpa till.

Enligt den andinska världssynen, eller kosmovisionen, har en viktig moralisk byggsten i Buen Vivir alltid varit återgäldandeprincipen. Den illustreras som enade händer eller den utsträckta handen (på kichwa Maki Purarina), och skildras också av ett populärt talespråk: ”hoy por ti, mañana por mi”. Det innebär i stort sett att återgälda en god gärning som en person tidigare gjort för någon, så kommer det tillbaka till en själv så småningom. Förmodligen har denna princip i kosmovisionen bidragit till att sociala fenomen som mingan uppstår.

Det är främst familj, men även nära vänner och grannar som bidrar med sin arbetsstyrka. Min värdfamiljs släktingar som bor i staden berättar att även de har mingas, främst för att bygga hus. Grannar som inte är med i själva arbetet kan komma och lämna en bit ost eller nån liter potatis bara för att stå för en bit av kostnaden.

Det är frivilligt att delta i en minga, men det faller alla så naturligt att även tonåringarna och unga barnen tillägnar någon dag av jullovet i bygget, skrattande kastande tegelstenar mellan varann och bärande på småsten. När man däremot frågar dem vad de tycker om mingas rycker de lite på axlarna eller säger rakt ut; det är inte kul. Men föräldrarna har fått hit dom, och det är nog ändå en lärande erfarenhet för ungdomarna.

Här planeras det toaletter, kök och ugn, allt utan en planritning. Jag ser ingen slå upp någonting i en självhjälps-bok. När jag frågar säger min värdfarbror att de lärt sig helt enkelt genom att titta på de äldres arbete på tidigare mingas. Det känns ganska säkert att säga att även i ungdomarna idag, som bara lite halvt entusiastiskt utför de tilldelade arbetsuppgifterna, kommer det fastna en del nyttiga kunskaper.

När jag berättar att i Sverige skulle nog få vilja göra något liknande utan lön, säger min värdpappa att här har de inte råd att anställa yrkeskunniga maestros och får bygga huset familjen emellan. Men jag tror inte det kan vara enda orsaken som vi i Sverige aldrig ber om hjälp. Det kanske är stolthet i vår individualism eller rädsla som kommer i vägen. Vad tror ni? Och det är bara att erkänna, de allra flesta av oss har inte ens de grundläggande kunskaperna för att bygga ett helt hus. Men det vore ju en fin tanke att ha samma laganda i Sverige som här märks tydligt åtminstone i min värdfamiljs släkts kvarter.

Under tiden som jag spekulerar och skriver i mitt lilla block fortsätter det svettiga arbetet och stöket för alla omkring mig. Rad på rad av tegelstensvägg byggs långsamt upp. Att samma laganda saknas för oss svenskar verkar synas på mig som individ också. Nej, nu måste jag kliva upp och dra mitt strå till stacken också, som en duktig arbetsmyra.

Text och foto: Elli Viljanen, praktikant Latinamerikagrupperna i Ecuador

 

Fler artiklar du kanske gillar

Baserad på kategorin Krönika
La Via Campesinas slutmarsch i Bilbao i juli 2017. Foto La Via Campesina

Rörelsen som växer för att förändra världen

I veckan avslutade La Via Campesina – den globala rörelsen för småbrukare, urfolk och lantarbetare – sin sjunde internationella konferens som denna gång hölls i Baskien. 500 delegater från 72 länder deltog för att representera de 200 miljoner människor som ingår i detta globala nätverk.

· Krönika
Foto: Sori Lundqvist

En kommunikatörs bokslut

Efter sex år på Latinamerikagruppernas kontor i Stockholm fick vår kommunikatör Sori Lundqvist möjligheten att under ett års tid arbeta på kontoret i Ecuador. Nu är året snart över och i denna krönika gör hon ett symboliskt bokslut.

· Krönika

Internationell solidaritet stärker kampen

Latinamerikagruppernas verksamhetsledare Markus Malm och programhandläggare Marlene Sosa Mercado befinner sig i Colombia under första maj för att delta i småbrukarnätverket Cloc/La Vía Campesinas kongress med representanter från hela Latinamerika.

· Krönika

”Att lära mig om deras kamp är något av det största jag varit med om”

Efter fem månader i Colombia reser jag tillbaka till Sverige med en ryggsäck fylld av nya upplevelser, kunskaper och relationer. Jag har varit där som praktikant hos organisationen Coordinador Nacional Agrario (CNA), som är en av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisationer i Colombia.

· Krönika

Vårt arbete behövs mer än någonsin

Latinamerikagrupperna har i närmare 50 år arbetat för att öka människors inflytande över sina livsvillkor i Latinamerika. Det gör vi bland annat genom stöd till viktiga sociala rörelser som kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och mot miljöförstörelse.

· Föreningsnytt, Krönika

Gruva förorenar och splittrar befolkning

”Lämna inget skräp efter er”, säger gruvbolagets säkerhetsvakt, men kommer Goldcorp följa sitt eget råd? Frågar sig vår kommunikatör Sori Lundqvist när hon besöker den skandalomsusade Marlingruvan i Guatemala.

I sojafälten: ”Doften av gift är stark och väldigt obehaglig”

Jag har nu varit nästan tre månader i byn Limoy II i Alto Paraná i östra Paraguay, i gränslandet till Brasilien. För att komma till byn från närmaste motorväg måste man åka ca 25 minuter genom det så kallade ”Mar de Soja”, ett hav av enbart genmodifierad soja – den enda sortens hav det kustlösa landet Paraguay har att erbjuda.

· Krönika

Ett besök på landsbygden vi sent kommer att glömma

När jag bestämde mig för att åka ut och resa i Latinamerika hade jag en önskan om att få möjlighet att lära känna några av de småbrukar- och urfolksorganisationer som Latinamerikagrupperna samarbetar med för att, i praktiken, bättre förtydliga och förstå kopplingen mellan det som våra samarbetsorganisationer gör i Latinamerika och det arbete som kansli, styrelse och aktivister gör i Sverige.

· Krönika

Sojan gör grannar till bittra fiender

”Vart tar egentligen alla gifterna vägen?” Frågar sig vår kommunikatör Sori Lundqvist där hon står mitt i den besprutade sojaodlingen på landsbygden i Paraguay.

En praktikants dagbok från sojafälten i Paraguay

Maja Heide gör praktik genom Latinamerikagrupperna hos en småbrukarorganisation i Paraguay och bor på landsbygden i en paraguayansk familj.

· Krönika