Trots att hon som barn blev utsatt för rasism och diskriminering, vägrade Esther Yumbay att dölja sin identitet som urfolk. Idag leder hon en förening som lyfter urfolksfrågor.

En molnig morgon, när regnet fortfarande ligger i luften, pysslar Esther Yumbay i sin frodande, övervuxna trädgård. Hon rycker bort ogräset från de fint utlagda stenarna som leder till den skårade ytterdörren. De äldsta sönerna hukar sig i majsodlingarna vid det lilla huset och försvinner bakom de två meter höga plantorna, ständigt följda av en skara nyfikna hönor. Pojkarnas skratt och hönornas kacklande blir bakgrundsljudet till denna begynnande dag.

Esther Yumbay leder en förening för urfolks rättigheter i Ecuador. Foto Elli Viljanen.
Esther Yumbay leder en förening för urfolks rättigheter i Ecuador. Foto Elli Viljanen.

Esther har en värme i sina ögon, men så länge hon ser fattigdom och orättvisa i världen kan hon inte ge sig själv många anledningar att skratta. Hon har under sina 41 år följt utvecklingen av staden Guaranda, där rasismen tidigare varit utbredd. Esthers barndom utspelade sig under en tid då urfolken bespottades och sågs ned på. Även stadens poliser använde sig av nedvärderande glåpord och särbehandling. Vid marknaderna fanns det speciella häkten för urfolksbönder, som de kunde hamna i om de inte gick med på att sälja sina produkter för det pris som marknadsbesökaren ville ge. Allt detta ledde till att urfolken kände skam för sin kultur; de började se sig själva med de andras nedvärderande ögon.

Idag engagerar sig Esther i Conaies egna parti Pachakutik. Inför den politiska kampanjen trär hon regnbågsfärgade armband på bekanta och charmar till sig deras röster i valet. Foto Elli Viljanen.
Idag engagerar sig Esther i Conaies egna parti Pachakutik. Inför den politiska kampanjen delar hon ut regnbågsfärgade armband och diskuterar politik med bekanta. Foto Elli Viljanen.

Esther Yumbays barndom var djupt präglad av den utbredda rasismen, men som bara 12-åring riskerade hon allt för att bygga upp självkänslan och värdet i urfolksidentiteten. Med sin jämnåriga vän var hon den första i flickskolan som bar urfolksdräkt till lektionerna.

– Vi hade helt enkelt fått nog och tänkte: nu är det dags att de respekterar oss. Vi var de första urfolken som tog på oss anacon [namn på urfolksdräkt] och började kämpa för våra rättigheter och för respekt. Idag kan alla använda anacon i centrum helt utan rädsla.

Hon gestikulerar stolt mot sin klänning, gjord av robust svart tyg som lindas flera varv runt kroppen och hålls upp vid midjan av ett färgglatt broderat mönsterband. Anacon är den mest utmärkande delen av den kvinnliga kichwadräkten, och likt de flesta traditionella klädstycken har den också broderier vid sömmen, glimmande grönt mot den djupt svarta bakgrunden och jordfläckarna.

Visst var jag rädd, men jag var tvungen att göra det.

Esther suckar djupt över minnet från skoltiden och sparkar mållöst med sin stövel mot marken.

– Visst var jag rädd, men jag var tvungen att göra det. Det var tufft att möta konsekvenserna i skolan, att de kallade mig indian och plötsligt inte ville kännas vid mig längre. Jag blev utan vänner, men hade ändå fördelen att mina föräldrar gav mig pengar som jag kunde visa upp i skolan. Därmed fick eleverna lite respekt för mig och lämnade mig ifred. Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina barn får en lugnare skolgång.

På interkulturella skolan Inti Churi är det inte bara accepterat med den traditionella urfolksklädseln, det är till och med obligatoriskt på måndagssamlingen. Foto: Elli Viljanen
På den interkulturella skolan Inti Churi är det inte bara accepterat med den traditionella urfolksklädseln, det är till och med obligatoriskt på måndagssamlingen. Foto: Elli Viljanen

Hon skrapar bort jorden från stenarna med en liten spade, torkar svetten från sin panna och ler.

– Det var svårt att förstå varför de lärde oss engelska istället för kichwa; det är ju inte vårt språk och det tjänar oss inte! Därför skapade vi en studentförening för urfolk, och kunde kräva lektioner av skolledningen. Det var en lång kamp, men till slut fick vi lördagslektioner: en timme kichwa och en timme organisering.

Idag har föreningen vuxit till ett forum för alla urfolksfrågor och Esther har blivit föreningens ledare. Fokus ligger på aktiviteter som handlar om att återta kulturen; som musik, dans och språk.

Text och foto: Elli Viljanen, praktikant Latinamerikagrupperna


En översikt över skolan i Ecuador

När Esther gick i skolan för cirka 25 år sedan var skolsituationen i Ecuador väldigt annorlunda jämfört med idag. Urfolken hade inte rätt till utbildning i sitt egna språk, och på grund av rasismen var de inte välkomna till stadens utbildningar. Sedan år 2008 är Ecuador en plurinationell stat, det vill säga en stat av många nationaliteter, och har erkänt de flesta urfolken som officiella nationaliteter med rätt att utöva och bevara sin kultur. Många fler ungdomar har nu tillgång till interkulturell tvåspråkig skolning, med lektioner i den egna livsåskådningen ”Kosmovision”, musik och andra kulturella inslag. Samtidigt satsar regeringen mycket på att centralisera skolorna, vilket drabbar urfolk då majoriteten bor på landsbygden. Centraliseringen innebär att ungdomarna måste lämna sina hem för studier i städerna, och tappar i samma veva lätt kontakten med sin kultur och identitet.


Ditt stöd är viktigt

Latinamerikagrupperna samarbetar med organisationer som arbetar för urfolks rättigheter på olika håll i Latinamerika, bland annat i Ecuador.

Genom att bli medlem stöttar du vårt arbete för att ge urfolk mer inflytande och göra deras röster hörda.

Vi har även en temagrupp som arbetar för urfolks rättigheter och naturens rättigheter. Du kan kontakta dem på buen.vivir@latinamerikagrupperna.se om du är intresserad av att engagera dig i frågan.

Fler artiklar du kanske gillar

Baserad på kategorin Reportage från Latinamerika

Bolivias kvinnor följer i urfolkskrigarens spår

Trots lagar om könskvotering har kvinnor i Bolivia fortfarande begränsat politiskt inflytande. Med stöd från Latinamerikagrupperna arbetar landets urfolkskvinnor för att förändra situationen.

· Reportage från Latinamerika
Varje dag jobbar Lorenzo på sin chacra, sitt fält. Det gränsar till GMO-sojafält på två olika håll, en situation som många småbrukare i Paraguay tvingas leva med idag. Foto: Julian Dannefjord

En hotad ekologisk oas i ett hav av gift

Julian Dannefjord gjorde under hösten 2016 och våren 2017 praktik på Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation i Paraguay där han mötte småbrukaren Lorenzo Espínola som kämpar för sin rätt att äga mark.

· Reportage från Latinamerika
Kulturella fester är en glädjefylld del av Sisas arbete med urfolksrörelsen. Här deltar hon i dans med kichwafolket. Tupparna fångade i den traditionella vårleken är en viktig del av den andinska vårfesten Pawkar Raymi. Foto Elli Viljanen.

”Vi är inte aktivister – vi är revolutionärer!”

Sisa Contento i Ecuador blev bortförd av polis under en fredlig manifestation för urfolks rättigheter och senare frisläppt. Flera av hennes kamrater sitter fortfarande häktade. Läs intervjun som vår praktikant Elli Viljanen har skrivit.

· Reportage från Latinamerika
Etsa Salvio Franklin Sharupi Tapuy i demonstrationståg med urfolksnätverket Conaie i Ecuador. Foto: Anne-Gaël Bilhaut

Ungdomsledaren från regnskogen: ”Vi är rebeller i blodet”

Latinamerikagruppernas praktikant Alexandra Jerlstad har träffat ungdomsledaren Etsa Salvio Franklin Sharupi Tapuy från Amazonas i Ecuador.

· Reportage från Latinamerika

”Mig får de aldrig bort” – en kvinnas kamp för mark i Paraguay

Simeona Riquelme i Paraguay är den enda kvinnan i hennes by som äger mark. Vår praktikant Maja Heide har träffat henne för ett samtal om orättvisa och outtröttlig drivkraft.

· Reportage från Latinamerika
Jordockupation är, och har historiskt varit, ett vanligt sätt för småbrukare och jordlösa i Paraguay att få tillgång till mark att bruka. Foto: Maja Heide

Röster från ockuperad mark

Varför väljer människor att ockupera mark trots att de riskerar avhysning och våld? Vår praktikant Maja Heide har mött fyra småbrukare i Paraguay som berättar om vad marken betyder för dem.

· Reportage från Latinamerika

Paraguays kvinnor och kampen om fröerna

I Latinamerika kämpar småbrukarorganisationer för att konsumenter och producenter ska få mer makt och inflytande över livsmedelsproduktionen. Latinamerikagruppernas kommunikatör Sori Lundqvist åkte till Paraguay för att se hur motståndet mot de stora jordbruksföretagen kan se ut i praktiken.

· Reportage från Latinamerika
Ecuadors urfolkdledare talar inför massorna efter mötet med presidenten

44 urfolksledare mötte Lenín

Ecuadors nationella urfolksrörelse Conaie, visade att de åter är en politisk kraft att räkna med. Basorganisationer från Anderna, Stillahavskusten och Amazonas intog Quito i tisdags och tågade genom huvudstaden till presidentpalatset för att tala med landets nye statsöverhuvud Lenín Moreno.

José Luis Fernández är urfolksledare i sitt samhälle San Francisco Xochicuautla och representant i Mexikos nationella urfolkskongress. Foto: Sigrid Petersson

Mexikos urfolk utmanar regeringsmakten

Efter att gång på gång ha blivit fördrivna från sina områden och utsatta för våld av den mexikanska staten, har nu urfolken i Mexiko gått samman för att skapa ett regeringsalternativ och ställa upp i presidentvalet år 2018.

Massdemonstrationer i Brasilien

De politiska korruptionsskandalerna avlöser varandra i Brasilien, samtidigt som sociala rörelser i allt större utsträckning utsätts för våld och hot. Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation De Jordlösas Rörelse (MST) mobiliserar brett, och har tillsammans med andra sociala rörelser tagit fram ett förslag på hur krisen ska lösas.