Trots att hon som barn blev utsatt för rasism och diskriminering, vägrade Esther Yumbay att dölja sin identitet som urfolk. Idag leder hon en förening som lyfter urfolksfrågor.

En molnig morgon, när regnet fortfarande ligger i luften, pysslar Esther Yumbay i sin frodande, övervuxna trädgård. Hon rycker bort ogräset från de fint utlagda stenarna som leder till den skårade ytterdörren. De äldsta sönerna hukar sig i majsodlingarna vid det lilla huset och försvinner bakom de två meter höga plantorna, ständigt följda av en skara nyfikna hönor. Pojkarnas skratt och hönornas kacklande blir bakgrundsljudet till denna begynnande dag.

Esther Yumbay leder en förening för urfolks rättigheter i Ecuador. Foto Elli Viljanen.
Esther Yumbay leder en förening för urfolks rättigheter i Ecuador. Foto Elli Viljanen.

Esther har en värme i sina ögon, men så länge hon ser fattigdom och orättvisa i världen kan hon inte ge sig själv många anledningar att skratta. Hon har under sina 41 år följt utvecklingen av staden Guaranda, där rasismen tidigare varit utbredd. Esthers barndom utspelade sig under en tid då urfolken bespottades och sågs ned på. Även stadens poliser använde sig av nedvärderande glåpord och särbehandling. Vid marknaderna fanns det speciella häkten för urfolksbönder, som de kunde hamna i om de inte gick med på att sälja sina produkter för det pris som marknadsbesökaren ville ge. Allt detta ledde till att urfolken kände skam för sin kultur; de började se sig själva med de andras nedvärderande ögon.

Idag engagerar sig Esther i Conaies egna parti Pachakutik. Inför den politiska kampanjen trär hon regnbågsfärgade armband på bekanta och charmar till sig deras röster i valet. Foto Elli Viljanen.
Idag engagerar sig Esther i Conaies egna parti Pachakutik. Inför den politiska kampanjen delar hon ut regnbågsfärgade armband och diskuterar politik med bekanta. Foto Elli Viljanen.

Esther Yumbays barndom var djupt präglad av den utbredda rasismen, men som bara 12-åring riskerade hon allt för att bygga upp självkänslan och värdet i urfolksidentiteten. Med sin jämnåriga vän var hon den första i flickskolan som bar urfolksdräkt till lektionerna.

– Vi hade helt enkelt fått nog och tänkte: nu är det dags att de respekterar oss. Vi var de första urfolken som tog på oss anacon [namn på urfolksdräkt] och började kämpa för våra rättigheter och för respekt. Idag kan alla använda anacon i centrum helt utan rädsla.

Hon gestikulerar stolt mot sin klänning, gjord av robust svart tyg som lindas flera varv runt kroppen och hålls upp vid midjan av ett färgglatt broderat mönsterband. Anacon är den mest utmärkande delen av den kvinnliga kichwadräkten, och likt de flesta traditionella klädstycken har den också broderier vid sömmen, glimmande grönt mot den djupt svarta bakgrunden och jordfläckarna.

Visst var jag rädd, men jag var tvungen att göra det.

Esther suckar djupt över minnet från skoltiden och sparkar mållöst med sin stövel mot marken.

– Visst var jag rädd, men jag var tvungen att göra det. Det var tufft att möta konsekvenserna i skolan, att de kallade mig indian och plötsligt inte ville kännas vid mig längre. Jag blev utan vänner, men hade ändå fördelen att mina föräldrar gav mig pengar som jag kunde visa upp i skolan. Därmed fick eleverna lite respekt för mig och lämnade mig ifred. Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina barn får en lugnare skolgång.

På interkulturella skolan Inti Churi är det inte bara accepterat med den traditionella urfolksklädseln, det är till och med obligatoriskt på måndagssamlingen. Foto: Elli Viljanen
På den interkulturella skolan Inti Churi är det inte bara accepterat med den traditionella urfolksklädseln, det är till och med obligatoriskt på måndagssamlingen. Foto: Elli Viljanen

Hon skrapar bort jorden från stenarna med en liten spade, torkar svetten från sin panna och ler.

– Det var svårt att förstå varför de lärde oss engelska istället för kichwa; det är ju inte vårt språk och det tjänar oss inte! Därför skapade vi en studentförening för urfolk, och kunde kräva lektioner av skolledningen. Det var en lång kamp, men till slut fick vi lördagslektioner: en timme kichwa och en timme organisering.

Idag har föreningen vuxit till ett forum för alla urfolksfrågor och Esther har blivit föreningens ledare. Fokus ligger på aktiviteter som handlar om att återta kulturen; som musik, dans och språk.

Text och foto: Elli Viljanen, praktikant Latinamerikagrupperna


En översikt över skolan i Ecuador

När Esther gick i skolan för cirka 25 år sedan var skolsituationen i Ecuador väldigt annorlunda jämfört med idag. Urfolken hade inte rätt till utbildning i sitt egna språk, och på grund av rasismen var de inte välkomna till stadens utbildningar. Sedan år 2008 är Ecuador en plurinationell stat, det vill säga en stat av många nationaliteter, och har erkänt de flesta urfolken som officiella nationaliteter med rätt att utöva och bevara sin kultur. Många fler ungdomar har nu tillgång till interkulturell tvåspråkig skolning, med lektioner i den egna livsåskådningen ”Kosmovision”, musik och andra kulturella inslag. Samtidigt satsar regeringen mycket på att centralisera skolorna, vilket drabbar urfolk då majoriteten bor på landsbygden. Centraliseringen innebär att ungdomarna måste lämna sina hem för studier i städerna, och tappar i samma veva lätt kontakten med sin kultur och identitet.


Ditt stöd är viktigt

Latinamerikagrupperna samarbetar med organisationer som arbetar för urfolks rättigheter på olika håll i Latinamerika, bland annat i Ecuador.

Genom att bli medlem stöttar du vårt arbete för att ge urfolk mer inflytande och göra deras röster hörda.

Vi har även en temagrupp som arbetar för urfolks rättigheter och naturens rättigheter. Du kan kontakta dem på buen.vivir@latinamerikagrupperna.se om du är intresserad av att engagera dig i frågan.

Fler artiklar du kanske gillar

Baserad på kategorin Reportage från Latinamerika

Nationell strejk och massprotester mot den sittande presidenten i Colombia

Torsdagen den 21 november 2019 utlystes en nationell strejk i Colombia. Den fredliga strejken,”El Paro Nacional” fick stor uppslutning men under kvällen och följande dagar utbröt våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Den 23 november utlystes utegångsförbud.

· Reportage från Latinamerika

Valutgång mobiliserar organisationen Bartolina Sisa

Praktikanterna Louise Gripenberg och Emil Wenlöf berättar om kvinno- och urfolkrörelsen Bartolina Sisas åsikter om Evo Morales och den rådande politiska situationen i Bolivia.

· Reportage från Latinamerika

Latinamerikas kvinnor manifesterade för kvinnors rätt till liv och värdighet och mot förtryck och exploatering

Under perioden 8 mars till den 15 mars 2019 deltog kvinnor från hela Latinamerika i olika manifestationer, seminarier och debatter mot kapitalismens och patriarkatets strukturella våld. Här kan du läsa om några aktioner som Latinamerikagruppernas samarbetsorganisationer i Brasilien, Colombia och Guatemala arrangerade.

“Att försvara småbrukares rättigheter är att försvara hela mänsklighetens framtid”

Den 18 november 2018 röstade FN:s generalförsamling för Deklarationen för småbrukares rättigheter. Deklarationen erkänner mänskliga rättigheter för världens småbrukare och röstades igenom med 119 röster för, 49 nedlagda röster och 7 röster emot. Bland de länder som röstade emot var Sverige.

Colombia – ett folkmord i slowmotion

Hashtagen ”Nos están matando” de dödar oss vittnar om allt annat än fred. Sedan fredsavtalet undertecknades för tre år sedan har morden på människorättsförsvarare ökat lavinartat. En trend som inte verkar vara övergående. Lovisa B Wiklund, praktikant hos Fensuagro berättar om läget för landsbygdsbefolkningen i Colombia.

Colombias fredsavtal öppnar upp för exploatering av mineraler i provinsen Sumapaz

Latinamerikagruppernas praktikant Alida Gadea berättar om småbrukarnas situation i provinsen Sumapaz, Colombia.

· Reportage från Latinamerika

Småbrukares rättigheter kan komma att erkännas i år

Trots att lejonparten av världens mat produceras av småbrukare, har de inte ens tillgång till en tredjedel av jordens odlingsbara marker och 80 procent av de som hungrar i världen, är just småbrukare och landsbygdsbefolkning. Småbrukarnätverket La Via Campesina hoppas att 2018 blir året då FN antar deklaration för småbrukares och lantarbetares rättigheter.

En ledarskapskurs blev vändpunkten

När Ada Luisa Farrach Lopez hade tagit ut sin examen i företagskommunikation och marknadsföring, var hon ivrig i jakten på jobb, bil och hus. Men idag ringaktar hon konsumtionssamhällets ekorrhjul. Istället är hon en förkämpe för kvinnor och för ett ekologiskt hållbart jordbruk.

”Quilombos kamp är samma som urfolkens”

Quilombon Cafundó är ett jordbrukssamhälle i en savannlik dalgång, drygt två timmars bilfärd från São Paulo. Här kämpar småbrukare av afrikanskt ursprung för att bevara sin identitet, sin kultur och sin mark. Men synen som möter oss när vi kliver ut ur bilen är inte alls vad jag väntat.

Pueblo Kayambi kämpar för att bevara Ecuadors natur

Ecuador var först i världen att skriva in naturens rättigheter i konstitutionen. Ändå används en rad gifter i jordbruket och det senaste året har den ecuadorianska staten gett tillstånd för gruvdrift på över 1,7 miljoner hektar mark som antingen är natur-reservat eller hör till urfolk.