Quilombon Cafundó är ett jordbrukssamhälle i en savannlik dalgång, drygt två timmars bilfärd från São Paulo. Här kämpar småbrukare av afrikanskt ursprung för att bevara sin identitet, sin kultur och sin mark. Men synen som möter oss när vi kliver ut ur bilen är inte alls vad jag väntat.

Under hela bilfärden har en av mina två guider, Vidigal Aparecida Moura, föreläst om Cafundós och andra quilombos strävanden, medan Fernando Santos rattat bilen från hypermodern storstadsdjungel, in på landsbygdens dammiga vägar.

– Under den koloniala epoken var quilombos frizoner för svarta som flytt undan slaveriet. Men dagens quilombos är kollektivt organiserade småbrukarsamhällen, som identifierar sig som afrobrasilianska, säger Vidigal Aparecida Moura.

Både han och Fernando jobbar inom organisationen APN, Agentes de Pastoral Negros. En av deras aktiviteter är att knyta band mellan quilombos ekologiska jordbruksprodukter och uppköpare
i städerna.

En godmodig kvinna med stora svartbågade glasögon och rastaflätor uppsatta i ett kulört hårband kommer fram till oss. Hon heter Regina Aparecida Pereira och är Cafundós informella ledare. Hon, Amaral och Fernando hamnar genast i slang om ditt och datt, politik och ekonomi.

– Sedan Temers statskupp, har situationen förvärrats, de byråkratiska reglerna har satt käppar i hjulen för försäljningen av våra produkter. Alla våra framsteg kom under Lulas och Dilmas presidentskap, säger Regina.

Till skillnad från Rio de Janeiros favelor med tätt packade hus i grälla färger, med småttingar som springer runt och leker tjuv och polis, musik och larm från varje hörn, möts jag istället av några vita betonghus som ligger generöst utspridda bland träd och grönska. Varken barn eller ungdomar syns till. Och inga dånande högtalare, däremot hörs fågelsång och en enstaka tupps golande. Platsen andas frid och lantlig idyll.

Men skenet bedrar. Naturligtvis bor även barn och ungdomar i Cafundó, det är bara det att de är i skolan i den närmast liggande staden. Och bakom idyllen ligger umbäranden och kamp. Efter Brasiliens nya konstitution från 1988, som erkänner quilombos och urfolkssamhällen rättigheter till sina territorier, kämpade Cafundós invånare för att få officiella papper på sin kollektiva mark. En kamp som kom att bära frukt först när Lula och arbetarpartiet kom till makten 2003. Problemen kom inte minst från en mineralgruva i Cafundós närhet, som fram tills för bara ett par år sedan vägrat att betala någon ersättning till det lilla samhället på 28 familjer.

I dagens Brasilien finns över fem tusen quilombos, i nästan samtliga av Brasiliens 26 delstater. När slaveriet avskaffades 1888, fick de svarta ingen ersättning och lämnades att klara sig på egen hand. De spreds därför geografiskt över landet i jakt på en plätt mark att odla och livnära sig på. Majoriteten av Brasiliens quilombos saknar lagfarter på sin mark.

– Quilombos kamp är samma som urfolkens, nämligen kampen om territorium, kultur och sin traditionella försörjning med familjejordbruk, säger Vidigal.

De kollektiva markerna hotas ständigt av infrastrukturprojekt, gruvindustrin, expansion av storskaliga monokultiver och markspekulation.

Snart ansluter sig Reginas man, Marcos Norberto de Almeida och hans vän Jovenil Roça till oss. De börjar samtala sinsemellan på cupópia, Cafundós egen dialekt, med 130 ord från ett bantuspråk med rötter i Angola. Regina berättar att det för tre år sedan kom en angolansk språkforskare på besök i Cafundó för att studera Cupópia. Hon kunde spåra ordens rötter till en specifik by i Angola.

– Den angolanska kvinnan hade exakt samma gångstil som vi i Cafundó, berättar Regina med ett brett leende, det slags leende man får då man stöter ihop med en kär kusin man inte sett på åratal.
Latinamerikagrupperna stödjer quilombo-rörelsen genom Conac (Coordenação Nacional de Articulação das Comunidades Negras Rurais Quilombolas) som ingår i plattformen Cloc.

Text & foto: Lari Honkanen

Fler artiklar du kanske gillar

Baserad på kategorin Reportage från Latinamerika

Småbrukares rättigheter kan komma att erkännas i år

Trots att lejonparten av världens mat produceras av småbrukare, har de inte ens tillgång till en tredjedel av jordens odlingsbara marker och 80 procent av de som hungrar i världen, är just småbrukare och landsbygdsbefolkning. Småbrukarnätverket La Via Campesina hoppas att 2018 blir året då FN antar deklaration för småbrukares och lantarbetares rättigheter.

En ledarskapskurs blev vändpunkten

När Ada Luisa Farrach Lopez hade tagit ut sin examen i företagskommunikation och marknadsföring, var hon ivrig i jakten på jobb, bil och hus. Men idag ringaktar hon konsumtionssamhällets ekorrhjul. Istället är hon en förkämpe för kvinnor och för ett ekologiskt hållbart jordbruk.

Pueblo Kayambi kämpar för att bevara Ecuadors natur

Ecuador var först i världen att skriva in naturens rättigheter i konstitutionen. Ändå används en rad gifter i jordbruket och det senaste året har den ecuadorianska staten gett tillstånd för gruvdrift på över 1,7 miljoner hektar mark som antingen är natur-reservat eller hör till urfolk.

Brasiliens jordlösa kräver att mordet på Marielle Franco utreds och straffas

“Marielle stod MST nära. Hon var en viktig försvarare av mänskliga rättigheter, social jämlikhet och kämpade för arbetarklassen. Den senaste tiden var hon mycket kritisk mot polisens och militärens övergrepp mot allmänheten i Rio, som har ökat sedan militärens intervention i staden. Vi kräver en snabb utredning av detta brott och vi kommer att ansluta […]

Bidra till ett jordbruk fritt från gift

Människorna i samhället Milton Santos stod upp mot jordbruksföretagens flygbesprutning i världens mest kemikalietyngda land Brasilien. Fallet hade kunnat bli vägledande i den nationella kampen för att få leva utan gift.

· Reportage från Latinamerika
Vattenkraftverket Hidro Xacbal Delta, Guatemala.

Guatemalas urfolk kraftsamlar mot regeringens gröna energisatsning

Guatemalas regering lyfter fram vattenkraft som ett hållbart alternativ och en ekonomisk motor för landet. De boende i området menar tvärtom att satsningen ökar fattigdomen, förorenar miljön och skadar mayafolkens levnadssätt.

· Reportage från Latinamerika

Val i Honduras: ”Jag tror inte på systemet”

Den 26 november 2017 hålls val i ett polariserat Honduras. Här kan du läsa om hur Yasmin Lopez, ordförande för rådet för småbrukarkvinnor och jordbruksutveckling (CODIMCA), ser på valet och situationen i landet.

· Reportage från Latinamerika

Bolivias kvinnor följer i urfolkskrigarens spår

Trots lagar om könskvotering har kvinnor i Bolivia fortfarande begränsat politiskt inflytande. Med stöd från Latinamerikagrupperna arbetar landets urfolkskvinnor för att förändra situationen.

· Reportage från Latinamerika
Varje dag jobbar Lorenzo på sin chacra, sitt fält. Det gränsar till GMO-sojafält på två olika håll, en situation som många småbrukare i Paraguay tvingas leva med idag. Foto: Julian Dannefjord

En hotad ekologisk oas i ett hav av gift

Julian Dannefjord gjorde under hösten 2016 och våren 2017 praktik på Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation i Paraguay där han mötte småbrukaren Lorenzo Espínola som kämpar för sin rätt att äga mark.

· Reportage från Latinamerika
Kulturella fester är en glädjefylld del av Sisas arbete med urfolksrörelsen. Här deltar hon i dans med kichwafolket. Tupparna fångade i den traditionella vårleken är en viktig del av den andinska vårfesten Pawkar Raymi. Foto Elli Viljanen.

”Vi är inte aktivister – vi är revolutionärer!”

Sisa Contento i Ecuador blev bortförd av polis under en fredlig manifestation för urfolks rättigheter och senare frisläppt. Flera av hennes kamrater sitter fortfarande häktade. Läs intervjun som vår praktikant Elli Viljanen har skrivit.

· Reportage från Latinamerika