Anders Burman är docent vid Göteborgs Universitet forskar om frågor som rör urfolk, klimaträttvisa och genusfrågor kopplat till urfolksaktivism. I en intervju med Latinamerikagrupperna vill han problematisera idén om att det bara skulle finnas en miljö- eller människorättsrörelse. Anders betonar istället att det finns olika grupper av miljö- och människorättsrörelser och att skillnader mellan dessa grundar sig i koloniala samhällsstrukturer.
Latinamerikagrupperna samarbetar med kvinno- och urfolksrörelsen Bartolina Sisa i Bolivia. Men för att skapa större förståelse om situationen för miljö-och människorättsförsvarare i Bolivia vill vi inkludera olika perspektiv. Därför ringer vi upp Anders Burman, docent i humanekologi på Institutionen för globala studier vid Göteborgs Universitet.
Hej Anders, hur ser situationen för miljö- och människorättsförsvarare i Bolivia ut just nu?
Bolivia, som ett land i Latinamerika hör ju den del av världen där det är mest riskfyllt att vara miljö- och människorättsaktivist. De människor som sätter sig emot mäktiga ekonomiska och politiska intressen hotas, vilket framförallt drabbar urfolk och andra marginaliserade och utsatta grupper i samhället. Men för att förstå den bolivianska kontexten måste göra en distinktion mellan olika miljö- och människorättsförsvarare. Å ena sidan finns det de som framförallt organiserar sig i NGO:s, har tillgång till stora människorättsorgan samt är del av internationella nätverk och mäktiga miljö- och människorättsorganisationer. Den här gruppen tenderar ofta att tillhöra en priviligierad, välutbildad och urban medelklass. Å andra sidan har vi de miljö- och människorättsförsvarare som försvarar territorium och ekosystem som de är beroende av för sin överlevnad, i Bolivia är dessa oftast urfolk. Ibland uppstår det intressanta allianser mellan rörelserna i form gemensamma agendor eller mobiliseringar. Men ofta talar man istället förbi varandra och det finns ett tolkningsföreträde hos den mer priviligierade rörelsen.
Skulle du säga att man kan se en ökad tendens av hot mot miljö- och människorättsaktivister de senaste åren?
Efter det som många med fog kallar en statskupp i november 2019 så har hotet tagit en annan form. Rasismen har återvänt i den politiska debatten på ett sätt många inte trodde var möjligt efter MAS 14 år vid makten. Nu har rasismen under ett år legitimerats från högsta ort vilket kommer att påverka det politiska klimatet i landet. Rasismens återkomst riskerar dessutom att få, och i har i vissa fall redan fått, ödesdigra konsekvenser för de miljö- och människorättsaktivister som tillhör urfolk eller andra marginaliserade grupper i samhället.
Man ska samtidigt inte ha alltför romantiska illusioner om de 14 åren med MAS och Evo Morales trots att det absolut fanns en stark diskurs om moder jords rättigheter, avkolonialisering och urfolksrättigheter. Urfolken lyckades på många sätt skjuta fram sina positioner, rasismen utmanades och välfärdsreformer introducerades som gjorde livet bättre för många människor. Men MAS-regeringen styrde samtidigt ofta urfolksorganisationer med järnhand och kunde splittra dem när det passade. I regeringens vilja att skapa en stark stat fanns det tillfällen då organisationernas territorium och självbestämmande inte respekterades. Representanter för urfolksorganisationer och fackliga organisationer var dessutom alltid i minoritet i regeringen. För urfolk kan den starka staten å ena sidan innebära en garant för allas lika rättigheter, ett viktigt verktyg för att minska ekonomiska klyftor och stärka välfärden. Men på samma gång kan den hota urfolks rätt till självbestämmande menar Anders Burman.
Vi tackar Anders för att du vill bidra med din kunskap och medverkan för att lyfta dessa viktiga frågor!
