Under fem månader har Latinamerikagruppernas praktikanter levt tillsammans med familjer i Nicaragua och stöttat en av föreningens samarbetsorganisationer. Nu är de hemma i Sverige och föreläser om småbönders situation, mat och makt.
Medan det svenska vårregnet slår mot rutorna till klassrummet på Södertörns högskola i Huddinge utanför Stockholm, berättar Carolina Svalbacke och Yrsa Axelsson Landström om Nicaragua. Citat, bilder och filmer tar plats på skärmen bakom dem. Det handlar om kolonialism, fattigdom, kaffe, matsuveränitet, GMO och arbetares fackliga rättigheter. Tillsammans med elva andra personer mellan 20 och 30 år går Carolina och Yrsa Globallinjen på Sörängens folkhögskola där den fem månader långa praktiken med Latinamerikagrupperna i Nicaragua ingår.
– Mest fantastiskt med tiden i Nicaragua har varit alla människor som vi har träffat, säger Carolina Svalbacke efter föreläsningen, och nämner en av dem, Isaias Potosme, som var engagerad i Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation:
– Han var helt uppfylld av alternativet och kampen. En del har en bild av människor i fattigdom som passiva, men det är inte alls det vi har sett. De människor vi mött har snarare varit väldigt aktiva.
Både Carolina och Yrsa har framför allt tagit med sig en massa inspiration från sin tid i Nicaragua. De berättar engagerat om människorna de mött genom Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation ATC, Asociación de Trabajadores del Campo, en organisation som arbetar med småbönders rättigheter.
– När jag väl började dela med mig på Skype för mina föräldrar, upptäckte jag hur viktigt det vi gjorde där var. Vi såg orättvisan, kampen och människorna och blev en bro mellan två världar, säger Yrsa Axelsson Landström.
Carolina Svalbacke menar också att efterarbetet, att sprida informationen om det de sett och få människor att inspireras är betydelsefullt. Hon känner sig uppfylld av att få föreläsa för andra:
– I Nicaragua kunde jag ibland ifrågasätta vad jag egentligen gjorde där, men det är detta som är själva syftet. Det är mäktigt att stå här och berätta och få möjligheten att så ett litet frö i människors medvetande.
Yrsa Axelsson Landström berättar att hon tidigare velat engagera sig men tyckt att allt känts hopplöst.
– Men efter detta så har jag insett att det finns en kamp. Det jag framför allt kommer att ta med mig efter praktiken är hopp, säger hon.
Text: Sigrid Petersson
Foto: Utrikespoltiska föreningen Södertörn
