Vi befinner oss i Paris, staden där världens ledare för tjugoförsta gången samlats för att försöka förhandla fram den lösning som ska säkerställa att den globala uppvärmningen inte resulterar i katastrofala konsekvenser för livet på jorden. Trots att vi endast befinner oss tre tunnelbanestationer från platsen där klimattoppmötet hålls känns det som att avståndet inte kunnat vara längre.
Platsen där vi befinner oss heter ZAC, Zone d’Action Climat, en samlingspunkt för civilsamhället och de sociala rörelser som är på plats i Paris för att påverka förhandlingarna och uppmana världens ledare att ta sitt ansvar för klimaträttvisa. Salen är full, det globala småbrukarnätverket La Via Campesina ska avsluta en temadag om matsuveränitet med ett samtal. På plats för att dela med sig av sina erfarenheter är människor från hela världen. Här återfinns småjordbrukare från Guatemala, Frankrike, Karibien, Uganda och Lesotho, småskaliga fiskare från Sydafrika och småbrukare ur den latinamerikanska diasporan i USA.
”Vi är folket. Och vi vill sitta på samma nivå som er då vi talar” förklarar moderatorn apropå varför de satt sig i en ring på golvet istället för att ta plats på den stora scenen i änden av salen. Deras historier vittnar om de utmaningar som småbrukare världen över möter i form av klimatförändringar, transnationella företag, frihandelsavtal och stater som inte erkänner deras rättigheter. Trots att alla har sina historier med egna unika drag så återkommer vissa teman i allas berättelser.
Många vittnar om hur deras kamp och levnadssätt kriminaliserats av stater, vilka tagit till våld för att flytta människor från sina hem samt ändra odlings- och fiskepraktiker. Många vittnar också om hur det småskaliga bruket förbjudits, till fördel för storskalig industriell produktion. Salen ekar av ilska över att de försörjningspraktiker som inte utarmar jorden och haven är förbjudna, medan de som gett oss klimatförändringar får grönt kort av stater, transnationella företag och i internationella handelsavtal.
En delegat från småbrukarrörelsen i Guatemala berättar: ”Vi som småbrukarkvinnor i Guatemala har kämpat och höjt vår röst i alla rum, vi har krävt vår rätt som människor. Rätten till liv, rätten till mark, rätten att få känna samhörighet med Moder Jord och naturen.”
Det bör inte vara ett brott att kämpa för rätten att bruka den mark en äger. Det bör inte vara ett brott att bruka marken på ett sätt som inte förstör den för nästkommande generationer eller ägna sig åt den enda typ av fiske som inte utarmar haven och rubbar ekosystem. Vad världens ledare än beslutar, kommer lösningen inte vara fullständig utan att möjliggöra matsuveränitet och småbruk runt om i världen.
