I år fick jag chansen att besöka våra praktikanter som gör praktik hos våra samarbetsorganisationer på Ecuadors landsbygd. Jag packade väskan och satte mig på flyget.
Efter två dagar i Ecuadors huvudstad Quito sitter jag på en varm buss på väg mot bergsregionen Cotopaxi i Anderna. Genom bussens fönster ser jag storstaden tunnas ut för att efter någon timme ersättas av byar och små familjeodlingar. I tystnad insuper jag det starka ljuset, lukten av frukt, avgaser och damm. Jag blundar och musiken från bussens högtalare blandas med ljudet av människor och bilar i rörelse.
Vi fortsätter resan mot byn San Ignacio i en skumpande lastbil. På snirkliga vägar tar vi oss längre och längre ut på landsbygden. Husen ligger allt glesare. Naturen blir kargare och luften allt tunnare och friskare.
– Ahí están! Där är de!, ropar jag till när jag ser praktikanterna Kalle och Disa stå och vänta på oss vid vägkanten.
Sist vi sågs var på kontoret i Stockholm. Nu står vi här i en liten bergsby i Ecuador. Vi kramas och skrattar. Sen börjar vi långsamt gå upp mot gården där de bor.
Praktikanterna som har varit i byn i fyra månader hälsar familjärt på alla vi möter och guidar oss genom samhället. Kalle, som av sin värdfamilj fått namnet Carlin, visar stolt upp det hus som han och Disa varit med att bygga.
Väl framme visar de oss runt på gården. Vi hälsar på hundarna, grisarna och fåret som står utanför huset och betar. Vi går ner till växthuset där praktikanter hjälpt till att odla tomater.
Deras värdfamilj – Luis Iza, hans mamma och syskon – tillhör urfolksgruppen Kichwa och är organiserade i det nationella urfolksorganisationen Conaie som kämpar för urfolkens och naturens rättigheter.
Latinamerikagrupperna har samarbetat med Conaie sedan hösten 2014 och vårt stöd går framförallt till att stärka ungdomars och kvinnors roll inom organisationen. Syftet med vår gemensamma praktik är att stärka banden mellan våra kontinenter och att öka svenska ungdomars kunskap om Latinamerika och urfolk- och småbrukares kamp för rättvisa och inflytande.
Luis och hans familj är småbrukare och odlar i första hand grönsaker för självhushållning. Gården är enkel men välorganiserad och ombonad. Kökshuset är litet med lågt i tak. Inne är varmt och hemtrevligt och på den öppna elden står en gryta och puttrar.
Senare på kvällen bjuder han och hans mamma på festmat till vår ära; ”Cuy” grillad hamster och ett par flaskor pilsener. Allt eftersom kvällen går fylls det lilla köket med framstående urfolksledare, barn och djur. Det skojas, busas och skrattas men den politiska kampen för urfolkens rättigheter är ständigt närvarande.
Trött och mätt på intryck går jag och lägger mig. Det sista jag tänker innan jag somnar är hur tacksam jag är över att vara just där, just då. Tacksam mot Luis och hans familj som så gästvänligt öppnat sitt hem, inte bara för mig utan även för våra praktikanter. Stoltare än någonsin över att arbeta på Latinamerikagrupperna; över att vara med i arbetet för en annan, bättre och mer rättvis värld.
Text: Sori Lundqvist, kommunikatör
