Att sammanfatta de tankar och känslor som denna fem månader långa praktik framkallat ter sig omöjligt. Att klä i ord alla de möten och upplevelser med CONAMURI i Paraguay som har lämnat sådana djupa avtryck i mig är förmodligen omöjligt. Men jag vill ändå dela med mig av en historia som utgjort stommen av min praktiktid och mina tankar kring det.
Alla dessa kvinnliga kämpar som jag fått träffa. En av dem är Blanca Galarza som sa ja till att ta emot en svensk praktikant, mig, i sitt hem under vad hon trodde var en till två veckor, men som hon senare förstod gällde fem månader. Under hennes tak har hon berättat för mig om den resa som hon gjort sedan hon började organisera sig i slutet på 90-talet. Att hon knappt vågade tala offentligt, att hon var rädd för att lämna sitt hem eftersom det är farligt att som kvinna befinna sig ensam utanför hemmet och att hon helt hade accepterat den rädslan, tystnaden, rörelsebegränsningen och omöjligheten att uttrycka sina åsikter.
Idag är det svårt att tro på den bilden. Hon har via CONAMURI deltagit i otaliga marscher, forum, fortbildningar både nationellt och i andra latinamerikanska länder och fortsätter att göra det än idag. Men vägen har inte varit smärtfri. Hon säger att hon varit tvungen att kämpa emot de machistiska idéer som präglade, och fortsätter att prägla, det Paraguayanska samhället, både hos sin egen familj, hos människorna i hennes omgivning men också hos sig själv. Det var också en kamp hon förde mot sin egen rädsla. Blanca förklarar att hon är tacksam för att hennes kamp har fortsatt eftersom hon fått bli vittne till hur många av sina väninnors kamp slagits ned. Flera kvinnor har berättat att de har sett sina kvinnliga grannar tvingas till tystnad. Att de inte tillåtits lämna sina hem och hur de fallit offer för både fysisk och psykisk misshandel. Att ändå våga kämpa för sin rätt som kvinna att organisera sig, att röra sig fritt, att få uttrycka sina åsikter. Det kräver mod. Det krävs styrka och den styrkan och det modet berättar Blanca att det har de funnit hos varandra när de fått chansen att organisera sig och därigenom få dela sina skilda historier med alltjämt samma mönster med varandra.
I Blanca Galarzas resa manifesteras så tydligt vikten av CONAMURI’s arbete med att organisera och fortbilda kvinnor. I en outtröttlig kamp för noll tolerans mot våld mot kvinnor, en strid emot patriarkatet och machismon som skördar liv. Dessa starka CONAMURI kvinnor som släppt in mig i sina hem, som delat sina historier med mig, jag är er evigt tacksam. Det största tacket till Blanca Galarza som tog mig som sin dotter.
Tack för att ni fick mig att känna och uppleva, ända in i djupet av själen, de vackra orden av Eduardo Galeano;
”mucha gente pequena, en lugares pequenos, haciendo cosas pequenas, puede Cambiar el mundo”, ”Många små människor, på små platser, som gör små saker, kan förändra världen”
Cambiaremos el mundo! / Låt oss förändra världen!
Text och foto: Fanny Rölander, praktikant Latinamerikagrupperna 2015-2016