Under de år som jag levt i Latinamerika har jag tillsammans med småbrukare och urfolk fått nya perspektiv – på såväl världen som på vetemjöl. Jag har gång på gång förundrats över hur kvinnor från landsbygden snabbt hittar gemensamma samtalsämnen om växter och hur frön och plantskott blir gåvor eller byts mot ett annat. När jag i februari träffade Huli Zang på MST-bosättningen Sepé Tiaraju, utanför Porto Alegre i södra Brasilien, blev jag återigen påmind om kraften som kan finnas i kärleken till ett frö.
Till risotto-middagen har jag bjudit in Kerstin och Lisa, medlemmar i Latinamerikagrupperna och före detta filmstudenter som gjorde praktik hos de jordlösas rörelse (MST) i Brasilien. Under deras tid i Brasilien besökte de samma bosättning där jag var i februari i år. Kerstin var där 2006, Lisa spelade in dokumentärfilm där 2009, och nu var det min tur att lära känna människorna som ihärdigt arbetar för att utveckla sina agroekologiska odlingar och sin kooperativa organisering.
Denna MST-bosättning har lockat studiebesök hit under lång tid. Det är en stark utveckling av agroekologiska metoder som bidragit till att familjerna som bor här ständigt lyckas öka antalet grödor och produktionsvolymer. Bosättningens kooperativ har avtal med kommuner och levererar bröd, grönsaker och ris till offentliga verksamheter. Ris är denna bosättnings huvudgröda och ett envist och hängivet arbete har gjort att de idag stoltserar med Latinamerikas största sammanhängande ekologiska risproduktion(!).
Det är på Hulis mark jag för första gången i mitt liv kliver ut på ett risfält. Leran pressas upp mellan mina tår och Huli ser på mig med fundersam blick när jag kämpar för att hålla mig stående. Mitt vinglande står i stark kontrast till Hulis lätta steg när han liksom smyger fram på spaning efter skadade risplantor som bör avlägsnas för att undvika att eventuella sjukdomar bryter ut. Han menar att arbetet på en ekologisk odling måste vara förebyggande, inte sjukdomslindrande.
Detta tänkande låter i mina öron som något som en homeopat skulle kunna säga – det handlar om att behandla orsaken, inte symtomet. Under min dag med Huli på bosättningen ser och hör jag detta holistiska tänkande reflekterat på olika sätt. Ett tydligt exempel är hur tillgång till mark är en komplex fråga om den ska brukas efter ekologiska principer. Det är mycket i omgivningen som påverkar en odling – exempelvis vattenkvalitet och djurliv – och det är ett stort territorium som behöver omvandlas mot ett ekologiskt helhetstänk för att främja ekologiska metoder.
Innan jag beger mig av från bosättningen Sepé Tiaraju får jag också tillfälle att träffa Huli Zangs pappa, som rätt och slätt kallas Zang. Han minns att det kommit några svenskar och intervjuat honom några år tidigare. Ja, en hel filmade de faktiskt, konstaterar han med ett leende. När jag förklarar att jag kommer från samma organisation som dem så klappar han mig förtroligt på axeln och börjar berätta om arbetet i kooperativet. Sedan Lisas intervju med Zang spelades in har det hänt en hel del och mycket är på gång. De håller nu på att bygga en egen piladora, en enorm maskin som skalar riset, vilket kommer att innebära självständighet och ekonomisk trygghet för familjerna i kooperativet.
Avskedspresenten jag fick med mig efter denna dag under solen var ett paket ekologiskt avorioris som Huli lyckats odla fram genom idoga experiment med diverse rissorter. Han är fast besluten att fortsätta söka efter metoder som gör det möjligt att odla många olika sorters ris helt ekologiskt. I hans ögon och i risotton på mitt bord finns beviset på att mat inte kan reduceras till en handelsvara. Och att ett frö kan innehålla kärlek och identitet.
Här kan du se videointervjun med pappa Zang.
Se filmen Tillbaka till jorden som Lisa var med och gjorde i Brasilien 2009.
Text: Karin Ericsson, programstrateg
Foto: Marlene Sosa Mercado
