Matsuveränitet är inte en vision bara för det globala Syd. Ute i Europa växer nu en rörelse fram för att ta tillbaka makten över mark, fröer och vatten. Från att under många år ha fokuserat på att stötta arbetet för matsuveränitet i Latinamerika vänder Latinamerikagrupperna nu blicken mot Sverige och Europa.

Latinamerikagrupperna har länge lyft upp matsuveränitet som ett alternativ till dagens ohållbara industrijordbruksmodell.

Med inspiration från den globala bonderörelsen La Via Campesina har visionen om lokalt anpassade lösningar och ökat folkligt inflytande över matproduktionen spridits i Sverige.

Föreningens samarbetsorganisationer i Latinamerika har stöttats i arbetet för matsuveränitet. Genom dessa samarbeten har också de svenska medlemmarna fördjupat sina kunskaper om det globala matproduktionssystemet.

Men räcker det?

De senaste åren har det pågått en fördjupad diskussion inom föreningen om att arbetet för matsuveränitet måste ske även på ”hemmaplan”.

Genom att aktivt arbeta för att ändra våra konsumtionsmönster och stödja våra egna inhemska småskaliga jordbrukare, som utsätts för samma globala strukturer som de i Latinamerika, kan vi vara med och bidra till en förändring globalt.

För Kim Moberger, aktiv i Latinamerikagrupperna sedan många år tillbaka, är detta en naturlig utveckling för föreningen.

– Något annat hade varit orimligt eftersom en förändring i Latinamerika hänger samman med en förändring i Sverige. Vi behöver göra ett gemensamt ställningstagande för matsuveränitet över hela världen, säger hon.

Kim Moberger arbetade under tre år för Latinamerikagrupperna i Peru och Ecuador. När hon flyttade tillbaka till Sverige såg hon på samhället med helt andra ögon än tidigare.

– Det Sverige jag kom tillbaka till var ett samhälle helt utan drömmar och politiska visioner. Det kändes tomt. Jag saknade det lokala sammanhanget och att få arbeta med frågorna mer praktiskt, som i Latinamerika, säger hon.

För första gången fick hon också upp ögonen för situationen i det svenska jordbruket.

– Här stängs jordbruken ner på löpande band och vår självförsörjningsgrad på mat sjunker hela tiden. Det är farligt, säger Kim Moberger.

Nu arbetar hon i temagruppen Makten över Maten som skapats för att intensifiera Latinamerikagruppernas arbete med matsuveränitet. Temagruppen arbetar med folkbildning både internt och externt, i form av till exempel studiecirklar, skolinformation och genom att söka nya samarbetspartners.

Till exempel så har ett nytt och unikt samarbete startat mellan fyra av Sveriges bonde- och småbrukarorganisationer och de tre miljö- och solidaritetsorganisationerna Latinamerikagrupperna, FIAN Sverige och Jordens Vänner.

Syftet är att samla rösterna för matsuveränitet i Sverige, ett begrepp som ännu inte är speciellt känt här, och på så vis få större genomslag i frågan.

– Poängen är att knyta nya allianser, säger Joel Holmdahl från Nordbruk, Via Campesina Sverige. Vi står med fötterna i myllan och har kunskap om situationen i Sverige – ni har resurser att nå ut. Vi kompletterar varandra.

De svenska bonde- och småbrukarorganisationerna är överens om att läget i Sverige är mycket allvarligt. Landet har den lägsta graden av självförsörjning av livsmedel i hela EU. Om gränserna stänger så räcker maten i bara tre dagar. Sedan EU-inträdet i mitten av nittiotalet har importen av livsmedel ökat till över 50 procent.

– Vi måste samla våra krafter för att öka den nationella livsmedelsförsörjningen. Mat är ingen handelsvara utan en rättighet, säger Joel Holmdahl.

Att arbeta för matsuveränitet här i Sverige är samtidigt en solidaritetshandling med småbrukare i Latinamerika, menar han.

– När vi blir beroende av importerad mat ställer vi också kravet på länder i det globala Syd att de ska ställa sitt jordbruk till vårt förfogande. Vi måste istället fortsätta ha egna jordbrukare och fixa vårt eget käk – för det möjliggör för länderna i Syd att börja producera för sin egen marknad, säger Joel Holmdahl.

En aktuell fråga är att regeringen just nu arbetar med att ta fram en ny strategi för svenska livsmedel.

Med sitt fokus på ökad export för livsmedelsindustrin och ytterligare industrialisering av jordbruket riskerar den att bara ytterligare fördjupa den misslyckade avregleringspolitik för jordbruket som inleddes 1990 i Sverige.

– Vi småbrukarorganisationer måste istället gå samman och börja definiera en alternativ livsmedelsstrategi för Sverige. I den måste jordbrukaren stå i centrum för politiken, säger Joel Holmdahl.

I oktober äger ett stort europeiskt matsuveränitetsmöte rum i Transsylvanien, norra Rumänien. Över tusen personer från nästan alla Europas länder kommer att samlas:

bönder och småbrukare, ursprungsfolk, jordlösa, migranter, fiskare, ungdomar, konsumenter, forskare, journalister, urbana miljörörelser och människorättsorganisationer.

En svensk delegation med Latinamerikagrupperna, Nordbruk och FIAN Sverige i spetsen kommer att delta på mötet, för att dela erfarenheter med mataktivister från hela Europa. Resan ner med buss går under namnet ”Food Revolution Caravan”.

– Det är dags att bygga en gemensam strategi för matsuveränitet i Europa och skapa en enad front, säger Ramona Duminicioiu, från den rumänska värdorganisationen Eco Ruralis.

Sedan det senaste mötet hölls för fem år sedan i Krems, Österrike, har hotbilden ökat markant konstaterar hon.

– Vi ser en ultraliberalisering ske genom de handelsavtal som förhandlas fram mellan EU och USA, TTIP, ett ökat förtryck mot småbrukare och hot mot rätten till frön och land.

Problemen i länderna i Nord och Syd är i huvudsak de samma, säger Ramona Duminicioiu. Det som skiljer ut Europa är att kontinenten nu förlorar sina småskaliga jordbrukare i snabbare takt än någonsin tidigare.

– Landgrabbing händer inte bara i det globala Syd utan också i Europa, särskilt i Östeuropa. Här i Rumänien försvinner tre familjejordbruk varje timme till följd av landgrabbing, berättar hon.

Men civilsamhället är starkt, understryker Ramona Duminicioiu, som är hoppfull inför höstens stora möte.

– Vi småskaliga jordbrukare världen över är de som bygger hopp och verkliga lösningar på problemen.

Text och foto: Lisa Persson, styrelseledamot Latinamerikagrupperna