Världens ledare har enats om att utrota hunger, uppnå tryggad livsmedelsförsörjning, uppnå en bättre kosthållning och främja ett hållbart jordbruk i hela världen till år 2030. Detta innebär stora utmaningar för Sverige, både nationellt och internationellt. För att lyckas krävs ett helhetsperspektiv och ett alternativ till dagens livsmedelssystem.

När vi talar om livsmedelssystemet så avser vi hela kedjan, från det att en odling planeras till att du som konsument har mat på ditt bord. Många politiska beslut samverkar inom systemet och leder till den problematik vi ser idag. Det handlar om allt ifrån att jordbruk tvingas lägga ner i Sverige,  samtidigt som vi erbjuds besprutade chilenska äpplen mitt i svensk äppelsäsong, till att svenska pensionsfonders markköp i Brasilien bidrar till kräkningar av mänskliga rättigheter och miljöförstöring.

Näringsdepartementet signalerar att den kommande svenska livsmedelsstrategin ska sätta jobb och tillväxt i fokus genom att öka den svenska matproduktionens konkurrenskraft på en global marknad. Strategin är en del av det komplexa pussel av ramar och regelverk som styr livsmedelssystemet.

Majoriteten av dessa pusselbitar främjar ett storskaligt industrijordbruk där ett fåtal transnationella bolag får ökad makt och inflytande för var dag som går. Det storskaliga industriella jordbruket är en av de största bovarna i det klimatdrama som vi nu ser.

Småbrukare står fortfarande för majoriteten av världens matförsörjning. Trots det missgynnas de och många förlorar sina möjligheter till försörjning. I Indien har detta lett till att 300 000 småbrukare tagit sina liv på grund av skuldsättning det senaste decenniet och liknande tendenser kan vi se i Belgien. I södra Afrika ändras mark och frölagar för att gynna utländska investerare som en följd av påtryckningar från multinationella företag.

Det är hög tid att avveckla dagens system och istället sätta småbrukarnas och konsumenternas behov före vinstintressen. Alternativet kallas för matsuveränitet och har drivits av småbrukarrörelsen världen över sedan World Food Summit 1996.

Matsuveränitet bygger på sex principer som bör vara vägledande i all politik. Först och främst måste vi utgå från att mat är en rättighet som inte kan behandlas som vilken handelsvara som helst. Småskaliga matproducenter måste värdesättas och erkännas, särskilt kvinnor och marginaliserade grupper.

För att deras rättigheter ska skyddas och upprätthållas är lokal kontroll över naturresurser en förutsättning. Kunskap och teknologi är inte frikopplat från de maktstrukturer som styr dagens system. Forskning och teknologi måste harmoniseras med en lokal kontext och stärka de småskaliga producenternas ägandeskap i dess utveckling. Genom att fokusera på att utveckla lokal dynamik i livsmedelssystemet främjas lokal utveckling samtidigt som vi undviker de utsläpp som det industriella och exportinriktade livsmedelssystemet orsakar.

Till sist bygger matsuveränitet på agroekologiska metoder för jordbruket som utesluter kemiskt framställt gödsel och giftiga bekämpningsmedel och därmed främjar biologisk mångfald.Fler och fler experter och forskare ställer sig bakom denna värdegrund utifrån demokratiska, moraliska och naturvetenskapliga argument. Det finns också ett brett stöd för vår uppmaning om nödvändigheten i att anamma ett helhetsperspektiv.

Regeringen måste förhålla sig till och respektera de avtal och konventioner som Sverige skrivit under – bland dessa deklarationen om de mänskliga rättigheterna, de globala målen för hållbar utveckling och klimatavtalet som skrevs på i Paris förra året.

Det innebär att ett mångdimensionellt hållbarhetsperspektiv och en helhetssyn måste  genomsyra såväl framtida bistånd och handelsavtal, som den kommande nationella livsmedelsstrategin.