Latinamerikagruppernas ordförande Anna Nylander ser tillbaka på ett på många sätt tufft år för världen och Latinamerika. Men trots hårda motgångar ser hon även otaliga inspirerande exempel på människor som aldrig slutar kämpa.
År 2016 lider mot sitt slut och det känns faktiskt lite skönt. Det har varit ett tufft år för världen. Nyheterna har präglats av många hemska händelser och en skrämmande utveckling som visar att den internationella solidariteten med sociala rörelser är viktigare än någonsin.
Även i Latinamerika har utvecklingen rört sig i en oroväckande riktning. I mars chockades vi av beskedet att Berta Cáceres, en honduransk välkänd miljö- och urfolksaktivist, mördats. Ännu är ingen gripen för mordet, men många är vi som är övertygade om att orsaken var att hon utmanade ekonomiska och politiska intressen med sin kamp.
När jag minns Brasilien 2016 är det såklart inte sommar-OS jag tänker på. Nej, jag minns den juridiska statskuppen och de drastiska högerorienterade reformerna. De senaste månaderna har repressionen av sociala rörelser ökat i landet. Trots att kampen för social rättvisa, som de jordlösas rörelse (MST) för är laglig enligt högsta domstolen, har nu deltagare i organisationen stämplats som terrorister.
Samtidigt som flera regeringar i Latinamerika har gjort mycket för att minska fattigdom och i sakta takt rört sig mot en alternativ utveckling, ser vi upprepade tillfällen där länder fortsatt att expandera miljöskadliga utvinningsindustrier och har avhyst urfolk och småbrukare från deras marker. I Ecuador har staten till exempel nyligen skrivit under ett avtal med företaget Lundin Gold utan att först konsultera lokalbefolkning och urfolk.
Alla dessa är oroväckande händelser som visar att det arbete Latinamerikagrupperna gör tillsammans med folkrörelser i Latinamerika verkligen behövs.
Trots allt negativt fortsätter Latinamerika att vara en kontinent som på många sätt inspirerar och imponerar mig. Där finns folk som aldrig kommer att sluta säga ifrån. I det hårda klimatet 2016 har dessa människor påmint mig om att gräsrotsorganisering kan förflytta berg.
Mobiliseringarna mot våld och mord mot kvinnor, ”Ni una menos”, engagerade hundratusentals och spred sig som en löpeld över kontinenten. I Colombia har till slut ett fredsavtal skrivits under mellan regeringen och Farc-gerillan. Detta är några exempel på de stora segrarna för folket i Latinamerika. Men lika stora är faktiskt de ”små” segrarna. Den seger som sker varje gång en ny person får kunskap, insikt och kraft att agera och kämpa för sina och andras rättigheter.
Under de senaste veckorna har Latinamerikagrupperna, under hashtagen #kvinnokraft, publicerat berättelser om några av de kvinnor som gjort den resan till aktiva och starka aktörer. Att läsa om Vicky Peña Gonzales, Wendy Quiná, Dina Farinango, Karen Cañas och Isis Menezes Táboas ger mig hopp. De kämpar för en hållbar och rättvis värld trots svåra motgångar. Och de är inte de enda. I år har Latinamerikagrupperna stöttat över tusen personer att stärka sin kraft att förändra genom ledarskapsskolor. Det om något är en seger.
Så nu välkomnar jag dig, 2017. Låt oss – Latinamerikagruppernas nya och gamla medlemmar, partners och systerorganisationer – ta nya tag och låta friska vindar blåsa över världen. Endast tillsammans kan vi förflytta berg.
Anna Nylander
Ordförande Latinamerikagrupperna