Maja Heide gör praktik genom Latinamerikagrupperna hos en småbrukarorganisation i Paraguay och bor på landsbygden i en paraguayansk familj.
Solen ligger rakt på mitt fönster, som egentligen bara är två plåtluckor, och det är varmt fastän klockan bara är sju. Jag stiger upp och hittar min paraguayanska familj drickandes mate bakom huset. Jag har fortfarande inte helt tagit till mig denna morgonrutin, te som dricks med metallsugrör, då det kokheta vattnet som hela tiden hälls på ur en termos ger mig fler brännskador än njutbara upplevelser. Jag gör de sällskap men har med mig en kopp ljummet kaffe. Vi pratar om byn, om Sverige, om de kommer hälsa på mig i framtiden och att det i så fall måste vara under sommaren, om våra nya praktikantplaner på att resa runt i landet.
Efter frukost ger jag mig iväg bort till doña Hilda, Julians värdmamma tillika drivande i kvinnornas organisering i byn. Tio minuter senare har den stekheta solen försvunnit, mitt ute på en liten lerväg mellan två enorma sojafält kommer mullret och regnet. Åska och skyfall. Kamera, mobil, block och penna har jag opraktiskt nog i en tygpåse. Jag slänger in den under tröjan, tar skorna i handen och halvspringer i redan stora pölar. Det går inte speciellt fort för vägen blir snorhal på bara några sekunder. Vid första huset efter fälten slänger jag mig in under ett stort mangoträd men ropas in på verandan.
Hos doña Vicky, som jag aldrig träffat förut, får jag en stol under tak och sällskap att vänta ut regnet med. Hon vet redan var jag bor men inte vad jag gör här och medan regnet drar undan berättar jag om mig och vår praktik och hon om sin familj och hur hon pendlar mellan byn och storstaden Ciudad del Este. När hönsen och ankorna kommer ut på gårdsplanen vågar jag mig vidare, genomblöt och smutsig av lera som skvätte upp när jag sprang. Jag promenerar förbi ett alldeles nyskördat sojafält. Fälten som var ett enda stort grönt hav när vi kom till byn har besprutats med avlövningsmedel, vissa skiftar i gult, andra är helt torra av giftet, det här är tomt.
En moped saktar in, erbjuder skjuts. Vi kommer snabbt fram och kranen ute på gården kommer väl till pass, jag är lerig upp till knäna. Nytvättad och med lånad torr tröja får jag så göra en intervju med Hilda. Om kvinnornas organisering mot machismon, mot sojan, för rätten till mark och ett värdigt liv som småbrukare. På vägen tillbaka slipper jag regn och traskar förbi trähusen där folk vinkar och hälsar, hundar skäller, kor betar, blommor, träd och fält där det odlas bönor, majs och manioka. Jag känner mig alltid lite som en attraktion när jag promenerar runt i byn, dels för att jag syns så väl som främling, dels för att alla andra kör moppe.
Jag svänger förbi Silvia, en vän som också lovat en intervju, den här om ungdomarnas organisering. Silvia är 15 år och har redan varit aktiv i Conamuri (kvinnoorganisation för småbrukare och urfolk tillika vår värdorganisation i landet) i flera år. Hon är lite nervös men är samtidigt van att prata, vet vad hon vill säga, är säker på att kampen kommer föra med sig en framtid härute, att de inte tänker ge upp och låta sojan ta över. Efter intervjun dricker vi tereré, precis som mate fast med isvatten och därmed utan risk för brännskador.
Text och foto: Maja Heide
