När jag bestämde mig för att åka ut och resa i Latinamerika hade jag en önskan om att få möjlighet att lära känna några av de småbrukar- och urfolksorganisationer som Latinamerikagrupperna samarbetar med för att, i praktiken, bättre förtydliga och förstå kopplingen mellan det som våra samarbetsorganisationer gör i Latinamerika och det arbete som kansli, styrelse och aktivister gör i Sverige.

I onsdags hoppade jag och min vän Matilda på en buss som skulle ta oss från Mendoza ut på den argentinska landsbygden och staden Jocolí där vi mötte upp representanter från organisationen Movimiento Nacional Campesino Indígena (MNCI) som Latinamerikagrupperna samarbetar med genom CLOC/La Vía Campesina. MNCI är en nationell folkrörelse av småbrukarorganisationer från stora delar av landet och består av totalt 21,000 familjer och är uppdelat i olika regioner. Diego Montón och Francisco García tog emot oss väl. Vi åkte ut till deras agroekologiskola i Mendoza-regionen. Denna skola har funnits sedan 2011 och var den tredje som startades av MNCI. Agroekologiskolan tar emot runt 60 elever per år i olika åldrar. Deltagarna är på skolan en vecka i månaden och under övriga veckor används de teoretiska verktygen de fått på skolan i praktiken. För tillfället var det inga deltagare där, men vi fick möjlighet att träffa två personer som gått på skolan tidigare och höra om deras upplevelser.

Vi fick också möjligheten att besöka ett flertal småbrukare som samlats för ett möte. Vi fick höra om deras situation och de problem som de stöter på som småbrukare i regionen. Efter att ha samtalat om Latinamerikagrupperna, UST (Unión de Trabajadores Rurales Sin Tierra de Mendoza, den basorganisation som dessa småbrukare tillhör) och MNCI, så fick vi följa med ut på deras odlingar där det bland annat odlades tomater, meloner av olika slag, zucchini och butternut squash. Marken tillhörde tidigare ett företag som inte använde den till något. Småbrukarna har haft marken i några säsonger nu, men detta var andra säsongen med bördig mark på grund av dess tidigare skick.

Mendoza-regionen är oerhört torr med väldigt lite regn men ligger nära Anderna och i höjd med Santiago på andra sidan bergen. Tack vare dess läge kan isen som smälter från Anderna användas till att vattna jordbruksmarkerna. Bevattningssystemet kontrolleras dock inte av småbrukarna själva, och som följd är det endast 3% av markerna i området som har rätt till detta. Av dessa 3% är 40% i privata händer och används inproduktivt. Av den anledningen har många småbrukare boskap istället för grödor, dessutom har många av småbrukarna kriminaliserats och företagen har en stor roll i detta. En av dessa småbrukare är Pablo Sarmiento, som fått kämpa länge för sin mark och haft många konfrontationer med polisen. För snart ett år sedan sköts hans son i benet i konfrontation med polisen som försvarade några spanska företag som ville ta över marken.

Efter att ha avnjutit lunch hemma hos Diego och hans familj och fått lära oss mer om deras och fyra andra familjers kollektiva ekonomi (economía comunitaria) så begav vi oss mot MNCIs lokala tomatfabrik och radio. Medan kvinnorna som arbetade där berättade om fabriken hjälpte vi till att skala och konservera tomater på burk som sedan säljs vidare på marknader och lokala butiker. Därefter fick vi en rundtur på den lokala radion Radio Tierra Campesina för människorna i regionen. Radion används ofta som den primära informationskällan här på landsbygden. De sänder dygnet runt och har dagligen program, både live och inspelade, på teman som matsuveränitet med olika gäster.

Någonting av det första som vi fick höra när vi mötte upp Francisco var hur de såg på Latinamerikagrupperna som en vän och samarbetsorganisation som bryr sig, och inte som en finansiär med en lång kravlista. Att höra dessa fina ord om en förening som står mig väldigt nära känns så otroligt bra och inspirerande, jag är oerhört glad över att få vara en del av Latinamerikagrupperna och ha möjligheten att besöka våra samarbetsorganisationer för att lära mig mer om dem och vad vi som medlemmar bidrar till sant för att berätta om det arbete som föreningen och vi aktivister gör här i Sverige. Vi återvände till Mendoza trötta men oerhört inspirerade och tacksamma över att MNCI velat ta emot oss och berätta deras erfarenheter om vad som händer när företags intressen sätts högst upp på agendan.

Text: Evelina Sartori Valck, aktiv i Uppsala lokalgrupp och tidigare kanslipraktikant