Elli Viljanen gör praktik för Latinamerikagrupperna i Ecuador och bor hos en värdfamilj där.
”Man måste blöta ner tegelstenarna ordentligt, annars fastnar de inte” informerar min värdpappas bror medans han långsamt, med knivskarp precision, pressar ner ännu en sten på den blivande väggen. Det är nästan hypnotiserande att titta på. Stryka på nygjord cement, trycka ner en blöt tegelsten, sleva upp det rinnande överflödet och trycka in det i mellanrummet mellan denna och andra tegelstenen. Plocka upp mer cement från hinken och börja om.
Under tiden kommer två unga killar bärandes på finfördelat sten, som dumpas i en hög på golvet framför oss. Det ska bli mer cement.
Jullovspysslet i min familj visade sig vara att bygga ett nytt hus! Det är för min värdsyster och hennes man som huset ska byggas men nästan hela släkten är här för att hjälpa till, olika dagar i veckan, från småbarn till mor- och farföräldrar. De allra äldsta kan hjälpa till med att laga lunchen för alla (förutsatt att de är kvinnor…). Det här är en minga: en kollektiv arbetsinsats för tider när det behövs, där alla hjälper till utan egen vinning.
Ett vanligt fenomen i Sydamerika som dock är främmande för mig som svensk, eller helt enkelt icke-sydamerikansk. När jag undrar varför de gör detta är svaren så självklara att jag vill slå mig själv i pannan för att ens ha frågat. För att göra huset klart snabbare. Att bygga huset ensam skulle dröja ett år!
Historiskt sett har mingas varit ett sätt för bönder på landet att klara de stora arbetena, som bygga hus, sådd- och skördetider. Tidigare var behovet av arbetskraft större då det inte fanns ordentliga vägar i bergen, vilket försvårade att frakta material eller beställa hjälp från staden. De kanske inte hade mycket pengar, men hade valuta i form av djur, och kunde locka arbetare i utbyte mot fri lunch. Efter att man byggt ett hus så hade man ofta lagt ner allt man har i det, och grannar och familj kunde komma med mat för att man skulle klara av den första tiden. Och denna fina, hjälpsamma tradition lever kvar än idag! Men jag misstänker att släktingarna inte åker hit från staden bara för en gratis lunch, utan även av en familjär plikt att hjälpa till.
Enligt den andinska världssynen, eller kosmovisionen, har en viktig moralisk byggsten i Buen Vivir alltid varit återgäldandeprincipen. Den illustreras som enade händer eller den utsträckta handen (på kichwa Maki Purarina), och skildras också av ett populärt talespråk: ”hoy por ti, mañana por mi”. Det innebär i stort sett att återgälda en god gärning som en person tidigare gjort för någon, så kommer det tillbaka till en själv så småningom. Förmodligen har denna princip i kosmovisionen bidragit till att sociala fenomen som mingan uppstår.
Det är främst familj, men även nära vänner och grannar som bidrar med sin arbetsstyrka. Min värdfamiljs släktingar som bor i staden berättar att även de har mingas, främst för att bygga hus. Grannar som inte är med i själva arbetet kan komma och lämna en bit ost eller nån liter potatis bara för att stå för en bit av kostnaden.
Det är frivilligt att delta i en minga, men det faller alla så naturligt att även tonåringarna och unga barnen tillägnar någon dag av jullovet i bygget, skrattande kastande tegelstenar mellan varann och bärande på småsten. När man däremot frågar dem vad de tycker om mingas rycker de lite på axlarna eller säger rakt ut; det är inte kul. Men föräldrarna har fått hit dom, och det är nog ändå en lärande erfarenhet för ungdomarna.
Här planeras det toaletter, kök och ugn, allt utan en planritning. Jag ser ingen slå upp någonting i en självhjälps-bok. När jag frågar säger min värdfarbror att de lärt sig helt enkelt genom att titta på de äldres arbete på tidigare mingas. Det känns ganska säkert att säga att även i ungdomarna idag, som bara lite halvt entusiastiskt utför de tilldelade arbetsuppgifterna, kommer det fastna en del nyttiga kunskaper.
När jag berättar att i Sverige skulle nog få vilja göra något liknande utan lön, säger min värdpappa att här har de inte råd att anställa yrkeskunniga maestros och får bygga huset familjen emellan. Men jag tror inte det kan vara enda orsaken som vi i Sverige aldrig ber om hjälp. Det kanske är stolthet i vår individualism eller rädsla som kommer i vägen. Vad tror ni? Och det är bara att erkänna, de allra flesta av oss har inte ens de grundläggande kunskaperna för att bygga ett helt hus. Men det vore ju en fin tanke att ha samma laganda i Sverige som här märks tydligt åtminstone i min värdfamiljs släkts kvarter.
Under tiden som jag spekulerar och skriver i mitt lilla block fortsätter det svettiga arbetet och stöket för alla omkring mig. Rad på rad av tegelstensvägg byggs långsamt upp. Att samma laganda saknas för oss svenskar verkar synas på mig som individ också. Nej, nu måste jag kliva upp och dra mitt strå till stacken också, som en duktig arbetsmyra.
Text och foto: Elli Viljanen, praktikant Latinamerikagrupperna i Ecuador
