”Välkommen att njuta vår vackra natur”, säger den orangeklädda säkerhetsvakten med sammetslen röst.
Han har rätt. Det är en fantastiskt vacker plats. Jag befinner mig i San Miguel Ixtahuacán, i västra Guatemala. Luften är frisk, himlen klarblå och den starka solen får mina ögon att kisa. Från en utsiktsplats blickar jag ut över det lummiga bergslandskapet och för en kort sekund stannar tiden. Men det är något som stör i panoramat. Som ett öppet sår, breder den skandalomsusade Marlingruvan ut sig framför mina fötter.
Sedan guldgruvan togs i drift år 2005, har det kanadensiska gruvbolaget Goldcorp fått hård kritik från olika miljö- och människorättsorganisationer, så väl nationella som internationella. Bland annat för kränkningar av urfolkens rätt till förhandskonsultation, förföljelse, hot och mordförsök på lokala gruvmotsåndare, samt för att ha förorenat vattendrag. Efter några år i bruk kom rapporter om hudsjukdomar bland lokalbefolkningen och förlust av tamdjur.
Tillsammans med två lokala urfolksledare är jag på plats för att ta en bild av gruvan. Ett uppdrag som ska visa sig nästintill omöjligt, eftersom jag inte ansökt om ett officiellt besök. Medan utsikten i de resterande väderstrecken är fri, reser sig en mur av höga träd mellan mig och gruvan. Frustrerad vankar jag av och an för att hitta en plats mellan träden, stor nog för att åtminstone få en hygglig bild. Men jag inser snabbt att uppdraget är dömt att misslyckas. Vi bestämmer oss för att åka vidare i förhoppning om att få en skymt av gruvan från byn. På vägen till bilen byter jag några ord med den trevlige säkerhetsvakten. Han vill gärna berätta mer om utsikten, men jag avböjer och skyndar ifatt mitt resesällskap.
I samma stund som vi lämnar platsen anländer en säkerhetsbil. ”Det var vakten. Han har ringt på förstärkning”, säger urfolksledaren Domingo Hernández Ixcoy och berättar om hur han och en kanadensisk journalist förra året jagades bort från samma plats av säkerhetsvakter. “Den gången blev jag faktiskt rädd. Jag trodde att de skulle attackera oss”, berättar han.
På vägen ner till byn möts vi ständigt av nya säkerhetsvakter och det är först när vi är på rejält avstånd som jag slutligen kan ta en bild av guldgruvan och den intilliggande avfallsdammen, vars tungmetaller allvarligt skadat marker, skogar, sjöar och floder.
Ingen jag pratar med i området har information om gruvans framtid. Vissa menar att den planerar att stängas – helt eller delvis, andra att gruvan tvärtom ska utvidgas eller säljas vidare till ett annat företag. Men klart är att gruvan har bidragit till djupt social splittring. Vissa bybor är tacksamma för de arbetstillfällen, infrastruktur och sociala insatser som gruvan bidragit med, andra är helt emot den.
En av de lokala gruvmotståndarna är den 35-årige Humberto Velasquez Cinto, engagerad i den guatemalanska organisationen FREDEMI.
“När företagen pratar om utveckling tänker de i första hand på infrastruktur, nya vägar eller en sjukstuga. Men för oss är utveckling att leva i harmoni med naturen, att kunna producera och äta giftfri mat, att leva i harmoni med våra grannar. Vad hjälper det oss att ha vägar om vi inte har produkter att sälja och leva av”, frågar han sig.
Det har nu gått sju år sedan den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter krävde att samhällena i anslutning till gruvan skulle garanteras tillgång till rent vatten, men enligt Humberto Velasquez Cinto har hjälpen hitintills bara nått ett fåtal familjer.
”Vatten är liv. Vi kan inte leva utan åtminstone lite vatten. Men det är det som håller på att hända oss. Allt vatten är förorenat. Alla vattenkällor där människor hämtar sitt vatten. När jag på slutet av nittiotalet arbetade med ungdomar arrangerade vi vandringar ner till Quivchil-floden för att bada. […] Alla var glada, hoppade i vattnet, busade, simmade och njöt av livet. Floden var levande och vacker. Det vore otänkbart idag. Idag är den förgiftad av cyanid och tungmetaller”, berättar han och ler sorgset.
När jag berättar om de svenska pensionsfondernas investeringar i bolaget som äger gruvan säger Miguel Ángel Bámaca Mejia:
“Jag uppmanar de svenska politikerna att komma hit och med egna ögon se gruvans konsekvenser. Tro inte på de studier som vår regering och gruvbolaget presenterar. Det är ren lögn. Vi som bor här känner till verkligen. Djuren som dricker vattnet dör och våra odlingar torkar ut.”
Ett rykte säger att gruvbolaget lovat att sanera området under tio år, efter att gruvan stängs ner. När jag på hemvägen passerar bron över Quivchil-floden påminns jag om säkerhetsvaktens inledande ord: ”Välkommen att njuta vår vackra natur, men jag ber er att inte lämna skräp efter er.” Frågan är om gruvbolaget kommer att lyda sitt eget råd.
Ta ställning!
Första, andra, tredje och fjärde AP-fonden har investeringar värda 178 miljoner kronor gruvbolaget i Goldcorp, som äger marlingruvan (uppgifter från 30 juni 2016). Den sjunde AP-fonden svartlistade förra året Goldcorp på grund av kränkningar av mänskliga rättigheter.
Latinamerikagrupperna har sedan många år följt fallet med Marlingruvan och arbetar för att ändra det regelverk som gör det möjligt för svenska AP-fonderna att investera i gruvindustrin. Genom kampanjen Schyssta pensioner kräver vi att Sverige ska införa ett regelverk för AP-fonderna som tydliggör att investeringar måste ske med respekt för mänskliga rättigheter, miljö och överenskomna klimatmål.
Ta ställning för schyssta pensioner du med! Gå in på: http://www.schysstapensioner.nu/ta-stallning/
