Efter fem månader i Colombia reser jag tillbaka till Sverige med en ryggsäck fylld av nya upplevelser, kunskaper och relationer. Jag har varit där som praktikant hos organisationen Coordinador Nacional Agrario (CNA), som är en av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisationer i Colombia.
Min handledare var av den bestämda uppfattningen att den som vill förstå något om småbrukares och urfolks situation och kamp inte kan sitta på ett kontor och samla damm. Så mina månader i landet spenderade jag resandes mellan olika landsbygdsområden som bjöd på varierande äventyr. Exempelvis har jag räknat insekter på baljväxter på en agroekologisk gård. Jag har bott och följt med guldgruvearbetare i deras vardag. Jag har tillverkat traditionella läkemedel i kokaodlingens centrum. Jag har deltagit i ledarskapsskola med småbrukare från hela landet. Jag har pratat machokultur med landsbygdsfeminister och skrivit slagord med MR-aktivister. Och jag har druckit oräkneliga koppar sött kaffe med organiserade småbrukare. Jag har också insett att trots att alla förutsättningar finns att leva gott av Colombias bördiga jordar, står det globala ekonomiska systemet på många sätt i vägen för ett värdigt liv på landsbygden. Men de småbrukare, urfolk och aktivister som tillsammans utgör CNA orkar och vågar stå upp för sin rätt att leva som de gjort i generationer.
Ett av de ständigt återkommande samtalsämnena i min omgivning under praktiktiden var fredsavtalet mellan regeringen och Farcgerillan. Trots att få trodde att det skulle innebära det definitiva slutet på den fem decennier långa konflikten, rådde en chockartad stämning när beskedet kom i oktober månad att det colombianska folket röstat ner avtalet. Dagen för omröstningen samlades människor på torgen under parollen ”Sí a la paz!” – “Ja till freden!” och feststämning rådde tills dess att resultaten från de olika regionerna ramlat in. Sakta sjönk det in hos folksamlingen att landets befolkning inte givit sitt godkännande till avtalet. Det kändes som att torget där jag befann mig sveptes in i en grå filt när tårar rann ner för kinder, fredsflaggor rullades ihop och ingen förstod vad som skedde. Men bara några dagar senare hade man lyckats mobilisera tiotusentals människor som gav sig ut på gatorna för att manifestera att freden fortfarande var möjlig.
Med risk att kliva rakt ut i de djupaste klyschorna så kan jag omöjligt sammanfatta mina månader i Colombia utan att nämna att min största behållning av resan är de människor jag fått chans att träffa och lära känna. Alla som släppt in mig i sina hem och hjärtan och delat med sig av historier om förtryck, motstånd, politiska framgångar och drömmen om att leva i fred. Att lära mig om deras kamp för social rättvisa är något av det största, roligaste och jobbigaste jag har varit med om. Tack Latinamerikagrupperna för chansen att vidga mina vyer och tack Colombia för allt du lärt mig och för insikten att så mycket återstår att förstå!
Karin Lidström, praktikant hos Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation CNA under hösten 2016 och våren 2017
