Varje helg ordnar organisationen Conaie en ambulerande, politisk ungdomsskola i Ecuador. Detta med finansiellt stöd av Latinamerikagrupperna. Denna helg håller skolan till vid kusten och samlar urfolk från grupperna Puna, Manta och Huancavilca.
– Vem hade trott att Obama kunde bli president? Eller Rafael Correa? De är bara kött och blod, precis som ni. Ni kan också bli presidenter, säger José Renzo i svart basker och tonade solglasögon, medan han spänner ögonen i urfolksungdomarna från kusten.
Runt 25 personer, de flesta ynglingar, har samlats över helgen i ett kommunalt betonghus med plåttak som skydd mot Stillahavskustens kraftiga solsken. Efter öppningsanföranden och välkomsttal lär deltagarna känna varandra genom gruppdynamiska övningar och lekar. Dessa bryter definitivt isen och frambringar skratt och stora leenden.
Just de roliga momenten och möjligheten att få nya vänner var den ursprungliga anledningen till att Rumi Yumbay, idag nationell ungdomsledare för Ecuadors urfolk, blev intresserad av den politiska skolan.
– I början så var jag med för att träffa kompisar och roa mig. Men sedan blev jag politiskt biten, säger Rumi Yumbay.
Efter lekarna följer en analys över världens tillstånd. Kapitalismen pekas ut och ifrågasätts som ekonomisk modell. Deltagarna ombeds reflektera kritiskt över sin egen skolgång och den underliggande världsbilden bakom skolpolitiken.
Bakgrunden till den politiska skolan var insikten hos Ecuadors nationella urfolksorganisation Conaie att många urfolksledare saknade politisk ideologi. Det gjorde att de lätt blev koopterade av presidenten Rafael Correa. Det vill säga de blev erbjudna en post i regeringen eller hos en statlig myndighet och blev till regeringens instrument. Därmed tappade urfolksledarna lojaliteten till sina gräsrötter, förklarar Rumi Yumbay.
En annan av skolans deltagare heter Diana Mantua. Hon är kvinnoledare från byn Las Tunas i Manabí-provinsen. Det här är första gången hon medverkar. Hon ser den politiska skolan som viktig för att forma ledare och försvara urfolkssamhällen.
– Jag har fått nya insikter och lärt mig att försvara våra territorier, säger Diana Mantua.
Till middagen hjälps alla åt att laga en gemensam måltid bestående av musslor. Kvällen rundas av med politiska diskussioner under mer avslappnade former, gitarrspel och sång. Dagen därpå utvärderas helgen och datum för nästa sammankomst spikas.
Text och foto: Lari Honkanen
