När FN-dagen för Moder Jord instiftades för åtta år sedan höll Bolivias president Evo Morales ett tal inför FN:s generalförsamling. Han menade att det innevarande århundradet behöver bli ett århundrade för Moder Jords rättigheter.

Om vi skall kunna leva i harmoni med naturen behöver vi förstå att inte bara människor utan allt levande, liksom planeten som helhet, har rättigheter.

De tankar som Evo Morales presenterade är banbrytande. Att naturen är en ägodel har varit den dominerande uppfattningen i modern lagstiftning. Jorden har betraktats som ett rättslöst objekt som ensidigt kan utnyttjas utifrån mänskliga intressen. Hela den moderna vetenskapens utveckling har haft människans vilja att behärska naturen som en gemensam utgångspunkt. Moder Jord har varit den resurs vi människor har att förfoga över, och målet har varit att ständigt utveckla och effektivisera vårt utnyttjande av jordens tillgångar.

Global uppvärmning, förlust av biologisk mångfald och andra miljöhot kan ses som symptom på denna dysfunktionella relation till resten av den levande världen.

Naturens rättigheter utgår från en rättsfilosofi som placerar människan och hennes rättssystem som en del av en större ordning. Teologen och filosofen Thomas Berry menade att det inte är människan utan universum som är den primära lagstiftaren. Människans roll är inte att ställa världen i ordning, utan att leva i balans med den ekologiska ordning vi redan tillhör, som en del av den gemenskap som hela planeten utgör. För många ursprungsfolk världen över är sådana tankar en självklarhet. De har aldrig betraktat naturen som enbart en råvara eller resurs. Deras sociala relationer begränsas inte till andra människor utan innefattar även andra djur, växter, floder, skogar.

Den 15 mars i år slog den nyzeeländska regeringen fast att floden Whanganui är en juridisk person med inneboende rättigheter.

Det innebär att varken staten eller någon privat aktör äger floden. Den äger sig själv. Floden beskrivs som levande och odelbar, vars helhet inkluderar alla dess fysiska och metafysiska aspekter. Floden är helig för ursprungsfolket Maori som kämpat i nästan 150 år för att skydda den. Nu kommer maorierna och staten att utse varsin person som skall föra flodens talan, representera dess intressen och skydda dess välmående och hälsa.

Bara några veckor efter beslutet från Nya Zeeland meddelande en domstol i norra Indien att floderna Ganges och Yamuna erkänns som juridiska personer. Kort därefter förklarade de att också Himalayas glaciärer, floder, djungler, källor och vattenfall är juridiska personer och den som skadar dem kommer bli åtalad.

Vad som sker just nu i Nya Zeeland och Indien är revolutionerande, men inte helt unikt.

Redan år 2006 antog den första kommunen i USA en författning om att deras lokala ekosystem hade rättigheter och efter det har flera andra följt efter.

År 2008 skrev Ecuador in i sin konstitution att Pachamama (Moder Jord) har rätt att existera och upprätthålla sina vitala funktioner och cykler. Det är tydligt att kampen för Naturens rättigheter börjar ge avtryck i den juridiska lagstiftningen på många håll i världen.

I Sverige har diskussionen dock i stort sett varit frånvarande.

Är Ojnareskogen, Vättern och Kallak exempel på områden i Sverige som skulle kunna erkännas som juridiska personer?

Vi lever i en tid då grundläggande mänskliga rättigheter börjar ifrågasättas. Det går nästan inte en dag utan att vi påminns om det fria samhällets sårbarhet. Människor berövas sin frihet och sina rättigheter på många håll i världen. Även i vår del av världen får vi återkommande uppleva angrepp på det öppna och fria demokratiska samhället. Är detta då en lämplig tidpunkt att föra in ytterligare en dimension av rättigheter?

Vi menar att det är just rätt tid. Mänsklighetens välmående är intimt förbundet med Jordens välmående. På en förstörd planet kan inga mänskliga rättigheter upprätthållas. Vi behöver därför förstå de mänskliga rättigheterna inom det större ramverk som naturens rättigheter utgör.

För att nå dit måste dock tankarna kring människans rättigheter få brytas mot tankarna kring naturens rättigheter.

Vi måste våga ifrågasätta många av dagens självklara utgångspunkter. Vad innebär det om exempelvis en flod eller ett berg får egna rättigheter som ska samsas med de mänskliga rättigheterna? Finns det en motsättning mellan en humanistisk grundhållning och en betoning på naturens betydelse? Eller kan visionen om naturens rättigheter i stället bidra till att vitalisera och integrera engagemanget för de mänskliga rättigheterna och en hållbar värld?

Målet med konferensen i Sigtuna (se faktaruta) är inte att omedelbart finna svar på alla frågor, men att skapa en arena för en dialog som vi behöver vara öppna för.

Alf Linderman, docent i religionssociologi och direktor på Sigtunastiftelsen

Milton Soto, Bolivias ambassadör i Sverige

Malin Östman, bitr föreståndare, Cemus

Henrik Hallgren, ordförande, föreningen Lodyn

Anna Nylander, ordförande, Latinamerikagrupperna