Matsuveränitetsveckan 2016 är i full gång i Sverige och María Canil reser över landet för att berätta om hur urfolk och småbrukare i Guatemala drabbas av storföretagens framfart på landsbygden. Hon deltar i paneldebatter och rundabordssamtal, och samtalar med småbrukarkollegor från andra kontinenter.
María Canil från urfolksorganisationen Conavigua är glad och pratsam, men blir allvarlig när hon berättar om den hårda och farliga kampen för rättigheter i Guatemala. Politiska ledare får utstå förföljelse och det har varit svårt att göra sina röster hörda.
– Det är vår verklighet. Men vi försvarar vattnet för mänsklighetens skull, inte bara för våra egna byar. Floderna går vidare till andra samhällen, till andra länder. När vi försvarar skogarna är det för reningen av luften som gynnar hela mänskligheten. Vår vision är allomfattande, medan de stora bolagen endast tänker på hur de själva ska bli miljardärer.
Organisationen Conavigua bildades år 1988 av guatemalanska urfolkskvinnor som förlorat familjemedlemmar under inbördeskriget (1960-1996). María Canil har suttit i styrelsen sedan starten och blev nyligen omvald på sin nuvarande post som vice samordnare. Därutöver sitter hon i det kontinentala småbrukarnätverket Cloc/La Vía Campesinas samordningskommitté för kvinnor.
Med en pappa som urfolksledare och senare borgmästare, och en farmor som arbetade ute i samhället, var María Canil själv entusiastisk när arbetet för kvinnors rättigheter började. Organisationen Conavigua arbetar bland annat med att påverka beslutsfattare för att lyfta urfolkkvinnors rätt till ett anständigt boende, till utbildning och hälsa, samt kvinnors rätt till mark.
– Som en del av [småbrukarnätverket] Cloc/La Vía Campesina försöker vi lyfta kvinnors roll för en omfattande jordbruksreform. Vi måste kunna garantera att kvinnor har resurser för ett värdigt boende. En plats från vilken ingen kan avhysa henne. Vi behöver även synliggöra kvinnors bidrag till landets ekonomi. Vi arbetar mycket men vårt bidrag uppmärksammas inte och vi får ingen ekonomisk ersättning.
På frågan om hur situationen för kvinnor förändrats i landet sedan organisationen grundades i slutet på 1980-talet, säger María Canil att det idag finns fler instanser för kvinnors rättigheter. Det har exempelvis skapats ett nationellt ombud för frågor som särskilt rör urfolkskvinnor; La Defensoría de la Mujer Indígena. Samtidigt får de fortfarande kämpa hårt för att få möjlighet att påverka den nationella offentliga och ekonomiska politiken.
– Vi har gjort studier. Efter 30 år av demokratiskt styre har bara nio urfolkskvinnor haft plats i kongressen. Det är inget fullständigt eller jämlikt deltagande. När det gäller viktiga ekonomiska beslut får vi inte något utrymme. Men med allt det arbete vi gör har det blivit bättre.
María Canil berättar om när Conavigua grundades, om hur kvinnorna som träffades i början stöttade och motiverade varandra. Hon nämner hur viktig den typen av organisering är:
– Många kvinnor saknar den här möjligheten att vara talespersoner för kvinnors rättigheter. Det är vi själva som måste hjälpa varandra för att se till att det här utrymmet ska finnas.