La mayoría de la población de Paraguay vive de la pequeña agricultura. Sin embargo, el 90 por ciento de las tierras agrícolas del país se cultivan para la exportación. Los cultivos requieren abundantes cantidades de pesticidas químicos y dañan las granjas orgánicas aledañas, a los animales y a las personas.

– Es una forma de deshacerse de nosotros, los pequeños agricultores, dice Belén Romero de la Organización de Mujeres Campesinas e Indígenas Conamuri.

La falta de tierra ha provocado el aumento de los conflictos sociales en Paraguay en los últimos años. Según la organización de derechos humanos Coordinadora de Derechos Humanos del Paraguay (Codehupy) miles de pequeños agricultores han sido encarcelados y 115 personas han desaparecido o han sido asesinadas luego de que el país se democratizara en 1989.

Belén Romero, de la organización de indígenas y pequeñas agricultoras Conamuri, creció en la comunidad de Laguna, en la región del Alto Paraná. Belén era una adolescente cuando estalló el auge de la soya y recuerda con tristeza cómo fueron destruidas miles de hectáreas de bosque y de naturaleza alrededor de la casa en la que pasó su infancia.

– Fue muy doloroso ver cómo devastaron todo nuestro mundo. Los lugares donde aprendimos a cazar, a pescar y a comer cocos. El río en el que mi padre nos enseñó a nadar. Hoy está lleno de arena y a punto de agotarse. Esto no es un resultado directo de la soya, sino de la erosión que se produce después de que la tierra se arrasa para cultivarla, dice con tristeza.

La soya modificada genéticamente es un cultivo que requiere de mucha agua y que se adapta para soportar un uso regular de pesticidas químicos fuertes. Entre otras cosas, se utilizan grandes cantidades de herbicidas que contienen la sustancia activa paraquat, la cual está prohibida en Suecia desde 1983. Además se utilizan pesticidas que contienen glifosato, sustancia extremadamente controversial por sus efectos cancerígenos para las personas.

Catalina Fernández muestra las hojas de árboles a punto de morir. Foto: Sori Lundqvist
Catalina Fernández muestra las hojas de árboles a punto de morir. Foto: Sori Lundqvist

Dado que las toxinas se propagan con el viento y matan las plantaciones vecinas, el vasto uso de pesticidas ha obligado a muchos pequeños agricultores de regiones dominadas por la soya, como Alto Paraná, Itapúa y Caaguazú, a vender o arrendar su tierra.

Hace dos años casi toda la tierra de Belén Romero fue destruida cuando el vecino regó su tierra con lo que ella sospecha era el herbicida roundup, hecho a base de glifosato y popularmente conocido como ”mata todo”. Esto ocasionó un duro golpe financiero para su familia, cuya única fuente de ingresos eran sus cultivos. Sin embargo, la pérdida financiera no fue lo único que les afectó, sino también la tristeza y la impotencia de haber perdido algo que valoran profundamente.

– El viento soplaba fuerte ese día, pero sospechamos que lo hicieron deliberadamente. Porque así hacen. Es una forma de deshacerse de nosotros, los pequeños agricultores. Si no logran convencer con dinero, igual obligan a la gente a vender [la tierra], porque no les dejan otra opción cuando sus cultivos son envenenados.

Catalina Fernández, de 48 años de edad y madre de cuatro, ha luchado durante años para sobrevivir en la región del Alto Paraná.

– Bienvenida a mi pequeño oasis, me dice mientras nos acercamos a la pequeña comunidad conocida como “El fuente del bosque”, después de viajar en motocicleta por un camino lleno de baches. La comunidad consta de una docena de casas y de una reserva natural que los propios habitantes mantienen.

Catalina Fernández muestra con orgullo el exuberante paisaje verde de la reserva natural. Foto: Sori Lundqvist
Catalina Fernández muestra con orgullo el exuberante paisaje verde de la reserva natural. Foto: Sori Lundqvist

Poco a poco entramos al pueblo, que realmente puede describirse como un oasis. Un oasis verde en un desierto de soya. ”El fuente del bosque” es el opuesto exacto de los campos de soya. La naturaleza es exuberante, el aire fresco y las copas de los árboles ofrecen la protección necesaria contra el fuerte sol. Aquí se pueden apreciar tanto el sonido de los pájaros como el aroma de frutas y flores.

– Es nuestro paraíso. Tenemos siete manantiales, un ancho río y cincuenta hectáreas de bosque, dice orgullosa Catalina Fernández cuando comenzamos nuestro recorrido.

La comunidad está situada en el bosque Atlántico, o bien, en los restos de lo que hace una década fuera un bosque virgen que se extendía sobre Paraguay, Brasil y Argentina. De acuerdo con el Fondo Mundial para la Naturaleza, el 87 por ciento de la fracción paraguaya del bosque ha sido talada para dar paso a la soya.

Como la mayoría de los pequeños agricultores de Paraguay, Catalina Fernández cultiva para su propio consumo y se ha visto obligada a tomar un trabajo en la ciudad para mantenerse. Ella está muy decepcionada del actual gobierno que, según dice, favorece a los cultivadores de soya y a las compañías multinacionales a pesar de que éstos trabajan contra su propio pueblo.

– El Estado toma nuestra tierra, se la da a los productores de soya y a las compañías multinacionales. Cuando defendemos nuestros derechos nos persigue y nos trata como terroristas, como invasores.

– Cuando denunciamos los abusos en las zonas rurales, la pobreza, los problemas con los derechos de las tierras y el uso de pesticidas, nos preguntan: ”¿Qué hacen aquí? Ustedes sólo obstaculizan a aquellos que tratan de fomentar el desarrollo y la producción a gran escala. ¿Por qué no se van y nos dejan la tierra?”, relata Catalina Fernández molesta.

Incluso en el pequeño oasis de Catalina Fernández los pesticidas se han hecho presentes. Anteriormente la comunidad tenía muchos árboles frutales con una gran abundancia de mango, papaya, naranja, mandarina, melocotón, aguacate y limón. En los últimos años, los frutos se redujeron en número y algunos árboles han empezado a morir.

– Ahora mismo tenemos serios problemas con nuestros árboles frutales. Cuando los vecinos rocían venenos fuertes, el viento los lleva a nuestros productos orgánicos, los cuales no son inmunes por lo que se secan y mueren, afirma Catalina mientras me muestra las hojas de sus árboles de mango.

El campesino Jorge Cabrera frente a la línea de propiedad entre su tierra y los cultivos de soya. Foto: Sori Lundqvist
El campesino Jorge Cabrera frente a la línea de propiedad entre su tierra y los cultivos de soya. Foto: Sori Lundqvist

Hay muchas restricciones estatales para las plantaciones de soya. Entre otras cosas, los cultivos deben estar rodeados de ”muros” de vegetación para evitar que los venenos se dispersen con el viento en las comunidades y los cultivos vecinos. Sin embargo, el control es prácticamente inexistente, asegura Jorge Cabrera, campesino del pueblo vecino Lote 8.

– Cuando planté el muro de plantas en la frontera de la tierra tenía miedo de que el cultivador de soya me disparara, pero yo no tenía otra opción. Es como si ya estuviera muerto. Nos estamos muriendo lentamente por todas las toxinas que consumimos, dice Jorge mientras apunta hacia la creciente plantación que lo protege a él y a su familia de los herbicidas del vecino. Una plantación que él mismo tuvo que construir y financiar, ante la negativa del vecino.

Aunque los habitantes de los pueblos han dado testimonio de que tanto las personas como los animales son envenenados y que incluso se han registrado algunas muertes, es difícil probar la conexión con la soya. Según Catalina Fernández, pocas personas han podido realizarse las pruebas clínicas requeridas para comprobar el envenenamiento en seres humanos, animales o la naturaleza. Las instituciones estatales capacitadas para realizar los análisis son pocas y se encuentra en la capital. Sin pruebas es difícil dar seguimiento a los procedimientos legales contra los grandes propietarios. Belén Romero de la Conamuri describe la situación como una ”lucha entre ricos y pobres”.

La Conamuri, que forma parte de la red de pequeños campesinos La Vía Campesina, aboga por una alternativa política centrada en una agricultura a pequeña escala diversificada, que tome en cuenta las variaciones locales y que anteponga el consumo local de la gente frente a la exportación.

– Para nosotros se trata de cuestionar el modelo de producción capitalista que vemos como la principal fuente de desigualdad, dice Belén Romero.

Como parte de su trabajo la Conamuri da formación a jóvenes sobre agroecología. El objetivo es aprender a cultivar sin pesticidas, así como a valorar el estilo de vida, el trabajo y el conocimiento de los pequeños agricultores.

– Es un trabajo importante porque el enemigo [las empresas agrícolas multinacionales] nos quiere hacer creer que nuestros conocimientos y nuestro trabajo no tienen valor; es una manera de hacernos aún más dependientes de sus productos, dice Belén Romero.

Texto y foto: Sori Lundqvist

Traducción: Mónica Hernández Rejón

 


Solidaridad Suecia-América Latina apoya el proyecto educativo para mujeres y jóvenes de la Conamuri. Tu apoyo es importante. Contribuye con la gente que más necesita el poder y la fuerza para luchar por un mundo justo y sostenible.

Envía un mensaje con el texto ”LA 100” al 72980 para contribuir con 100 SEK.


Datos sobre la soya

La producción de soya a nivel mundial se ha multiplicado diez veces en los últimos cincuenta años. La mayor parte de la soya producida se utiliza para la alimentación animal destinada tanto a la producción de carne, leche y huevos, como al cultivo de peces. El aumento en el consumo de carne es la razón más importante para la rápida expansión de los cultivos. En América del Sur, la producción de soya aumentó en un 123 por ciento entre 1996 y 2004.

Fuente: Fondo Mundial para la Naturaleza (WWF)

Datos sobre el glifosato

El glifosato es la sustancia activa más común en los pesticidas en Suecia y en el mundo. Se utiliza a menudo en cultivos transgénicos diseñados para ser particularmente resistentes a dicha sustancia, mientras que mata las malas hierbas y otras plantas inmediatamente después de entrar en contacto con ellas. Actualmente se debate en la Unión Europea si la sustancia es cancerígena o no.

Fuente: Agencia Sueca de Productos Químicos (KEMI)

Datos sobre el paraquat

La sustancia paraquat está prohibida en Suecia desde 1983, y desde 2007, en la Unión Europea. El paraquat se utiliza en la agricultura contra las malas hierbas y como defoliante antes de la cosecha de, por ejemplo, algodón. La sustancia es altamente tóxica y mortal para las personas y los animales que la ingieren. Actualmente no existe un antídoto.

Fuente: Agencia de Protección Ambiental de los Estados Unidos (US EPA)

Majoriteten av Paraguays befolkning lever av ett småskaligt jordbruk. Ändå odlas grödor för export på 90 procent av landets jordbruksmark. Odlingarna kräver rikliga mängder kemiska bekämpningsmedel och skadar intilliggande ekologiska jordbruk, djur och människor.

– Det är ett sätt för dem att få bort oss småbrukare, säger Belén Romero på organisationen Conamuri.

Bristen på mark har de senaste åren ökat de sociala konflikterna i Paraguay. Enligt människorättsorganisationen Coordinadora de Derechos Humanos del Paraguay (Codehupy) har tusentals småbrukare fängslats och sedan landet demokratiserades 1989 har 115 personer försvunnit eller mördats.

Belén Romero, på urfolks- och småbrukarorganisationen Organización de Mujeres Campesinas e Indígenas (Conamuri), växte upp i samhället Laguna, i regionen Alto Paraná. Hon var tonåring när sojaboomen tog fart och minns med sorg hur tusentals hektar skog och natur runt hennes barndomshem förstördes.

– Det var väldigt smärtsamt att se hur de skövlade hela vår värld. Platser där vi lärt oss att jaga, fiska och äta kokosnötter. Strömmen som min pappa lärde oss att simma i. Idag är den full av sand och håller på att torka ut. Inte ett direkt resultat av sojan men av den erosion som uppstod efter att marken skövlats för att ge plats åt sojan, berättar hon sorgset.

Den genetiskt modifierade sojan är en gröda som kräver mycket vatten och är anpassad att tåla regelbunden användning av starka kemiska bekämpningsmedel. Bland annat används stora mängder ogräsmedel som innehåller det verksamma ämnet parakvat, som är förbjudet i Sverige sedan 1983. Därutöver används även bekämpningsmedel som innehåller ämnet glyfosat, vida omstritt för att vara cancerframkallande för människor.

Blad till mangoträd som håller på att dö. Foto: Sori Lundqvist
Blad till mangoträd som håller på att dö. Foto: Sori Lundqvist

Då gifterna sprids med vinden och dödar intilliggande odlingar har den generösa användningen av bekämpningsmedel tvingat många småbrukare i de sojadominerade regionerna Alto Paraná, Itapúa och Caaguazú att sälja eller arrendera ut sin mark.

För två år sedan ödelades nästan hela Belén Romeros egen odling när grannen besprutade sin mark med vad hon misstänker var det glyfosatbaserade ogräsmedlet Roundup, som i folkmun går under beteckningen “mata todo” – ”dödar allt”. Det slog hårt ekonomiskt för familjen som hade odlingen som sin enda intäkt. Men det var inte bara den ekonomiska förlusten som tyngde familjen, utan även sorgen och maktlösheten över att ha förlorat något de värdesatte högt.

– Vinden var stark den dagen, men vi misstänker att de gjorde det medvetet. För så gör de. Det är ett sätt för dem att få bort oss småbrukare. Om det inte går att locka med pengar, så säljer människor [marken] för att de inte har något val, för att deras odlingar förgiftas.

En som i många år kämpat för att kunna leva kvar i regionen Alto Paraná är den 48-åriga fyrabarnsmamman Catalina Fernández.

– Välkommen till min lilla oas, säger hon när vi efter en skumpig färd på motorcykel börjar närma oss det lilla samhället som kallas “Källans skog”,  och består av ett tiotal hushåll och ett naturreservat som byborna själva upprätthåller.

Catalina Fernández visar stolt upp den grönskande naturen i reservatet. Foto: Sori Lundqvist
Catalina Fernández visar stolt upp den grönskande naturen i reservatet. Foto: Sori Lundqvist

Sakta rullar vi in i byn som mycket riktigt kan beskrivas som en oas – en grön oas i en öken av soja. “Källans skog” är sojafältens totala motsats. Här är naturen grönskande, luften frisk och trädkronorna ger välbehövligt skydd mot den starka solen. Här hörs ljudet av fåglar och det doftar av frukter och blommor.

– Det är vårt paradis. Vi har sju källsprång, en bred ström och femtio hektar skog, berättar Catalina Fernández stolt när vi börjar vår rundvandring.

Samhället ligger i den atlantiska skogen, eller snarare i resterna av det som för ett decennium sedan var en urskog som sträckte sig över Paraguay, Brasilien och Argentina. Enligt uppgifter från Världsnaturfonden har 87 procent av den paraguayanska delen avverkats för att ge plats åt sojan.

Liksom de flesta av Paraguays småbrukare odlar Catalina Fernández för egen konsumtion och har tvingats ta ett arbete i staden för att få ekonomin att gå ihop. Hon är mycket besviken på den nuvarande regeringen som hon menar gynnar sojaodlare och multinationella företag samtidigt som de motarbetar det egna folket.

– Staten tar vår mark, ger den till sojaodlare och multinationella företag, förföljer och behandlar oss som terrorister – som inkräktare – när vi står upp för våra rättigheter.

– När vi rapporterar om missförhållandena på landsbygden; fattigdom, problem med markrättigheter och bekämpningsmedel frågar de oss: ‘Vad gör ni här? Ni är bara i vägen för de som försöker skapa utveckling och producera storskaligt. Varför ger ni er inte bara iväg och lämnar marken till oss?’, berättar Catalina Fernández upprört.

Även i Catalina Fernándezs lilla oas gör sig bekämpningsmedlen påminda. Tidigare hade samhället många fruktträd med ett överflöd av mango, papaya, apelsin, mandarin, persika, avokado, och citron. De senaste åren har frukten minskat i antal och vissa träd har börjat dö.

– Just nu har vi allvarliga problem med våra fruktträd. När grannen besprutar med starka gifter för vinden med sig dem till våra ekologiska produkter, som inte är immuna mot gifterna utan torkar ut och dör, berättar hon uppgivet och visar mig bladen på sitt mangoträd.

Småbrukaren Jorge Cabrera framför tomtgränsen mellan honom och sojan. Foto: Sori Lundqvist
Småbrukaren Jorge Cabrera framför tomtgränsen mellan honom och sojan. Foto: Sori Lundqvist

Det finns många statliga restriktioner kring sojaodlingarna. Bland annat ska varje odling omgärdas av ”murar” av växtlighet för att förhindra att gifterna sprids med vinden till omkringliggande samhällen och odlingar, men enligt småbrukaren Jorge Cabrera i grannbyn Lote 8, är kontrollen nästintill obefintlig.

– När jag planterade växtmuren på markgränsen var jag rädd att sojaodlaren skulle skjuta mig, men jag hade inget val. Jag är ju redan så gott som död. Vi dör långsamt av alla gifter vi får i oss, säger han och pekar bort mot de spretiga växterna som ska skydda honom och hans familj från grannes växtgifter. En plantering som han själv tvingades anlägga och bekosta, eftersom grannen vägrade.

Trots att byborna vittnar om att människor och djur förgiftas och att dödsfall förekommit är det svårt att bevisa kopplingen till sojan. Enligt småbrukaren Catalina Fernández är det få personer som har möjlighet att genomföra de kliniska proverna som krävs för att fastställa förgiftning av människa, djur eller natur. De statliga institut som kan utföra analyserna är få och ligger i huvudstaden. Utan proverna är det i sin tur svårt att driva en juridisk process mot de stora markägarna. Belén Romero på organisationen Conamuri beskriver läget som en “kamp mellan fattig och rik”.

Conamuri som är en del av småbrukarnätverket La Vía Campesina förespråkar ett politiskt alternativ som fokuserar på ett småskaligt diversifierat jordbruk, som tar hänsyn till lokala variationer och sätter människors lokala konsumtion före export.

– För oss handlar det om att ifrågasätta hela den kapitalistiska produktionsmodellen som vi ser som den största källan till ojämlikhet, berättar Belén Romero.

Som en del av sin verksamhet utbildar Conamuri ungdomar i agroekologi. Det handlar om att lära sig att odla utan bekämpningsmedel, men även att lära sig att värdesätta småbrukarens livsstil, arbete och kunskaper.

– Det är ett viktigt arbete eftersom fienden [de multinationella jordbruksföretagen] vill få oss att tro att vår kunskap och vårt arbete inte är värdefullt – ett sätt att få oss än mer beroende av deras produkter, säger Belén Romero.

Text och foto: Sori Lundqvist

 

Engagera dig i vår kampanj Liv utan gift för allas rätt att leva utan jordbruksgifter!

Skriv under medborgarinitiativet för att förbjuda det giftiga ämnet glyfosat i EU.

 


Latinamerikagrupperna stödjer Conamuris utbildningar för kvinnor och unga. Ditt stöd är viktigt. Det ger människor som mest behöver det kraft och styrka att kämpa vidare för en hållbar och rättvis värld.

Sms:a ”LA 100” till 72980 så bidrar du med 100 kronor eller hitta andra sätt som du kan stödja på.


FAKTA

Soja

Sojaproduktionen i världen har tiofaldigats de senaste femtio åren. Största delen av den soja som produceras används till djurfoder vid produktion av kött, mjölk och ägg samt vid odling av fisk. Den ökande konsumtionen av kött är den enskilt viktigaste orsaken till den snabba expansionen av odlingen. I Sydamerika ökade produktionen av soja med 123 procent mellan åren 1996 och 2004.

Källa: Världsnaturfonden WWF

Glyfosat

Glyfosat är det vanligaste verksamma ämnet i bekämpningsmedel i Sverige och i världen. Ofta används det för genmodifierade grödor som är framtagna för att vara särskilt tåliga mot ämnet, medan det dödar ogräs och andra växter som det kommer i kontakt med. Just nu pågår en debatt på EU-nivå om huruvida ämnet är cancerframkallande.

Källa: Kemikalieinspektionen

Parakvat

Ämnet parakvat är sedan år 1983 förbjudet i Sverige, och sedan år 2007 förbjudet i EU. Parakvat används i jordbruk mot ogräs och som avlövningsmedel inför skörd av till exempel bomull. Ämnet är starkt giftigt och dödligt för människor och djur som får det i sig. Det finns idag inget motgift.

Källa: United States Environmental Protection Agency

Fler artiklar du kanske gillar

Baserad på kategorin Reportage från Latinamerika

Guatemala-kännaren Evelina Sartori Valck berättar om situationen för miljö- och människorättsförsvarare i Guatemala

Evelina Sartori Valck, guatemalakännare och före detta anställd på Latinamerikagrupperna och Kristna Fredsrörelsen, ger oss en inblick i situationen för miljö- och människorättsförsvarare i Guatemala.

· Reportage från Latinamerika

”Att kriminalisera oss har blivit ett sätt att tysta oss”

Dalila Merida är en av många som fallit offer för den ökade kriminaliseringen i Guatemala. Hon fängslades i nio dagar efter en fredlig aktion 2016 mot ett företag som vägrat betala ut rättmätiga pensioner till sina arbetare, nu står hon åtalad av samma företag.

· Reportage från Latinamerika

Protesterna i Ecuador – en kritik mot den rådande nyliberala utvecklingsmodellen

Under tolv dagar i början av oktober 2019 ägde omfattande protester rum i Ecuador, främst ledda av Ecuadors urfolk. Tillsammans med Latinamerikagruppernas programansvariga Rodolfo Magne söker vi svar på vad som hände under dessa turbulenta veckor och hur situationen för landets urfolk ser ut i dag.

· Reportage från Latinamerika

“Vi kommer fortsätta försvara våra rättigheter oavsett hur mycket vi åtalas, förföljs eller fängslas på olagliga grunder”

I en intervju med Franklin Quilumbaquin, från urfolksorganisationen Confederación del Pueblo Kayambi i Ecuador, berättar han om organisationens utsatthet där sociala social ledare som är extra utsatt.

· Reportage från Latinamerika

”Människorättsförsvarare har alltid varit utsatta, men efter fredsavtalet har situationen förvärrats”

Milena Flores, från en av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisationer Movimiento Ríos Vivos Colombia, är en av många som tvingats fly till Europa till följd av sitt arbete för mänskliga rättigheter. Hon vittnar om hur situationen för människorättsförsvarare i Colombia har förvärrats efter fredsavtalet och hur kvinnor är extra utsatta.

· Reportage från Latinamerika

En återvändsgränd för jämlikhet, rättvisa och säkerhet i Bolivia

I ett videosamtal berättar Segundina Flores, ordförande för den bolivianska kvinno- och urfolksrörelsen Bartolina Sisa om civilsamhällets förändrade förutsättningar efter statskuppen.

· Reportage från Latinamerika

”Det här måste vi göra om”

Jag känner mig otroligt nöjd och stolt berättar Latinamerikagruppernas praktikant Marla Zavala efter att ha tagit initiativet till en städdag av staden Chaparall i Tolima i Colombia.

“En kopp kaffe som jag aldrig kommer att glömma”

Under sin praktik fick Marla Zavala möjlighet att besöka en familj som vill återgå till mer hållbara odlingsmetoder och själva kommersialisera sitt kaffe.

· Reportage från Latinamerika

I staden Planadas i Colombia står barnens utveckling och framtid i fokus

Efter en lång bussresa på krokiga vägar med Cumbia i högtalarna är jag äntligen framme i staden Planadas i regionen Tolima i västra Colombia. Jag har rest dit tillsammans med den 17-årigen Didjer, son till en av ledarna i gräsrots organisationen Astracatol, som är del av den colombianska småbrukar- och fackföreningsrörelsen Fensuagro som jag gör […]

· Reportage från Latinamerika

Valutgång mobiliserar organisationen Bartolina Sisa

Praktikanterna Louise Gripenberg och Emil Wenlöf berättar om kvinno- och urfolkrörelsen Bartolina Sisas åsikter om Evo Morales och den rådande politiska situationen i Bolivia.

· Reportage från Latinamerika