Mayabönderna på Mexikanska Yucatanhalvön har sysslat med biodling sedan urminnes tider, långt före den spanska koloniseringen. Men sedan staten och jordbruksföretagen börjat sponsra en riklig användning av bekämpningsmedel i området håller bina på att dö.
– Var diskret, de får inte få reda på att vi är här, säger Feliciano Ucan bakom ratten på sin flakbil, när vi kör in på en dammig jordväg in till de frireligiösa mennoniternas sojaplantage.
Utanför bilfönstren breder ett torftigt och flackt jordbrukslandskap ut sig så långt ögat kan se. Det är svårt att föreställa sig att det tidigare varit regnskog här. Regionen har dessutom drabbats av torka. Det har inte regnat på över fyra månader.
– Titta till höger, där borta ser du flygplanet som de använder för att bespruta odlingarna med glyfosat från luften, säger Feliciano Ucan och blickar bort mot horisonten där ett litet flygplan i rött och vitt står parkerat.
Bredvid landningsbanan har mennoniterna grävt ett av sina vattenhål, som på grund av Yucatáns porösa berggrund har läckt glyfosat ända ned till grundvattnet. Enligt en färsk studie av Campeches autonoma universitet, är 30 procent av mayaböndernas vattentillgångar förorenade med glyfosat. Man har också analyserat urinprover från byborna.
– De hittade glyfosat i min urin, säger Feliciano Ucan.
Det hela började någon gång på 90-talet. Plötsligt bara fanns de där, mitt i mayaböndernas land, mystiska vita människor i ålderdomlig klädsel. Männen var alla klädda identiskt: blå hängselbyxor, skjorta och hatt. De var fåordiga och höll sig för sig själva. Kvinnorna bar långärmade klänningar och sjal eller hatt med lila band. De kunde inte spanska utan pratade ett främmande tungomål. De hade aldrig någon kontakt utanför den egna gruppen. De här människorna var inga turister, de var här för att stanna. De hade fått tillgång till stora arealer av statlig mark och sysslade framgångsrikt med storskalig sojaproduktion genom monocultivos, enartsodlingar.
– Vi är invaderade av folk utifrån. Som campesino, småbonde, känner jag mig hotad, säger Feliciano Ucan.
Senare fick mayabönderna reda på att dessa människor kallas för mennoniter och tillhör en radikal, frireligiös sekt, som flyttat till Yucatanhalvön från Mexikos nordligare delstater som Chihuahua, Sinaloa och Durango. Genom sitt kraftiga användande av bekämpningsmedel hade mennoniterna utarmat jordarna på sina tidigare ägor och börjat se sig om efter ny, bördig mark att bruka. De fann ett förlovat land i mayaböndernas territorium i delstaten Campeche på Yucatanhalvön, med stora arealer av orörd regnskog. Genom expansionen av mennoniternas storskaliga jordbruk lyckades de omvandla en stor del av la selva maya, Latinamerikas största regnskog efter Amazonas, till ett torrt sojalandskap.
Mayabönderna och mennoniterna har en sak gemensam, de är bägge jordbrukare. Men där slutar likheterna. Där mayabönderna är för småskaligt, hållbart jordbruk för sin överlevnad, så är mennoniterna för ett storskaligt jordbruk, i jakt på vinstmaximering. Enligt mayaböndernas världsåskådning så bör människan leva i samklang med naturen. För mennoniterna så är naturen av Gud till människan given för att exploateras. När dessa två disparata världsåskådningar möts på samma plats, skär de sig rejält och konflikten är given.
För tolv år sedan upptäckte Feliciano Ucan Poot och andra mayabönder i samhällena runt Hopelchén att honungsproduktionen gått ned med hela 30 procent. Bina mådde helt enkelt dåligt och orkade inte producera honung i tidigare takt. Bin hade också börjat dö eller överge sina bikupor av oförklarliga anledningar. Andra märkliga saker hade också börjat inträffa, det dök upp allt fler fall av cancer och andra sjukdomar, som hos mayabönderna tidigare var – om inte helt okända – så åtminstone sällsynta.
Senare uppdagades det att mennoniterna, uppbackade av jordbruksjätten Monsanto och med utvecklingsbidrag från den federala regeringen, i smyg hade börjat odla genmodifierad soja i Maya-territorium, utan att urfolken tillfrågats. En annan konsekvens av mennoniternas jordbruk var ett kolossalt användande av bekämpningsmedel.
– Vi vet att politikerna får pengar av de multinationella företagen, säger Feliciano Ucan.
Inte nog med det, i Tyskland hade man spårat rester av glyfosat och pollen från genmodifierad soja i honungen från Yucatanhalvön. Importörernas besked var glasklart, de kan inte sälja honungen till den tyska marknaden.
Feliciano Ucan och de andra mayabönderna hade fått nog. De började organisera sig för att kämpa för sitt traditionella uppehälle, för kommande generationer, för bina och i förlängningen genom binas roll som pollinerare, för naturen och den biologiska mångfalden. Mayabönderna slog ihop sina påsar med andra delar av regionens civila samhälle och bildade organisationen Ma OGM, som på mayaspråk betyder ”nej till genmodifierade grödor”. De lyckade få sitt ärende ända upp till Mexikos högsta domstol, som gav dem rätt. Det var fel att börja så genmodifierad soja, utan att först ha konsulterat urfolken. Domstolen hävde tillståndet att odla sojan på Yucatanhalvön, tills dess att en konsultation med urfolken genomförts i delstaterna Campeche och Yucatan.
– Även om vi vann i högsta domstolen, så har de fortsatt att odla genmodifierad soja här, utan att myndigheterna ingriper.
Maria Colin är advokat på Greenpeace México, som står på mayaböndernas sida. Hon berättar att det biotekniska jordbruksföretaget Monsanto kört lastbilsflak med mennoniter till möten inom processen för förhandskonsultationen, som är offentliga tillställningar, där de har försökt provocera mayabönderna genom rasistiska tillmälen och förolämpningar, allt för att sabotera.
– Jag vill inte demonisera mennoniterna, för de agerar inte ensamma, utan är brickor i spelet hos de stora aktörerna som Monsanto och den federala regeringen. Men de har agerat väldigt fult, säger Maria Colin.
Enligt henne kommer slaget om Yucatán att bli långvarigt, då det finns starka ekonomiska intressen av att fortsätta att exploatera regionen med industriellt jordbruk. Samtidigt är mayabönderna stridbara och kommer inte att ge upp sin kamp.
Inne i en torr skogsdunge, inte långt från byn Itchec, står ett tjugotal av Feliciano Ucans sorgliga bikupor. Han öppnar på locket till en tunna med ersättningsmedel för nektar. Där nere kämpar några tappra bin med att suga i sig av sockerblasken. Feliciano går fram till en av träkuporna och konstaterar att många av bina är apatiska och ligger kvar i sina kupor, istället för att flyga iväg i jakten på nektar.
– Så här var det inte för 25 år sedan. Då kunde vi fylla honung i tunnor. Idag räcker det bara till hinkar, säger Feliciano Ucan och fortsätter:
– Om bina kunde tala, skulle de ha mycket att berätta om vad som pågår här. Men eftersom de inte kan tala, så är det vi som försvarar dem. Och de hjälper oss. Det är bina som förser oss med våra tillgångar. Utan bina står vi handfallna.
Text och foto: Lari Honkanen