I spåren av en politik där stora jordbruksföretag dominerar har många inhemska grödor försvunnit från Dominikanska Republiken. De nya hybrid-arterna är känsliga för farsoter, men tåliga för kemikalier.
I Barahona-distriktet, i sydvästra delen av Dominikanska Republiken, ligger landets sockerplantage. Det är en av de mest ekonomiskt utsatta zonerna i regionen. Arbetarna på plantagen är statslösa haitier, som tjänar två dollar om dagen. Det dominerande sockerbolaget Consorcio Azucarero Central (CAC) besprutar plantagen från luften med insektsmedel. Kemikalierna ansamlas i diken och kanaler, vilket har dödat fisk och kräftor, som nu är utrotade. Även småbrukares djur har tagit skada, berättar Hero Perez. Han är nationell koordinatör för Articulación Nacional Campesina (ANC), en småbrukarorganisation som är en del av Latinamerikagruppernas samarbetspartner Cloc/La Vía Campesina.
– Medan tusentals småbrukare saknar tillgång till jord, så har sockerbolaget ett kontrakt för att nyttja marken i 50 år, säger Hero Perez bakom sitt gråsprängda skägg.
Jordbrukskemikalierna har försämrat ekonomin för småbrukarna. De blir beroende av att köpa bekämpningsmedel, samtidigt som jorden utarmas när mikronäringsämnena dör av gifterna. Även småbrukarnas hälsa har påverkats.
– Nu för tiden blir folk sjuka av orsaker som vi inte såg innan vi började använda kemikalierna, säger Hero Perez.
José Neto Guillén är en kraftig man, med snaggat hår och vinröd keps. Han står och lastar auberginer i säckar tillsammans med ett gäng andra lantarbetare. José har egna aubergine-odlingar, men sår även tobak, matbanan och yucca. Själv använder han flera sorters bekämpningsmedel.
– Vi använder produkterna a capella, det vill säga utan någon skyddsutrustning, säger José Neto Guillén med ett brett leende.
När Dominikanska Republiken gick med i frihandelsavtalet Cafta-DR, med USA och Centralamerika, lamslogs huvudstaden Santo Domingo av protester i form av vägblockader och hungerstrejker. Då var landets småbrukare, tillsammans med arbetarna, fulla av farhågor. Idag, tio år senare, kan de se avtalets konsekvenser.
– Frihandelsavtalet och jordbruksgifterna är samma politik för mig, de går hand i hand tillsammans med världshandelsorganisationen, säger Alejandro Garcia med en stadig blick bakom sina ovala, stålbågade glasögon. Han är sekreterare i en lokal småbrukarorganisation som ingår i Cloc/La Vía Campesina.
Enligt Alejandro Garcia går politiken ut på att få folk att konsumera varor utan att ha en aning om hur mycket gifter som använts i produktionen. Politiken hotar också mindre länders autonomi och matsuveränitet, rätten att själv producera det som föder ens folk, poängterar Alejandro Garcia.
– Vi har börjat en kampanj för att kräva en revision av Cafta-avtalet, för det attackerar små och medelstora jordbrukare. Det är ett handelsavtal som bara gynnar de stora transnationella företagen som Monsanto, säger Alejandro Garcia.
Han sätter sig tillrätta på sin svarta motorcykel och sparkar igång den. Motorn mullrar dovt, medan trähusen målade i pastellfärger i den lilla staden Savana Grande byts ut mot öppna landskap. Vi korsar bron över floden Yuna och kör av motorvägen in på en grusväg. Gröna risfält breder ut sig på bägge sidor, solen är på väg mot zenit och i horisonten syns vita stackmoln ovanför bergstopparna längs landets centrala bergskedja.
– Vid sidan om ananas, så är ris den mest kemikalie-intensiva grödan. Redan innan man sår, förgiftas jorden för att ta död på sniglar. Och när riset till slut hamnar i fabriken, behandlas det kemiskt för längre hållbarhet, berättar Alejandro Garcia.
Efter omkring en timmes färd på Alejandros motorcykel är vi framme vid vår destination, Bajo Yuna. Runt samhället ligger 20 byar, som står för Dominikanska Republikens största risproduktion. Cirka tre tusen familjer får sin försörjning via risodlingarna.
Till skolans matsal har Alejandro sammankallat traktens småbrukare, lärare och nationalparksvakter. Människorna uttrycker sin oro över alla de kemikalier som ansamlas i närmiljön. En kvinna berättar att när de går till doktorn och frågar om varför de insjuknat, så får de alltid svaret: ”för att ni är från Bajo Yuna”. Namnet på samhället har blivit synonymt med bekämpningsmedel.
En av de som befinner sig i skolmatsalen är Leonalda Paredes, en medelålders kvinna med rakt, svart hår i page, ljusröd skjorta och en blick som skvallrar om att hon varit med om ett och annat genom livet. Hon är med i den nationella ledningen för Movimiento de Campesinos Trabajadores Las Comunidades Unidas (MCCU), som också ingår i Cloc/La Vía Campesina.
– Jag har sett människor dö av bekämpningsmedel, säger Leonalda Paredes.
Hon berättar om en man i trakten vars jobb var att gå runt och sprida det kemiska ämnet parakvat över markerna. Han förgiftades av sitt eget medel, dog tre dagar senare och lämnade två barn föräldralösa. Han var en av de omkring tio personer som dött av kemikalieförgiftning i Bajo Yuna hittills.
Även småbrukare är tvingade att använda kemikalier.
– Monsanto [jordbruksföretaget] säljer allt genom paketlösningar, om du inte köper glyfosaten, så säljer de inte heller fröerna, säger en man vid namn Daniel.
En allvarlig konsekvens av gifterna är att samhället saknar rent vatten. Vattnet som tidigare pumpats upp från brunnar i marken är nu förgiftat efter mångårigt användande av jordbrukskemikalier.
– Min pappa förgiftades när han drack vatten ur marken. Min man har också förgiftats av att ha druckit det, säger Leonalda Paredes.
Bajo Yuna ligger mellan två nationalparker, Los Haitises och Los Humedales. Alejandro Garcia berättar att förutom att vattnet i trakten blir odrickbart, så rinner samma vatten in till mangroveträsken vid nationalparken där kemikalierna påverkar fisk och skaldjur.
– Ovanför nationalparken bildas de regnmoln som regnar över halva Dominikanska Republiken. Självaste regnet är förorenat, säger Alejandro Garcia.
Text och foto: Lari Honkanen