September är på intågande och på Latinamerikagruppernas kansli är de höstliga förväntningarna höga.

Höstsolens varma strålar lyser upp den senapsgula fasaden på Tegelviksgatan 40 på Södermalm i Stockholm. Två trappor upp i den K-märkta 1700-tals byggnaden ligger Latinamerikagruppernas kansli.

Här arbetar sju av föreningens totalt elva anställda. Resterande personal; två programhandläggare, en kommunikatör och en deltidsanställd administratör arbetar på kontoret i Quito, Ecuador. Arbetstempot är högt, speciellt så här på hösten efter semestermånaderna, men för ovanlighetens skull är alla anställda på plats.

Latinamerikagrupperna fortsätter att vara en stark röst i civilsamhället

I det första av föreningens tre kontorsrum sitter den 37-årige verksamhetsledaren Markus Malm. Han kom först i kontakt med Latinamerikagrupperna år 2004 då han gjorde en fem månader lång praktik hos en miljö- och ungdomsorganisation i Chile. Sedan dess har han suttit i styrelsen och haft olika tjänster på kansliet. Till hösten år 2017 lämnar han dock sitt uppdrag till någon annan som han säger “…kanske kan ge föreningen ny energi och nytt tänk”.

– Jag har lärt mig otroligt mycket under alla de här åren och i alla olika uppdrag som jag har haft, säger Markus Malm och spricker upp i ett smittande skratt.

Det han kommer att sakna mest är det kontinuerliga samtalet om föreningens förhållningssätt i olika frågor; om situationen i Latinamerika, om handel och konsumtion och Sveriges roll i världen.

I likhet med många andra ideella organisationer har föreningen de senaste åren tvingats göra stora nedskärningar. Det statliga stödet till föreningens utvecklingssamarbete har minskat till en tredjedel, liksom stödet till mindre projekt. Personalstyrkan har sedan år 2010 halverats från tjugotvå heltidsanställda till dagens elva och i dagsläget finns bara ett av tre kontor kvar i Latinamerika.

Trots år av ekonomisk uppförsbacke ser verksamhetsledaren Markus Malm positivt på föreningens kapacitet och framtid.

– Latinamerikagrupperna är idag en organisation som, med en tredjedel så liten ekonomi, ändå fortsätter att vara en stark röst i civilsamhället, har lojala medlemmar, kunnig personal och stödjer bra organisationer i Latinamerika.

I samma rum sitter Karin Ericsson som bland annat arbetar med föreningens opinionsbildande arbete. Även hon har en lång historia i föreningen. Först som aktivist i Malmö  lokalgrupp i början av 2000-talet och senare, efter avslutade universitetsstudier, som anställd för att arbeta med föreningens utvecklingssamarbete. Först på kontoret i Nicaragua och därefter i Ecuador.

Frågan visar tydligt kopplingen mellan hur vi lever, konsumerar och investerar i Sverige och människors rätt till mat och ett värdigt liv i Latinamerika.

När vissa av hennes bekanta i biståndsbranschen med åren har tappat tron på bistånd som ett medel för förändring har hennes övertygelse tvärtom stärkts och idag är hon stoltare än någonsin över att arbeta för Latinamerikagrupperna.

–  Det finns en röd tråd mellan vår analys och hur vi arbetar. Vi identifierar strukturella orsaker till orättvisor för att sedan adressera dem, säger hon och gestikulerar engagerat med händerna.

Det senaste året har Karin Ericsson arbetat med kampanjen “Liv utan gift” som hämtat inspiration från de sociala rörelsernas arbete i Brasilien och Argentina, där användningen av kemiska bekämpningsmedel inom produktionen av till exempel soja är mycket omfattande. På frågan om varför Latinamerikagrupperna driver en kampanj i Sverige mot gifter i jordbruket svarar hon:

– Frågan visar tydligt kopplingen mellan hur vi lever, konsumerar och investerar i Sverige och människors rätt till mat och ett värdigt liv i Latinamerika. Det handlar både om att ifrågasätta företag och staters agerande i verksamheter som driver människor från sin mark och in i fattigdom, men även om svenska konsumenters rätt till kunskap om vad vi äter och hur det påverkar människor i andra länder.

I rummet längst ned i korridoren sitter två av föreningens tre kommunikatörer tillsammans med Oscar Barajas som arbetar med att samordna och stödja aktivister och praktikanter. I höst kommer sex   ungdomar att göra praktik hos Latinamerikagruppernas nya samarbetsorganisation, urfolks- och kvinnoorganisationen Bartolina Sisa i Bolivia. Nytt för i år är även att praktiken görs i samarbete med Biskops Arnös folkhögskola.

– Bolivia är idag en plurinationell stat, som erkänner flera olika folkgruppers rätt till mark och självbestämmande och kvinnornas ställning har stärkts avsevärt de senaste åren. Trots det har Bolivias urfolkskvinnor mycket kvar att kämpa för och [organisationen] Bartolina Sisa är en viktig politisk aktör i det arbetet, berättar Oscar Barajas och fortsätter:

– Det kommer att vara en lärorik tid för våra praktikanter, samtidigt som vi hoppas kunna erbjuda våra medlemmar kontinuerlig och fördjupad kunskap om situationen i landet.

Text och bild: Sori Lundqvist