Trots att hon som barn blev utsatt för rasism och diskriminering, vägrade Esther Yumbay att dölja sin identitet som urfolk. Idag leder hon en förening som lyfter urfolksfrågor.

En molnig morgon, när regnet fortfarande ligger i luften, pysslar Esther Yumbay i sin frodande, övervuxna trädgård. Hon rycker bort ogräset från de fint utlagda stenarna som leder till den skårade ytterdörren. De äldsta sönerna hukar sig i majsodlingarna vid det lilla huset och försvinner bakom de två meter höga plantorna, ständigt följda av en skara nyfikna hönor. Pojkarnas skratt och hönornas kacklande blir bakgrundsljudet till denna begynnande dag.

Esther Yumbay leder en förening för urfolks rättigheter i Ecuador. Foto Elli Viljanen.
Esther Yumbay leder en förening för urfolks rättigheter i Ecuador. Foto Elli Viljanen.

Esther har en värme i sina ögon, men så länge hon ser fattigdom och orättvisa i världen kan hon inte ge sig själv många anledningar att skratta. Hon har under sina 41 år följt utvecklingen av staden Guaranda, där rasismen tidigare varit utbredd. Esthers barndom utspelade sig under en tid då urfolken bespottades och sågs ned på. Även stadens poliser använde sig av nedvärderande glåpord och särbehandling. Vid marknaderna fanns det speciella häkten för urfolksbönder, som de kunde hamna i om de inte gick med på att sälja sina produkter för det pris som marknadsbesökaren ville ge. Allt detta ledde till att urfolken kände skam för sin kultur; de började se sig själva med de andras nedvärderande ögon.

Idag engagerar sig Esther i Conaies egna parti Pachakutik. Inför den politiska kampanjen trär hon regnbågsfärgade armband på bekanta och charmar till sig deras röster i valet. Foto Elli Viljanen.
Idag engagerar sig Esther i Conaies egna parti Pachakutik. Inför den politiska kampanjen delar hon ut regnbågsfärgade armband och diskuterar politik med bekanta. Foto Elli Viljanen.

Esther Yumbays barndom var djupt präglad av den utbredda rasismen, men som bara 12-åring riskerade hon allt för att bygga upp självkänslan och värdet i urfolksidentiteten. Med sin jämnåriga vän var hon den första i flickskolan som bar urfolksdräkt till lektionerna.

– Vi hade helt enkelt fått nog och tänkte: nu är det dags att de respekterar oss. Vi var de första urfolken som tog på oss anacon [namn på urfolksdräkt] och började kämpa för våra rättigheter och för respekt. Idag kan alla använda anacon i centrum helt utan rädsla.

Hon gestikulerar stolt mot sin klänning, gjord av robust svart tyg som lindas flera varv runt kroppen och hålls upp vid midjan av ett färgglatt broderat mönsterband. Anacon är den mest utmärkande delen av den kvinnliga kichwadräkten, och likt de flesta traditionella klädstycken har den också broderier vid sömmen, glimmande grönt mot den djupt svarta bakgrunden och jordfläckarna.

Visst var jag rädd, men jag var tvungen att göra det.

Esther suckar djupt över minnet från skoltiden och sparkar mållöst med sin stövel mot marken.

– Visst var jag rädd, men jag var tvungen att göra det. Det var tufft att möta konsekvenserna i skolan, att de kallade mig indian och plötsligt inte ville kännas vid mig längre. Jag blev utan vänner, men hade ändå fördelen att mina föräldrar gav mig pengar som jag kunde visa upp i skolan. Därmed fick eleverna lite respekt för mig och lämnade mig ifred. Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina barn får en lugnare skolgång.

På interkulturella skolan Inti Churi är det inte bara accepterat med den traditionella urfolksklädseln, det är till och med obligatoriskt på måndagssamlingen. Foto: Elli Viljanen
På den interkulturella skolan Inti Churi är det inte bara accepterat med den traditionella urfolksklädseln, det är till och med obligatoriskt på måndagssamlingen. Foto: Elli Viljanen

Hon skrapar bort jorden från stenarna med en liten spade, torkar svetten från sin panna och ler.

– Det var svårt att förstå varför de lärde oss engelska istället för kichwa; det är ju inte vårt språk och det tjänar oss inte! Därför skapade vi en studentförening för urfolk, och kunde kräva lektioner av skolledningen. Det var en lång kamp, men till slut fick vi lördagslektioner: en timme kichwa och en timme organisering.

Idag har föreningen vuxit till ett forum för alla urfolksfrågor och Esther har blivit föreningens ledare. Fokus ligger på aktiviteter som handlar om att återta kulturen; som musik, dans och språk.

Text och foto: Elli Viljanen, praktikant Latinamerikagrupperna


En översikt över skolan i Ecuador

När Esther gick i skolan för cirka 25 år sedan var skolsituationen i Ecuador väldigt annorlunda jämfört med idag. Urfolken hade inte rätt till utbildning i sitt egna språk, och på grund av rasismen var de inte välkomna till stadens utbildningar. Sedan år 2008 är Ecuador en plurinationell stat, det vill säga en stat av många nationaliteter, och har erkänt de flesta urfolken som officiella nationaliteter med rätt att utöva och bevara sin kultur. Många fler ungdomar har nu tillgång till interkulturell tvåspråkig skolning, med lektioner i den egna livsåskådningen ”Kosmovision”, musik och andra kulturella inslag. Samtidigt satsar regeringen mycket på att centralisera skolorna, vilket drabbar urfolk då majoriteten bor på landsbygden. Centraliseringen innebär att ungdomarna måste lämna sina hem för studier i städerna, och tappar i samma veva lätt kontakten med sin kultur och identitet.


Ditt stöd är viktigt

Latinamerikagrupperna samarbetar med organisationer som arbetar för urfolks rättigheter på olika håll i Latinamerika, bland annat i Ecuador.

Genom att bli medlem stöttar du vårt arbete för att ge urfolk mer inflytande och göra deras röster hörda.

Vi har även en temagrupp som arbetar för urfolks rättigheter och naturens rättigheter. Du kan kontakta dem på buen.vivir@latinamerikagrupperna.se om du är intresserad av att engagera dig i frågan.

Fler artiklar du kanske gillar

Baserad på kategorin Reportage från Latinamerika

Guatemala-kännaren Evelina Sartori Valck berättar om situationen för miljö- och människorättsförsvarare i Guatemala

Evelina Sartori Valck, guatemalakännare och före detta anställd på Latinamerikagrupperna och Kristna Fredsrörelsen, ger oss en inblick i situationen för miljö- och människorättsförsvarare i Guatemala.

· Reportage från Latinamerika

”Att kriminalisera oss har blivit ett sätt att tysta oss”

Dalila Merida är en av många som fallit offer för den ökade kriminaliseringen i Guatemala. Hon fängslades i nio dagar efter en fredlig aktion 2016 mot ett företag som vägrat betala ut rättmätiga pensioner till sina arbetare, nu står hon åtalad av samma företag.

· Reportage från Latinamerika

Protesterna i Ecuador – en kritik mot den rådande nyliberala utvecklingsmodellen

Under tolv dagar i början av oktober 2019 ägde omfattande protester rum i Ecuador, främst ledda av Ecuadors urfolk. Tillsammans med Latinamerikagruppernas programansvariga Rodolfo Magne söker vi svar på vad som hände under dessa turbulenta veckor och hur situationen för landets urfolk ser ut i dag.

· Reportage från Latinamerika

“Vi kommer fortsätta försvara våra rättigheter oavsett hur mycket vi åtalas, förföljs eller fängslas på olagliga grunder”

I en intervju med Franklin Quilumbaquin, från urfolksorganisationen Confederación del Pueblo Kayambi i Ecuador, berättar han om organisationens utsatthet där sociala social ledare som är extra utsatt.

· Reportage från Latinamerika

”Människorättsförsvarare har alltid varit utsatta, men efter fredsavtalet har situationen förvärrats”

Milena Flores, från en av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisationer Movimiento Ríos Vivos Colombia, är en av många som tvingats fly till Europa till följd av sitt arbete för mänskliga rättigheter. Hon vittnar om hur situationen för människorättsförsvarare i Colombia har förvärrats efter fredsavtalet och hur kvinnor är extra utsatta.

· Reportage från Latinamerika

En återvändsgränd för jämlikhet, rättvisa och säkerhet i Bolivia

I ett videosamtal berättar Segundina Flores, ordförande för den bolivianska kvinno- och urfolksrörelsen Bartolina Sisa om civilsamhällets förändrade förutsättningar efter statskuppen.

· Reportage från Latinamerika

”Det här måste vi göra om”

Jag känner mig otroligt nöjd och stolt berättar Latinamerikagruppernas praktikant Marla Zavala efter att ha tagit initiativet till en städdag av staden Chaparall i Tolima i Colombia.

“En kopp kaffe som jag aldrig kommer att glömma”

Under sin praktik fick Marla Zavala möjlighet att besöka en familj som vill återgå till mer hållbara odlingsmetoder och själva kommersialisera sitt kaffe.

· Reportage från Latinamerika

I staden Planadas i Colombia står barnens utveckling och framtid i fokus

Efter en lång bussresa på krokiga vägar med Cumbia i högtalarna är jag äntligen framme i staden Planadas i regionen Tolima i västra Colombia. Jag har rest dit tillsammans med den 17-årigen Didjer, son till en av ledarna i gräsrots organisationen Astracatol, som är del av den colombianska småbrukar- och fackföreningsrörelsen Fensuagro som jag gör […]

· Reportage från Latinamerika

Valutgång mobiliserar organisationen Bartolina Sisa

Praktikanterna Louise Gripenberg och Emil Wenlöf berättar om kvinno- och urfolkrörelsen Bartolina Sisas åsikter om Evo Morales och den rådande politiska situationen i Bolivia.

· Reportage från Latinamerika