Quijosfolket i Ecuadors Amazonas har kämpat för sin överlevnad genom historien. Idag arbetar de för att återuppliva sitt historiska språk och för att se till att dagens ungdomar får kunskap om sin kultur.

Nación Originaria Quijos är en urfolksgrupp med ursprung i provinsen Napo i Ecuadorianska Amazonas, som av flera anledningar står ut ur mängden. Fram tills idag har de stått starka i sin kamp för att bevara sin kultur, med en karakteristisk kämpaglöd som röd tråd genom hela sin historia – en historia som ännu inte berättats färdigt.

I ett möte med ungdomsledaren Etsa Salvio Franklin Sharupi Tapuy får vi höra berättelsen om ett odödligt folk och jakten på de förlorade pusselbitar som formar deras kultur.

– Jag identifierar mig som quijos från min mor och shuar från min far, säger Etsa och strålar mot mig som den sol han namngetts efter.

Fröerna som tillsammans bildar ett pärlband runt Etsas hals gör ett klapprande ljud mot varandra när han rör sig.

I en saga om en trollkarl som hans morföräldrar berättat för honom skildras berättelsen om hans folk ”quijos” och deras ledande kunskaper i naturmedicin och förmåga att förvandla sig.

– Ingen förstod vart trollkarlen hade tagit vägen och alla trodde att han var död. Men han hade funnit kraft i naturen och andarna, och flydde sitt öde i skepnaden av en Anaconda.

På samma sätt transformerade sig quijosfolket under européernas kolonisering av kontinenten på 1500-talet. På den tiden hade quijosfolket stor politisk makt och en högt utvecklad armé, ledd av den mäktige krigaren Jumandi, som hade genomfört den första väpnade revolutionen på kontinenten Abya Yala (Latinamerika). När spanjorerna red in på quijosfolkets territorium Napo år 1538, tillsammans med de andinska urfolken kichwa, möttes de av ett större motstånd än de hade anat. Efter flera år av krig förlorade trots allt quijosarmén – inte bara sin mark utan även delar av kulturen.

– Kichwafolket var också erövrare, så mitt folk tvingades gömma sig bakom en täckmantel som kichwa för att inte utplånas helt. De transformerade sig; lärde sig prata kichwa, utövade den nya kulturen och religionen, men behöll sin identitet som quijos inuti. Detta pågick i över 400 år vilket ledde till att vårt språk chillipano glömdes bort och bitar av historien försvann längs vägen. Men kulturen fortsatte att leva, säger Etsa medan hans ögon håller fast mig i en stadig blick.

– Det är mina förfäder; ett folk som stod emot och vägrade att glömma. Vi är rebeller och krigare i blodet. Ingenting är omöjligt för oss.

Idag gör språkforskare och entusiaster som Etsa själv ett intensivt arbete för att återbilda det historiska språket ”chillipano”. Genom att konsultera sina förfäder via naturmedicinen ”ayahuaska” finner de vägledning i språkforskningen. I intervjuer med de äldre samt genom att leta efter gamla skrifter på museum och bibliotek i hela världen, har de idag översatt ord för natur, familj och dylikt.

– Ord för ord kommer vi till slut att ha pusslat ihop meningar och grammatik till ett fulländat språk.

Quijosfolket står dock inför en större utmaning än så.

– Arbetet för att stärka kulturen som helhet och ena folket i den kamp vi står inför är avgörande för hela vår existens, berättar han.

Vi kommer att fortsätta kämpa tills vi inte längre existerar.

– Idag är vi ännu inte erkända som en nationalitet av staten, och globaliseringens anhängare vill se oss assimileras i samhället och göra oss alla likadana. De tror att alla från Amazonas är kichwa, men våra kulturer skiljer sig från varandra på många olika sätt. Därför är den egna identiteten viktig, men den hotas av en dubbelidentitet som framförallt en del ungdomar upplever idag. Växer du upp i en kichwaby kan det kännas svårt att veta var du hör hemma. Vi ledare arbetar därför för att ungdomarna ska organisera sig. Vi lär dem om sin historia och kultur, ger dem stöd och gemenskap, och steg för steg ser vi dem stärkas i sin identitet. De är vår fortsättning – det är deras röster som kommer att fortsätta berätta.

Etsa höjer rösten över regndropparna som plötsligt dånar mot taket. Smilgropar formas i hans kinder samtidigt som han knyter näven och för den upp mot skyn.

– Vi som quijos, vi som barn till krigare. Vi kommer att fortsätta kämpa tills vi inte längre existerar.

Text: Alexandra Jerlstad, praktikant Latinamerikagrupperna