Latinamerikagrupperna publicerade nyligen ett avsnitt i Latinamerikapodden där jag som talesperson för politisk utveckling i Latinamerika fick möjlighet att prata om Venezuela och den politiska situationen där. En av de som lyssnat på podden är Erik Jennische, chef för Civil Rights Defenders Latinamerikaprogram. Han reagerade på podden och valde att skriva ett kritiskt inlägg på sin privata blogg där han bland annat kritiserar Latinamerikagrupperna för att använda sig av ett höger-vänsterperspektiv i sin analys av Latinamerika.
Jag vågar mig påstå att det finns en intressant debatt som skulle kunna bidra till en bättre bevakning av Latinamerika som kontinent, inte minst för att höja nivå på mediebevakningen. Så vad är Jennisches poäng och kritik i hans senaste inlägg:
- Höger-vänsterperspektivet funkar inte för att analysera Latinamerika. ”Problemet med höger-vänsterperspektivet är inte bara att Latinamerikagrupperna ser en fantasivärld, utan att också många kloka människor försöker förstå utvecklingen utifrån detta perspektiv” säger Jennische. Jennische frågar sig vad höger och vänster är och menar att begreppen inte betyder något i ett Latinamerikanskt perspektiv.
- Jennische menar att Latinamerikagrupperna enbart använder sig av ett höger-vänsterperspektiv som förklaringsgrund. Han menar att vi (eller jag och mina kolleger) påstår att enbart högeroppositionen är ”roten till den politiska och ekonomiska krisen trots att chavismen suttit vid makten sedan 1999”. Om Latinamerikagrupperna skulle våga sig på andra perspektiv, frågar sig Jennische, vad skulle Latinamerikagrupperna prata om då?
Om jag börjar med det sista påståendet. Latinamerikagrupperna har länge nu varit tydliga i att formulera en systemkritik som utmanar just höger-vänsterperspektivet. Det har vi gjort i mer än 10 år och jag förstår inte hur Jennische kunnat missa det. Vi menar att varken vänster- eller högerregeringar i Latinamerika gjort några avgörande ansträngningar för att komma ifrån nuvarande råvaruutvinningsmodell som basen för ekonomin. Medan högerregeringar under 1980- och 90-talet öppnade vägen för att de transnationella bolagen skulle få kontroll över råvaruproduktionen, kom vänsterregeringar under 2000-talet att istället öka statens kontroll över den. Alltså två olika uttryck för samma system.
Latinamerikagruppernas systemkritik bygger på att övervinna denna utvecklingsmodell, extraktivismen, som både förstör liv och naturen. Till hjälp har vi två systemkritiska uppfattningar Buen Vivir och matsuveränitet.
Venezuela är ett tydligt exempel, dock inte det enda, där varken högerregeringarna på 1980 och 90-talet eller vänsterregeringarna under 2000-talet haft som ändamål att bryta med oljeberoendet. Jag vågar påstå att krisen i Venezuela är en systemkris, inte bara en kris inom höger-vänsterskalan.
Så, för att svara på Jennisches påstående. Nej, vi påstår inte att högeroppositionen är roten till den ekonomiska krisen.
Jennische menar att höger-vänsterperspektivet inte funkar för att analysera Latinamerika. Jag menar att det traditionella höger-vänsterperspektivet, som uttryck för konflikten arbete-kapital, som en analys av en maktordning, fortfarande är aktuellt. Dock inte det enda perspektivet.
I Venezuela kan konflikten höger-vänster förklara både ojämlikheten och den politiska polariseringen. Men inte helt den ekonomiska systemkrisen. Medan våra medier rapporterade om ett oljerikt Venezuela som producerade miss universum, och venezolaner som på helgerna ”flög till Miami för att shoppa”, växte klyftorna på grund av en orättvis resursfördelning som gjorde att 80% av befolkningen levde i fattigdom innan Chávez kom till makten. Den politiska polariseringen, med dokumenterade brott mot mänskliga rättigheter, har sin grund i konflikten höger-vänster. Då och nu. De första vänsteraktivister som försvann i Latinamerika på 1960- och 70- talet var från Venezuela.
Likaså är höger-vänsterperspektivet mer än levande i Argentina med Macri och i Brasilien med Temer med privatiseringar och sociala nedskärningar. Så är det också inför de kommande valen i Honduras och Chile i november. Det är tydliga skiljelinjer oavsett hur mycket Jennische förnekar det. I Chile kallar sig alternativen själva för centroizquierda (mitten-vänster) och centroderecha (mittenhöger). Det första vill skrota Pinochets konstitution medan det andra inte. Det första vill avskaffa vinstintressen i skolan och högskolan medan ”mittenhöger” vill öppna för privat kapital, och så vidare. Och båda alternativen vill fortsätta med utvecklingsmodellen som bygger på utvinning av koppar, fiske och andra råvaror. Det ena med viss kontroll av staten, det andra genom att öppna ännu mer för finanskapitalet. Latinamerikagrupperna menar att exploatering av råvaror görs, oavsett höger- eller vänsterregering, på bekostnad av fattiga fiskare, olovligt besittningstagande av Mapuchefolkets mark och enorma ingripande mot naturen.
Francisco Contreras, talesperson politisk utveckling i Latinamerika