Ende gelände, augusti, 2017.

Ende Gelände betyder ”hit men inte längre” på tyska och är en miljörörelse som använder civil olydnad för att uppmärksamma klimatförändringarna och protestera mot fossila bränslen. Genom bland annat fredliga blockader av infrastruktur försöker demonstranter att störa utvinningen av brunkol i utvalda områden i Tyskland. Ende Gälende sker varje år och under sommaren 2017 deltog två av Latinamerikagruppernas aktivister, Klara Knapp och Per Tapani. Här berättar Klara om sina upplevelser.

“Utan böndernas stöd och solidaritet hade inget av det här varit möjligt. Vi är alla gäster hos dem så snälla visa respekt, det är de som lånat ut sina åkrar till oss, glöm inte det”, säger en av arrangörerna av ende gelände under en välkomstceremoni.

Solidariteten är verkligen slående när vi kliver in på området där vi ska bo i några nätter. Innan vi kommer fram har de som fixar med maten hört av sig till arrangören på vår buss, frågat när vi kommer, och om vi vill ha mat då. Klockan är efter 03.00 när vi anländer. Ändå står en person där och visar oss fram till provisoriska tält över natten, och mat för de som vill äta står varm och väntar.

Per Tapani poserar framför Klaras och Pers tält på klimatdemonstrationen Elände Gelände i Tyskland.

Känslan i luften är förväntansfull dagen efter när vi vaknar. Många vi pratar med under dagarna gör sin första stora aktion. Men arrangörerna visar tålamod och förståelse inför folks känslor, frågor och förvirring. Vi har egentligen inte förväntat oss så mycket, mer än att kunna nätverka, prata miljöpolitik och förhoppningsvis vara en del i att sabotera för gruvindustrin under en kort tid.

Under Ende Gelände är vi uppdelade i grupper, ungefär tio stycken. Varje grupp består av några hundra aktivister och har olika mål och tillvägagångssätt under de följande dagarna. Den viktigaste gruppen förstår vi är den som tar hand om vårt läger, alltså de som ser till att det finns mat till 4000 personer, rent vatten att dricka, toaletter som är fräscha och en organiserad säkerhetsstyrka, för att ingen ska behöva få inbrott i tälten medan en är borta. Vi väljer att gå med i en grupp som vill ockupera själva gruvan.

Innan vi ska bege oss delas vi upp i mindre grupper, för att kunna känna en trygghet, samt att det ska vara lättare att ta beslut. Vi genomgår en träning i hur vi ska lyftas bort från polisen, allt utifrån ens egen bekvämlighet. Vi pratar om rädslor och förväntningar och grupperna görs upp utifrån dessa tankar och behov. Ingen ska någonsin vara ensam, lämnad, eller inte få sin röst hörd och respekterad. Ingen ska behöva gå över sina egna gränser. Dagen efter ska vi börja gå, vissa säger att det är en mil andra säger att det är åtta. Vi går och lägger oss i tältet, nervösa och glada.

Efter att vi gått mot vårt mål i cirka 1500 meter blir vi omringade av polisen. Vi sitter på het asfalt och sjunger, samt spelar coalopoly (en kolgruveversion av monopol som aktivister tagit fram). Vi träffar ett gäng från Italien som har cyklat till Rhenområdet i en miljöaktion. Känslan av att sitta på en väg i västra Tyskland omringad av poliser och deras piketbussar hade kunnat vara värre.

Aktivister från lägret kommer till platsen med vatten och frukt. Även om vi är omringade av polisen har vi hela tiden våra kamrater utanför inspärrningen i ryggen. Vi behöver överlägga om vi ska försöka ta oss igenom poliskedjan,  om vi ska ta oss runt, eller om vi ska sitta kvar. Genom att sitta på vägen ser vi i alla fall till att blockera transporter och gör så att de som vill ta sig fram med bil blir intresserade och får information om vad kolgruvorna har för påverkan. Per och jag diskuterar hur vi vill att aktionen ska fortgå, och efter att vi pratat ihop oss för vi det vidare till resten av vår grupp på åtta personer. Vi har utsett en ledare som sedan möter de andra ledarna för att tillsammans bestämma gemensamt vad vår grupp ska göra. Processen är lång, det kommer upp nya alternativ, som vi diskuterar igen och igen och igen, men ingens åsikt blir ignorerad och alla alternativ diskuteras.

Vi får röra oss längre fram till slut med poliseskort. Sedan blir vi inringade ordentligt och polisen hotar med att arrestera, men inte på några grunder som är tillåtna för dem att arrestera på. Under tiden får vi reda på att andra grupper har lyckats ta sig hela vägen till gruvan. Det är i slutändan en stor seger för oss alla. Efter sex timmar eskorterar polisen oss tillbaka till lägret.

När vi kommer till lägret välkomnas vi som självaste Beyoncé, vågen görs och vi går igenom ett hav av aktivister som sjunger för oss. Psykologer finns på plats för de som behöver prata om vad som hänt. Vi kom aldrig till vårt tänkta mål, men de hundra poliserna och många piketbussar som vaktade oss kunde inte hinna ikapp de andra grupperna som den dagen kunde gå någorlunda fritt efter oss till deras ockupationsmål. Den dagen minskade gruvans kapacitet med ca 40%.

Klara Knapp. Foto: Privat.

Dagen efter cyklar vi fyra mil till ett annat läger där vi kan vara närmre gruvan. Vi får låna cyklar av snälla själar som inte ockuperar själva men vill vara till hjälp för oss. Min cykel tappar en mutter efter ungefär 500 meter, men såklart finns en cykelreparatör på plats i tåget, tillsammans med läkare och en fet högtalare. Förutom att poliserna väljer att eskortera oss och köra sakta framför, bakom och på sidan av oss, så är peppen samma som på ett spinning-pass. Känslan när vi kommer till andra lägret är mer seriös, vi får direkt doppa våra fingrar i lim för att inte kunna lämna fingeravtryck. De som är mindre rädda än till exempel jag, går längst fram och längst bak i varje grupp. Efter tio minuter är det dags att springa genom första “polishindret”. Vi försöker hela tiden att gå fort, men det är lika varmt denna dag som den förra, vi bär tungt och vi går genom åkrar. Vi behöver ta oss igenom cirka fem till sex poliskedjor och vi går i två till tre timmar. Poliskedjorna blir tätare ju längre vi kommer. Jag vill också påpeka här att vi inte gör något olagligt, vi har inte gått in på mark där vi inte får vara och ingen har på något sätt brukat våld eller agerat hotfullt, vi är ett härligt (illaluktande) gäng som bara vill värna om miljön och deltar i en fredlig demonstration.

När vi kommer över det sista krönet och ser ett kraftverk långt borta, ser vi också mellan 20 och 30 piketbussar och poliser i kravallutrustning. Det känns som en scen tagen ur Sagan om ringen, när styrkorna laddar upp inför fight. Poliser kommer bakifrån med batonger och står framför oss med pepparspray, inom ett par minuter har de vallat in oss i en grupp likt kor, och där blir vi (600 personer  iklädda likadana vita overaller) kvar. Ganska många timmar. Återigen har polisen fokuserat på vår grupp som går först medan de andra har kunnat grena sig ur vårt gemensamma led och runt polisen. Vi vann alltså idag igen. Under alla timmar vi sitter där kommer nya uppgifter fram om vad de andra aktivisterna lyckats göra. Stämningen är fortfarande väldigt peppig.

Under tiden vi sitter här, löjligt nära det tänkta ockupationsmålet, så får vi vatten till oss, vi skickar ut, med hjälp av våra kedjor, genom polisens stadiga armkrokar, tomma vattenflaskor, och de kommer tillbaka påfyllda, mat finns också för de som behöver. Utanför polisens kroppsliga murar finns ett team, bestående av sjukvårdspersonal, men också folk som kan hjälpa till med de psykiska trauman vi behöver deala med. En person går runt med en sopsäck och samlar in skräpet, vi vill inte lämna avtryck på naturen. Aktivister har kört dit en “bajamaja”, “läkar”-teamet påminner alla att dricka ordentligt och energi-snacks finns till alla som behöver. När vi blir bortburna en efter en mot bussarna som ska ta oss till häktet, så sjunger vi högre och högre.

Vi är sex bussar som hamnar inlåsta på en parkering hos polisen. Det har blivit mörkt när de tar bilder på oss, och vi får reda på att de arresterat oss för att vi hade planerat en demonstration (det var väldigt oklart). Vad jag oroar mig mest för är hur tusan jag och Per ska få tillbaka cyklarna vi lånat. När vi till slut kommer ut tar det inte mer än tio minuter förrän en buss kör fram och tar oss tillbaka till det första lägret.

Vi åker med vår buss tillbaka till Sverige kommande dag, och jag lämnar med en känsla av upprymdhet, jag känner mig glad, trött och väldigt sugen på en dusch. Jag har tidigare alltid tänkt att vi som jobbar för en mer solidarisk värld – vi kan inte mäta oss med kapitalismens organisering – vi kommer aldrig vinna över dem i den värld vi är nu efter de spelregler de har skapat. Jag har haft fel, vi kan och vi ska.

Klara Knapp, aktiv i Latinamerikagrupperna

 

Fler artiklar du kanske gillar

Baserad på kategorin Nyheter

Guatemala: Fragment av sanning: Lidande, letande och helande

I denna dokumentärserie i tre delar möter vi personer och eldsjälar som på olika sätt delar kampen för rättvisa och sanning efter den väpnade konflikten i Guatemala 1960-1996.  Trots att snart 30 år har gått sedan fredsavtalet signerades är konfliktens närvaro fortfarande påtaglig, inte minst i regionen Ixil som var hårt drabbad. Genom intervjuer berättar […]

· Reportage, Nyheter

SCHYSST JUL 2023!

Latinamerikagrupperna deltar på SCHYSST JUL 2023: Schysst Jul är en julmarknad och erbjuder mer än rättvisemärkta och ekologiska julklappar. Här hittar du allt från egentillverkade kläder till smakrika kryddor. Genom att köpa dina julklappar här stöttar du organisationer och företag som arbetar med mänskliga rättigheter och miljöfrågor.     Julmarknaden är en samlingsplats för oss […]

· Nyheter, Evenemang

Sök distanskursen Kreativt lärande för miljörättvisa!

Kom och få inspiration från folkrörelser och kreativa skapare runt om i världen. Sök distanskursen Kreativt lärande för miljörättvisa!     Den växande förstörelsen av miljön oroar allt fler. För att stoppa förstörelse av vår livsmiljö behöver vi förutom fakta och argument även verktyg för att kunna inspirera andra. Det är bara när vi blir […]

· Nyheter

Panelsamtal på SocForum 2023 på ABF-huset

Under Socialistiskt Forum 2023 på ABF-huset Stockholm deltar Latinamerikagrupperna i panelsamtalet ”Lärdomar från Chile: Välfärd och Demokrati” genom vår styrelseledamot Adolfo Ovalle. Syftet är att fördjupa vår förståelse för de politiska och ekonomiska förändringar som skedde i Chile under diktaturen och att dra lärdomar som kan vara till nytta för Sverige i en tid där […]

· Nyheter, Evenemang

Besök i Sverige av UDAPT (Unión de las afectados y afectadas por Texaco-Chevron)

Mellan den 1-2 november deltog Latinamerikagrupperna på två föreläsningar med representanter från UDAPT (Unión de las afectados y afectadas por Texaco-Chevron). Jordens Vänner som har UDAPT som partnerorganisation, bjöd in dem till Sverige för en serie föreläsningar. De har i trettio år kämpat mot oljeföretaget Texaco-Chevron och står längst fram i kampen för ett rättvist internationellt […]

· Reportage, Nyheter

AW-kväll: Sveriges orena händer i Latinamerika

Hur kommer det sig att enorma oljeutsläpp och avskogning av det som ofta kallas jordens lungor går ostraffat förbi, och fortsätter att ske än idag? Och vad har vår svenska allmänna pension med det att göra?   Latinamerikagrupperna välkomnar till en AW-kväll med engagerande samtal, musik och mingel. Kvällen börjar kl 17:30 med en välkomstdrink […]

· Nyheter, Evenemang

Latinamerikagruppernas nya styrelse

Det är på tiden att vi i Latinamerikagruppernas styrelse, som valdes in i juni, presenterar oss själva publikt. Så hej alla medlemmar och andra följare! Den nya styrelsen består av (från vänster): Adolfo Ovalle, styrelseledamot. Viktor Andersson, styrelseledamot. Catalina Rodríguez Näsman, ordförande. Laureano Arroyo Boström, styrelseledamot. På nästa bild har vi Siim Prääts, viceordförande, som […]

· Nyheter

Guide till att sluta finansiera miljöbrott i Amazonas regnskog

Latinamerikagruppernas utlandspraktikant Sofia Stjernholm Vladic har varit på en fyra månaders praktik i Ecuador. Under praktiken har hon jobbat nära Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation Conaie samt miljöorganisationen UDAPT (Unión de Afectados/as por Texaco) och tagit del av deras dagliga arbete i kampen för urfolks rättigheter, naturens rättigheter, hållbara jordbruk och jämställdhet. Conaie och UDAPT arbetar båda för […]

· Reportage, Nyheter, Debatt & opinion

Reportage från Ecuador och CONAIE

Latinamerikagruppernas utlandspraktikant Amanda Persson har varit på en fyra månaders praktik i Ecuador. Under praktiken har hon jobbat nära Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation Conaie, och tagit del av deras dagliga arbete i kampen för urfolks rättigheter, naturens rättigheter, hållbara jordbruk och jämställdhet. Som del av sitt efterarbete delar hon med sig av foton och upplevelser under sin […]

· Reportage, Nyheter

Latinamerikagruppernas utlandspraktikanter välkomnar dig till filmutställning!

Latinamerikagruppernas utlandspraktikanter välkomnar dig till filmutställning! Latinamerikagruppernas praktikanter från kursen Global Rättvisa på Biskops-Arnö Folkhögskola har varit på praktik i Brasilien hösten 2022. Under praktiken har de jobbat nära Latinamerikagruppernas samarbetsorganisation:  Movimento dos Pequenos Agricultores (MPA) och tagit del av deras dagliga arbete i kampen för hållbara jordbruk och jämställdhet. Som del av efterarbetet anordnar […]

· Reportage, Nyheter, Evenemang