Det har i vanlig ordning varit ett tufft år för kvinnor världen över. Jag kommer alltid minnas när mina sociala medier-flöden fylldes av mina vänners vittnesmål av att ha upplevt sexuella trakasserier och våld, hur vi skrollade oss igenom dagarna, fylldes av ilska och systerskap, av bottenlös sorg och brinnande kamplust om vartannat. Varje vittnesmål är en sorg i sig. Tillsammans utgör de ett berg av erfarenheter som överskrider geografiska gränser och generationer.
Det har i vanlig ordning varit ett kampår för kvinnor världen över. Kamp som kvinna, kamp som småbrukare, kamp som urfolk; kamp om vatten, kamp om mark, kamp om liv. För många är fronterna flera och privilegierna få. För några dagar sen uppmärksammade vi att det var 2 år sen den honduranska klimat- och urfolksaktivisten Berta Cáceres sköts till döds. Hon ledde Lencafolkets motstånd mot ett dammprojekt som skulle leda till förödande konsekvenser för hennes by. Att kampen till försvar för naturen och livet kan ta så många människors liv varje år är svårt att ta in. Och det är en kamp som många gånger leds av kvinnor.
Jag tänker på alla de som lever under konstant hot, som kriminaliseras och förföljs. Kvinnor som i varje liten del av sitt liv tvingas kräva sin rätt, rätt till sin egen kropp, till inflytande, till att få finnas. Som vägrar anpassa sig, backa eller finna sig i en systematiskt ofördelaktig situation.
Det är ett faktum att kvinnors engagemang, kamper och stordåd ofta osynliggörs, förminskas eller tas för given. Kvinnor står på barrikaderna varje dag runt om i världen, som kritiker och visionärer, som förändringsaktörer. Det har de alltid gjort. Men deras bragder får sällan synas, deras outtröttliga engagemang får sällan något erkännande. Kvinnor som deltar i och leder sociala rörelser i Latinamerika, i Sverige, i världen; som utmanar maktordningar och skapar förändring. Deras motstånd ska aldrig förminskas, men inte heller förenklas. Vi behöver fortsätta organisera oss kring insikten att patriarkala, rasistiska, homo- och transfobiska, klassbaserade och koloniala förtryck inte är separerade från varandra.
Det går inte alltid att vara stark och modig. Eller orka utmana det som förtrycker och det som tär. Men vi ska fortsätta göra det tillsammans. Och lyfta och ge utrymme till de röster som sällan får höras, som måste få höras. Det har i vanlig ordning varit ett kampår för kvinnor världen över. Deras politiska kraft ska inte underskattas, deras kamp förtjänar uppmärksamhet och gensvar!
Text: Carolina Svalbacke, suppleant styrelsen
Foto: Tove Berg
