Läs eller lyssna på Karin Granns krönika om mötet med fackföreningsledaren Eberto Diaz från organisationen Fensuagro i Colombia och hennes reflektioner om det fysiska mötets betydelse för att skapa verklig solidaritet.
Jag sveper med fingret över mobilskärmen, någonstans här finns en bild på min biologiska morfar. Långt bak i kameraalbumet hittar jag ett foto på en solbränd man i vit linneskjorta. Han ler mot kameran. – Känner du till Rafael? frågar jag naivt mannen bredvid mig i samtidigt som jag visar honom fotot. Jag befinner mig i en taxi från Arlanda tillsammans med fackföreningsledaren Eberto Diaz från organisationen Fensuagro i Colombia. Det är första gången vi ses och av ren nervositet frågar jag om han känner till min morfar – i ett land med 49 miljoner invånare. Men mannen skiner upp, nickar bestämt och säger att han minsann visst känner till Rafael.
Det har gått 23 år sedan jag adopterades från Colombia och för mig är alla möten med människor från mitt födelseland speciella. Det är människor som har fått uppleva Colombia på ett sätt som jag aldrig kommer att få göra. I ett iskallt Stockholm hjälper jag Eberto hitta till sitt hotell. Han är inbjuden av Latinamerikagrupperna och under hans korta besök står intervjuer, föreläsningar och möten med svenska politiker på agendan. – Vila får jag göra när jag är tillbaka till Colombia! säger han med ett skratt.
Vikten av att mötas människa mot människa ska inte underskattas, det är där gnistor skapas och solidariteten slår rot.
En vecka senare besöker vi utrikesdepartementet för att tala om implementeringen av fredsavtalet som skrevs på för snart två år sedan. När vi möter statssekreteraren Ulrika Modeér berättar Eberto om landsbygdsbefolkningens utsatthet och vikten av att marken ges tillbaka till dess ursprungliga ägare. Ulrika lyssnar koncentrerat och nickar med jämna mellanrum. Jag antecknar ordet desplazados, tvångsförflyttade. Jag antecknar det flera gånger och plötsligt slår det mig; Det är min biologiska familj de pratar om. En insikt som får mig ur balans. Det stockar sig i halsen. Trots att jag kan min familjehistoria är det först nu som det sjunker in att det är min biologiska familj som mötet handlar om. Min morfar Rafael, min moster Saidith och min älskade mamma Rosa. Människor på landsbygden som fallit offer för konflikten, som på bara några timmar tvingats lämna sina hem för att överleva. Omständigheter som på sätt och vis också lett till att jag hamnat i Sverige. Jag har läst otaliga rapporter och artiklar om kriget i Colombia, men när situationen beskrivs av Eberto flätas både känslomässiga och intellektuella trådar samman. Det är som om livets cirkel på ett oväntat sätt sluter sig just denna måndag på Ulrika Modeérs kontor.
I en värld av konstant informationsflöde är det lätt att tror att vi kan förstå varandra utan att mötas i verkliga livet. Men vikten av att mötas människa mot människa ska inte underskattas, det är där gnistor skapas och solidariteten slår rot. I mötet med Eberto känner jag mig närmare min biologiska familj än jag någonsin tidigare gjort och för första gången blir jag en del av deras historia. Trots att Atlanten är emellan oss delar nu vi kampen för rättvisa i Colombia och i mobilen bär jag alltid med mig min morfar.
/Karin Grann, kanslipraktikant vt 2018
