Radion är på i bilen. Vi är på väg till bilreparationskvarteren i Bogotá för att byta bromsar och stötdämpare. Genom bilens högtalare debatterar politiker och journalister president Iván Duques vilja att riva upp fredsfördraget, det fördrag som förre presidenten Manuel Santos belönades för. Fredsfördraget förhandlades fram under flera år i Havanna, med stor internationell bevakning och det godkändes också till största delen av parlamentet. Men i folkomröstningen oktober 2016 valde en majoritet av colombianerna att inte godkänna fördraget. Många tyckte att det var orättvist, att FARC-gerillan kom alldeles för lindrigt undan. Och nu vill Duque riva upp det. Det väcker många starka och motstridiga känslor och rösterna i radion är engagerade och intensiva.

Vi är framme vid bilverkstan. Gatorna här kantas av olika verkstäder och små butiker med allsköns reservdelar. Det sjuder av liv och rörelse. I verkstan arbetar ungefär sex mekaniker för tillfället och det står flera olika sorters fordon inne på den enkla cementerade innergården där vi kör in vår bil. Den tillhör Ajovec, en ideell organisation som arbetar för social rättvisa för utsatta delar av Colombias befolkning.  Mekanikerna börjar genast hjälpa oss med byte av stötdämpare och bromsar. Det är en enkel verkstad i de södra delarna av Bogotá. Här tjänar en mekaniker 30.000 pesos, ungefär 100 kr, om dagen. Det räcker inte till att täcka alla levnadsomkostnader. Trots hårt arbete och långa dagar lever mekanikerna i fattigdom.

Plötsligt öppnar sig himlen och ett typiskt Bogotáregn börjar smattra på plåttaket. Verkstadsljuden blandar sig med musik och hårt regn. Några gatuförsäljare söker skydd i verkstaden som är öppen mot gatan. En ambulerande kaffeförsäljare kommer förbi och vi köper kaffe, tinto som man säger i Colombia, till alla och så dricker vi kaffe, pratar och skrattar vi medan vi fördriver tiden. Luz Johana och Iván berättar om livet som gatuförsäljare. De säljer detaljer till bilar, till exempel vindrutetorkare och mobilhållare, musik och filmer. Luz har varit verksam i arton år, Iván inte riktigt lika länge. De arbetar alla dagar i veckan. Tidigt på morgonen går de till ett grossistlager på Calle 19 som är öppet för alla som vill handla där. Grossist­lagret är en osäker plats och man kan bli rånad på sina pengar. Men rånarna vet vilka försäljare som arbetat länge och man löper störst risk att bli rånad om man är nykomling eller om man bara råkar befinna sig i området. Man håller koll på varandra och man håller ihop, lär känna varandra och blir vänner. Det verkar som att den här gruppen som sökt skydd på verkstaden känner varandra väl. De bor på olika ställen i Bogotá och de har lärt känna varandra genom försäljningen. Luz berättar att hon har tre barn och att hon håller på att bli tillsammans med en man som också är gatuförsäljare. Iván berättar att han läst topografi men att han slarvat bort sina möjligheter att studera för att han festade och drack för mycket. Så nu överlever han på sin gatuförsäljning.

Det finns många utmaningar för Colombia. Fredsfördragets vara eller inte vara är bara en av många frågor som ligger på bordet. De socioekonomiska orättvisorna som vi möter på bilverkstaden och som Ajovec jobbar med varje dag är förstås en central och viktig del i fredsprocessen. Men det är inte den sociala orättvisan som debatteras i radion.  De offentliga samtalen handlar just nu förutom om fredsfördraget, om flyktingströmmen från Venezuela och situationen där och om de demonstrationer som pågår i Valle del Cauca, ungefär 50 mil från Bogotá. Indianska intresseorganisationer har blockerat Via Panamericana, den motorväg som länkar samman Nord- och Sydamerikas nationer i ett landsvägssystem från Alaska till Argentina. Man vill att regeringen och presidenten kommer och lyssnar på deras krav på mänskliga rättigheter, demokrati och rättvisa. Enligt indianorganisationerna har 53 av deras ledare mördats bara i år. Men efter att en uniformerad tjänsteman kidnappats har presidenten ställt in samtal med demonstranterna. Situationen i Cauca har dragit uppmärksamheten till sig och grupper från andra delar av landet ansluter sig till protesterna. Läget är kritiskt med våldsamma konfrontationer och med problem att nå fram med förnödenheter till områden som skurits av på grund av blockaden.

Inne i verkstaden pratar vi med mekanikern Jorge, som kommer från Venezuela. Han berättar att han lämnade sitt land för att ingenting fungerade. ”Maduro har kört Venezuela i botten genom sitt sätt att hantera landets ekonomi”, säger han. ”Pengarna man tjänar är ingenting värda. Det finns inte tillräckligt med varor i butikerna och det som finns är alldeles för dyrt. Hela situationen leder till känslor av hopplöshet och av att det inte finns någon framtid. Fler och fler ger sig av och lämnar städer och byar öde”. Det är sant att man hela tiden ser venezolaner vandrande längs vägarna, främst unga män men även familjer och små barn. Här går också rykten att venezolaner fått betalt för att söka sin lycka någon annanstans. Man säger att pengarna kommer från oppositionen och att de vill att människor ger sig av, eftersom en massflykt från Venezuela kan vara en strategi att underminera Maduros maktposition.

På nyheterna är Venezuela ett hett tema. Läget är komplicerat med den ström av venezolanska flyktingar in i Colombia som man hela tiden ser, och med ett spänt läge mellan de båda länderna. Colombia anklagar Venezuela för att ge fristad till gerillan ELN på deras sida gränsen medan Venezuela anklagar Colombia för militär aktivitet i gränsområdet och för att vara en marionett till USA.

Bilen är klar. Vi säger hejdå till mekanikerna och gatuförsäljarna. Regnet har upphört och vi rullar mot Colombias kaffedistrikt Eje Cafetero för att besöka organisationen Ajovec:s gård. På radion har diskussionen om fredsfördraget tystnat. Nu spelas en salsa. Livet går vidare i Colombia.

Gästskribenten Maria Deldén

FD/PhD

Universitetslektor