Latinamerika är den region i världen som är minst jämlik vilket är ett kvitto på den hänsynslösa verklighet som majoriteten av dess befolkning lever i varje dag. En studie av Oxfam visar att Latinamerikas och Karibiens 10% rikaste personer äger ungefär 71% av den totala befolkningens rikedom.[1] De åter ökande klyftorna i regionen har utav UNECLAC (United Nations Economic Commission for Latin America and the Caribbean), uppmärksammats som en av de främsta utmaningarna i Latinamerika. UNECLAC förklarar tydligt att en minskning av inkomstskillnader är nyckeln till att utrota fattigdom och svaret på hur man kan nå FN:s första hållbarhetsmål i deras 2030 Agenda.
Utvecklingen i Latinamerika och minskningen av fattigdom är fortfarande ett pågående arbete som tar två steg fram och ett steg tillbaka. Även om vi har sett en makroekonomisk förbättring under 2000-talet där folk- och arbetarrörelser har krävt rätten till ett värdigt liv har de senaste kriserna blottat befintliga systematiska begränsningar som fortfarande finns kvar. Dessa begränsningar kan upplevas socialt, ekonomiskt och inom rättssystemet, och genomsyrar tyvärr hela Latinamerika.
Inte minst är det synligt under den nuvarande pandemin som har gripit tag i alla världens hörn. Det som för bara några veckor sedan var ett avlägset virus som skulle dö ut med det varma sommarvädret har oundvikligen nått Latinamerika, som nu blivit det nya epicentrumet för COVID-19 pandemin.
Något som är väldigt tydligt under kriser, oavsett om det är ekonomiska kriser, pandemier eller konflikter är att den mest marginaliserade delen av befolkningen alltid är de som blir värst drabbade. Sedan 6 juni har Brasilien rapporterat att mer än 672,000 människor bär på viruset[2]. Ett virus som importerades av de rika men som nu har kommit att bli förödande för Brasiliens fattigaste befolkning. Viruset har nu nått Rio de Janeiros favelor där många människor lever utan tillgång till rent vatten och mat. De lämnas nu åt sitt eget öde som så många gånger förr. Detta då President Jari Bolsonaro hänvisar till viruset som en ”mildare influensa” och svara på anklagelser om dåligt ledarskap genom att säga ”vad vill du att jag ska göra? Vi alla kommer att dö någon gång”. Nu har det till och med gått så långt att President Jari Bolsonaro slutat rapportera antalet dödsfall och tagit bort den officiella statistiken från Brasiliens Hälsoministerier. Totalt har närmare 60,000 människor dött till följd av viruset i Latinamerika och alla länder kommer att ha en väldigt mödosam kamp den närmaste tiden.
Det är fortfarande ovisst vilka konsekvenser vi kommer att uppleva i Latinamerika på lång sikt. Men något som är säkert är att COVID-19 kommer att erbjuda möjligheten att skapa en ny ”vardag”. En vardag som skulle kunna bli mer jämställd och jämlik där utsatta grupper så som Latinamerikas urbefolkning får ökad tillgång till basala rättigheter och där kvinnors inflyttande ökar genom tillgången till fler maktpositioner. Trots att Latinamerika genomgår en tuff tid, finns det ambitioner och förhoppningar att någonting nytt och spännande väntar runt hörnet.
Den här krönikan är skriven av gästskribenten David Gutierrez Arvidsson, M.A. i Diplomati och Internationella Relationer med inriktning inom Latinamerikastudier och Återuppbyggnad av städer efter konflikter från Seton Hall University, USA.
[1] https://www-cdn.oxfam.org/s3fs-public/file_attachments/cr-even-it-up-extreme-inequality-291014-en.pdf
[2] https://www.theguardian.com/world/2020/jun/07/brazil-stops-releasing-covid-19-death-toll-and-wipes-data-from-official-site
