Ecuador var det första landet i Latinamerika att drabbas av Covid-19 pandemin och landets urfolk, som redan innan pandemin var både socialt och ekonomiskt utsatta, drabbades särskilt hårt. 

Urfolksgrupper i Ecuador har länge marginaliserats. Generellt sett befinner de sig längst ner på den socioekonomiska stegen och utsätts för diskriminering på flera nivåer i samhället, bland annat i arbetslivet. Enligt uppgifter från år 2007 var inkomstklyftan 44,9 procent mellan urfolksbefolkningen och resten av befolkningen. Majoriteten av urfolksbefolkingen bor på landsbygden och försörjer sig som småskaliga jordbrukare för självhushåll. Forskning har dock visat att de landsbygdsområden som är bebodda av urfolk har sämre tillgång till fungerande infrastruktur, samt sämre tillgång till basala samhällsfunktioner såsom hälsovård och utbildning. Det är också där som fattigdomen är som störst. 

Ett annat problem för Ecuadors urfolksgrupper är utvinningen av naturresurser som hotar deras rätt till liv och hälsa. Ecuadors konstitution ger urfolken rätten att bland annat delta i beslut som rör exploatering av naturresurser på deras mark, samt rätt till en del av intäkterna. I praktiken tar dock regeringen sällan hänsyn till urfolken och deras åsikter. Istället utsätts många urfolk, människorättsförsvarare, och miljöaktivister som öppet kritiserar regeringen för hot, förföljelse, trakasserier och överdriven byråkratisk tillsyn.  

Ecuador var det första landet i Latinamerika att drabbas av Covid-19 pandemin och landet drabbades hårt. Generellt kom effekterna av pandemin att klassas som en humanitär kris i hela Latinamerika. Resultatet blev att de strukturella socioekonomiska ojämlikheterna inom länderna förstärktes. De som drabbades värst på flera olika plan var urfolksbefolkningen (https://gh.bmj.com/content/6/9/e006446.long) 

Orsaken till att urfolken var mer sårbara för pandemin var att de i stort saknar de basala tillgångarna som behövs för att bekämpa sjukdomar. De har sämre tillgång till rent dricksvatten, sämre tillgång till sanitära inrättningar och de bor trängre. Andra faktorer som gjorde urfolken mer sårbara för covid-19 är fattigdom och undermåliga arbetsförhållanden. 

Tillsammans med andra offentliga organ och organisationer, exempelvis Latinamerikagruppernas urfolksorganisation Conaie (La Confederación de Nacionalidades Indígenas del Ecuador), upprättade myndigheterna i Ecuador flera kulturellt anpassade och lämpliga protokoll, samt en plan, för förebyggande arbete och vård av Covid-19 hos urfolksbefolkningen. Ett av initiativen som utvecklades inom denna plan var bland annat en serie radioinslag som på flera urfolkspråk informerade om coronaviruset och hur man kan förhindra en infektion. Trots detta var den statliga responsen svag och mindre resurser tilldelades urfolken för att mildra och förebygga sjukdomsöverföring i jämförelse med resten av befolkningen. Detta har framkommit eftersom urfolken systematiskt har försökt att åskådliggöra försummelse från statens sida. De har bland annat lämnat in en ansökan om rättsligt skydd till provinsdomstolen i provinsen Pichincha. Domen som kom var till urfolkens fördel. Folkhälsomyndigheten beordrades att ordna med medicinsk hjälp i elva waorani-samhällen. Enligt Pan-Amerian Health Organization (PAHO) hade Ecuador dock den högsta ökningen av dödsfall bland urfolken i hela latinamerika och karibien. I vanliga fall stod urfolken för cirka fem procent av dödsfallen varje år, medan under pandemiåret 2020 så registrerade man 125 procent fler dödsfall än väntat. Hos den generella befolkningen registrerade man 32 procent fler dödsfall än väntat. En utveckling som enligt forskare hade kunnat undvikas genom att ge urfolken större tillgång till hälsovård, där de hade kunnat testats för covid-19, samt upptäckt och behandlat andra sjukdomar. 

För att begränsa smittan valde den ecuadorianska staten att helt eller delvis, stänga ner samhället. Landets handel, industri, turism, transport och hälsosektorn drabbades hårt. Under perioder rådde även totalt utegångsförbud. Dessa begränsningar gjorde det svårt för urfolken att sälja sina produkter på marknader, samt att köpa mat. Det har i vissa fall lett till kritiska situationer av livsmedelsbrist, samt en ökad fattigdom. År 2019 beräknades 50,6 procent av Ecuadors urfolk leva i fattigdom, i jämförelse med 20,9 procent av resten av befolkningen (dock inte inräknat afroecuadorianer). Under pandemiåret 2020 steg siffran till 59,7 procent, varav 35,3 procent av urfolkbefolkningen lever i extrem fattigdom.   

Kränkning av urfolksterritorier och ökad olaglig gruvbrytning 

Under pandemin ökade även kränkningarna av urfolkens territoriella rättigheter. Många urfolksamhällen rapporterade att gruvföretag utnyttjat det undantagstillstånd som rådde i landet för att gå vidare med gruvprojekt som nekats tillstånd. På samma sätt har redan befintliga illegala gruvdrifter fortsatt med sin verksamhet. I domen från provinsdomstolen i Pichincha beordrades Miljö- och vattenministeriet (Ministry of Environment and Water) att ta fram en rapport gällande övervakningen av olaglig gruvdrift, skogsavverkning och narkotikahandel i waoranis territorium. Domstolen ville även få fram oljebolagens protokoll för COVID-19. De valde dock att inte frysa alla utvinningsverksamheter i området. 

Urfolken har även uppgett att företagens anställda bidrog till en ökad spridning av coronaviruset. En medarbetare på Sekretariatet för mänskliga rättigheter (Secretariat of Human Rights) uttalade sig då i lokal media och sa att waorani hade rest i hemlighet till städerna och själva fört med sig smittan tillbaka. Något som representanter för urfolken starkt tillbakavisar. 

Ekonomiskt stöd är fortsatt viktigt

Latinamerikagrupperna stöttar den ecuadorianska urfolksorganisationen Conaie som representerar landets 15 urfolksgrupper, 18 urfolksamhällen, samt andra minoritetsgrupper. Den nya regeringen i Sverige har varit tydlig med att den vill genomföra sänkningar av Sveriges internationella bistånd. Efter pandemin så är dock det internationella biståndet viktigare än någonsin. I Ecuador har situationen för de redan marginaliserade urfolken försämrats markant på flera områden. Att främja demokratiutveckling och välfärd tar lång tid och är inte något som kan skyndas på. Därför måste vi fokusera på långsiktig, men hållbar utveckling. Det är viktigt att vi inte överger dem nu, vårt stöd gör skillnad!

// Joanna Lindell, praktikant hos Latinamerikagruppernas urfolksorganisation Conaie.