I Brasiliens nordöstra hörn, i landets minsta delstat Sergipe, mitt emellan de två små städerna Canindé de São Francisco och Poço Redondo, i ett enkelt hus byggt av håltegel, bor kvinnan som av sina kollegor kallas för “kvinnan som andas och pratar jordbrukets språk”. Maria dos Santos de Jesus föddes 1988 i Santa Brígida i Bahía, är idag 35 år, och en central personlighet i sitt lokala samhälle. Genom sitt outtröttliga engagemang hjälper hon till att bygga upp en mer levande landsbygd samtidigt som hon är med och ger människor verktyg för att skapa sig de liv som de själva eftersträvar. “Att vara aktivist är att viga sitt liv åt att arbeta för att ge andra människor tillgång till hälsa, boende, ett bra liv på landet, ha tillgång till utbildning på och om landsbygden och kultur- och fritidsaktiviteter för ungdomar och kvinnor”, säger Maria med passion i rösten. Allt detta är hon med och bidrar till genom att leda grupper som hjälper kvinnor att stärka sin position i sitt samhälle, genom att arrangera kulturevent för unga, genom hennes kamp för jordbrukares rätt till land och genom att på sin bakgård undervisa om agroekologi och hållbar produktion av hälsosamma livsmedel. På senare tid har Marias engagemang också blivit internationellt uppmärksammat. Våren 2023 reste hon till Moçambique för att bidra med sin kunskap till utvecklandet av olika jordbruksprojekt i landet och flera resor är redan inplanerade.
Men det har inte alltid varit givet att Maria skulle ha den framträdande roll som hon har idag. Maria växte upp under svåra förhållanden med begränsad möjlighet till att påverka sin livssituation och ännu mindre att hjälpa andra att förbättra deras. “Min barndom var mycket svår, vi hade varken tillgång till mark eller vatten”, berättar Maria. Hon föddes som barn nummer 12 i ordningen i en familj som skulle komma att bestå av mamma Maria Conceição Jesus Santos, pappa Antonio dos Santos, Maria själv och 14 syskon. Hennes föräldrar arbetade för storgodsägare på landsbygden i utbyte mot mat. “Många i mitt samhälle sökte upp min mor då hon har gåvan av att välsigna människor och be för dem, jag kommer ihåg när jag var 5-6 år, människor som kom för att leta reda på min mor blev förfärade över de förhållanden vi levde i och ville ge henne pengar. Men hon svarade alltid att hennes gåva inte var till för att säljas utan skulle delas med människor för att hjälpa dem. Så istället fick vi ibland ta emot gåvor i form av mat. Det var jag och min bror Domazio, vi som var yngst, som fick hämta det folk skänkte, oftast bönor och cassavamjöl. Det var det vi åt, men många gånger hade vi inte ens detta. Vi fick också gå 3-4-5km, många gånger ännu mer än så, för att hämta rent vatten och för att tvätta oss. Vi tvättade oss var 8:e dag”.
När Maria var 7 år gammal bestämde hennes mor sig för att flytta till delstaten Sergipe med förhoppningen om att hitta ett arbete som kunde ge henne och hennes barn en mer stabil framtid. Men livet i utkanten av staden Canindé de São Francisco där de hamnade blev inte som de hoppats på. De svåra levnadsförhållandena fortsatte. ”Hade vi tvingats leva under samma förhållanden som vi levde under där hade jag mest troligt inte varit vid liv idag”, kommenterar Maria medan vi gömmer oss undan den starka eftermiddagssolen sittandes på den låga tegelmuren som inhägnar hennes uteplats. Arbetet som mamma Maria hittade hade dock en positiv effekt, genom sina arbetskollegor fick mamman höra talas om rörelsen MST- Movimento dos trabalhadores rurais sem terra, De jordlösas rörelse. MST var under 90-talet väldigt aktiv i delstaten. Sergipe består till stor del av jordbruksmark som tillhör storgodsägare. Det visade sig att medlemmar inom rörelsen precis då var i färd med att ockupera ett större landområde och Marias mor fick förfrågan om att vara med och kämpa för att få tillgång till en egen bit mark. Den brasilianska konstitutionen som antogs tre år efter militärdiktaturens fall (1988) slår fast att jorden ska vara produktiv och uppfylla en social funktion. I praktiken innebär detta en aktiv användning av de naturresurser som finns tillgängliga på markarealen för att gynna ägaren av marken och/eller eventuella boenden/arbetare som nyttjar nämnda mark. Marken kan även ha ett mervärde när den används för bevarande av naturliga ekosystem. All utvinning ska ske inom ramarna för de brasilianska lagarna och goda arbetsförhållanden för ev. arbetskraft måste upprättas. Utöver detta måste marken ha införskaffats på laglig väg. Detta innebär till exempel att mark som lämpar sig för jordbruk aktivt ska användas för just jordbruk och att jordbruket ska bedrivas på ett sätt som inte bidrar till miljöförstöring, slavarbete, landgrabbing mm. Förblir marken outnyttjad eller om ägaren till marken missköter sig kan och bör staten köpa loss marken och omfördela den till dem som saknar tillgång till land. MST arbetar med att hitta mark som inte brukas, oftast tillhörande storgodsägare, och ockupera marken för att synliggöra för staten att den bör omfördelas. Trots denna jordreform är markfördelningen väldigt ojämn, 1 procent av landets jordbrukare äger 45% av den odlingsbara ytan. “Vi är ett folk som inte har tillgång till land trots att vi har så stora landarealer. I majoriteten av fallen har storgodsägarna inte köpt sin mark utan ärvt den av sina förfäder som själva ockuperade marken i samband med [portugisernas] invasion. De har så mycket land att stora delar av den saknar produktiv kapacitet, jorden används inte till att producera livsmedel, och detta sker medan många andra personer skulle kunna ha tillgång till marken för att i alla fall producera livsmedel för att föda sin familj och Brasiliens folk. Marken borde ockuperas och omfördelas till arbetarna och jordbrukarna som vill arbeta på landet för att producera matvaror och ge dem möjlighet att bygga upp sina liv “, säger Maria och förklarar samtidigt sambandet mellan rätten till land och hur den genererar möjligheter för människor att påverka sitt eget livsöde. ”Att omfördela mark är lika med att omfördela resurser och möjliggöra för människor att generera en inkomst, för när personer får tillgång till mark kommer de att producera livsmedel, de kommer att göra livsmedel åtkomligt för det brasilianska folket. Det kommer även att ge upphov till sysselsättning [som i sin tur] kommer att leda till en distribution av andra typer av inkomster inom lokala marknader”.
Marias mor och hennes kamrater från MST fick genom en 7 år lång kamp igenom sina krav på omfördelning av marken de ockuperade och i uppdelningen tilldelades familjen två jordplättar, en som de kom att använda främst för boende och den andra för odling av livsmedel. “ Idag har vi 9 hektar mark och i anslutning till denna mark två jättefina hus, detta är frukten av min mors kamp “. Under delar av tiden för ockupationen bodde Maria på det ockupationsläger som upprättades. Hon fick därför genom MST för första gången i sitt liv möjlighet till utbildning. Denna möjlighet har hon förvaltat väl. Hon fortsatte sina studier och idag är hon utbildad jordbrukstekniker, har en kandidatexamen i agroekologi och en masterexamen i agronomi.
Marias liv har ändrats drastiskt genom sin mors kamp inom MST. “En omfördelning av land är kopplat först och främst till värdighet. Var och en ska kunna producera sina egna livsmedel och ha en inkomst, ett arbete. Detta bidrar till social rättvisa. Sociala rörelser som MPA, MST [mm] är väldigt viktiga för samhället genom den kamp de för, och genom att de hjälper till att ge röst åt dem som i dagens samhälle inte får något utrymme, de uppmärksammar dessa personer och bidrar till människors egenmakt. Idag engagerar jag mig för att ge andra möjligheter till det som jag har fått”, säger hon stolt. Rörelserna skapar med andra ord en kedja av engagemang som ger människor möjligheter till -och verktyg för- att förändra sin egen situation. Genom att föra en kamp för att människors grundläggande rättigheter ska bli mötta och basala behov tillfredsställda hjälper man till att frigöra mycket kunskap och drivkraft som annars skulle gå åt att hitta strategier bara för att överleva.
Många sociala rörelser kompletterar dessutom varandra. Kampen stannar inte vid rätten till land. Rörelserna strävar efter att förstärka folkets rättigheter och möjligheter i flera aspekter. Under sin tid på MST-lägret hade Maria gott om tid att bekanta sig med MSTs arbete på flera nivåer. Hon såg att det fanns potential att utveckla mycket, bland annat barngrupper, kvinnogrupper, utbildning och hon ville vara del av allt. Det var länge givet att Maria skulle fortsätta sin mors kamp och engagera sig inom MST, men när hon studerade på jordbruksgymnasiet kom hon i kontakt med en grupp ungdomar som var del av rörelsen MPA- Movimento dos pequenos agricultores, Småbrukarnas rörelse. ‘’MPAs politiska budskap är att ge jordbrukare möjlighet att producera hälsosamma livsmedel samtidigt som man respekterar naturen, för att föda människor på landsbygden men också i städerna och bidra till att framtida generationer också kan få tillgång till mark som har produktiv kapacitet. Jag gick med i MPA eftersom jag anser att det behövs en bättre värld där det finns en distribution av resurser och där det inte finns människor som inte får sina basala behov mötta’’.
I takt med att Maria lärde känna det arbete som ungdomarna och andra inom MPA ägnade sig åt växte också hennes engagemang och hon blev snabbt en viktig drivkraft inom rörelsen. Idag har Maria och MPA blivit ett, hon bor mitt i sitt arbete, på MPAs Unidade de Produção Camponesa- UPC, Enheten för jordbruksproduktion. Hon producerar sin egen mat och tjänar de extra pengar hon behöver för att överleva på att föda upp får. Resten av både hennes tid och energi går åt till alla de projekt som hon leder inom MPA. Trots de starka banden till MPA är hon noga med att poängtera sin tacksamhet till MST och för alla möjligheter hon har fått genom rörelsen. I och med att MPAs och MSTs arbete många gånger överlappar varandra är också möjligheten till samarbete många. “Det går inte att skilja MST och MPA åt helt och hållet, vi stöttar MSTs arbete och MST stöttar oss”, säger Maria.
Likt sin mor viger Maria sitt liv åt att dela med sig av det hon har välsignats med, men livet som aktivist kommer med många risker. Sociala rörelser i Brasilien vittnar om en ökad hotbild och krympande utrymmen för civilsamhällesorganisationer allmänt. Redan innan Jair Bolsonaros tillträdde som president år 2019 terroriststämplade han MST och har genom åren gjort det till en prioritet att bekämpa MST och andra sociala rörelser. Vapenlagarna i Brasilien har lättats markant vilket ger storgodsägarna möjlighet att beväpna sig mot ockupanter och det är vanligt förekommande att hot och våld riktas mot både enskilda aktivister och grupperingar inom människo- och naturrättsrörelser. Samtidigt strömmar det in rapporter om hur godsägarna på olaglig väg lägger mer land under sig. I och med president Luiz Inácio Lula da Silvas tillträde den 1 januari 2023 återinfördes många institutioner som ska se efter och stötta individers och rörelsers kamp för rättigheter och många aktivister drar därför en lättnadens suck. Men kampen för att återta det som gått förlorat, tillsammans med de rättigheter som aldrig instiftats, har bara börjat. “Med Lula återvänder demokratin och med det, de kampers som vi för som utgör riktlinjerna för regeringen”, säger Maria.
Trots den ökade hotbilden fortsätter alltså Marias och hennes kollegor sin kamp. “Den brasilianska konstitutionen säger att vi har rätt till utbildning, hälsa mm. men så ser det inte alltid ut i praktiken.” Detta har gjort att vi behöver kämpa för den effektiva rätten till dessa rättigheter och tillgång till land. De sociala rörelsernas roll är att producera kollektiva kamper som gynnar folket, stärka klasskampen, ge röst åt det folk som samhället glömt bort, hitta kollektiva rättigheter- alltid kämpa för ett bättre liv för det brasilianska folket och en bättre värld för alla”.
Text och bilder av Siim Prääts, praktikant hos Movimento dos pequenos agricultores, Småbrukarnas rörelse (MPA) i Brasilien.