Texten på skylten som pryder taket har blivit blekt av solens intensiva strålar. “Ferreteria Cabascango” går det nätt och jämnt att urskilja, Cabascangos bygg- och järnhandel. Framför järnhandeln breder en stor gräsmatta ut sig där barn sparkar på en fotboll. I bakgrunden står imponerande trädklädda bergstoppar. Hela landskapet vetter ner mot sjön San Pablo som lockar många turister till området. Samhället heter Pijal och ligger i bergen i norra Ecuador, ca. 80 km från huvudstaden Quito. På altanen ligger hunden som fått sitt namn efter Kichwa-språkets ord för björn, Ukumari, och bakom disken sitter en man som vigt 60 år av sitt liv till att kämpa för ett mer jämlikt Ecuador, ett Ecuador där olika folkslag kan leva i harmoni och utvecklas genom att lära sig av varandra. José María Cabascango är idag 77 år och livnär sig på överskottet från järnhandeln och de odlingar som breder ut sig bakom byggnaden. Under sin livstid har han och hans vänner och kollegor inom olika urfolksrörelser fått vara med och förändra Ecuador i grunden. De har lett motståndsrörelser och kämpat för lika villkor för alla, utvecklat plattformar för kunskaps- och erfarenhetsutbyte och varit med och grävt i den Ecuadorianska folksjälen i hopp om att kunna skapa enhet i den enorma mångfald som kännetecknar landet. “Det är av största vikt att alla vi ecuadorianer erkänner vilka vi egentligen är, vår egen identitet” upprepar José María gång på gång.”Här finns många kosmovisioner och en mångfald av kunskap och erfarenheter som alla är med och bidrar till skapandet av det som kallas Ecuador”.
José María Cabascango med hunden Ukumari, Pijal, Imbabura, Ecuador. Foto: Siim Prääts
I ett land med en befolkning på strax över 17 miljoner invånare, bestående av inte mindre än 15 olika urfolk och 18 nationaliteter, är identitet ett ämne som diskuteras flitigt. År 2008, tack vare den kollektiva kamp som José María och tusentals andra inom urfolksrörelsen La Conaie utkämpat, utropades Ecuador till världens första plurinationella stat. En plurinationell stat är en suverän stat som erkänner flera nationaliteter. Men trots det officiella erkännandet av den kulturella mångfalden i landet är den koloniala visionen som favoriserar en homogen stat påtaglig. Rasismen är djupt rotad och stor del av folket uppdelat i två block, mestiser på ena sidan och urfolk på den andra. Landets svarta befolkning, som utgör ca. 7% av den totala befolkningen, är i hög grad exkluderad ur samhällsdebatten. Förnekelsen av den egna historien är ett verktyg som används flitigt inom politiken för att förstärka den redan omfattande maktkoncentrationen i händerna på den kulturella elit som vuxit fram sedan den spanska kolonin. Den används för att förminska värdet av de kulturella uttryck och den breda kunskap som vuxit fram i samhällen runt om i landet under årtusendena. “Den ecuadorianska statens struktur är i grunden fortfarande kolonial, inget har förändrats, säger José María. “Landet styrs utifrån en vision med utgångspunkt i att Ecuador skulle ha fötts nyligen, för 500 år sedan. Men vi är ett uråldrigt folk som har rötter som sträcker sig tillbaka 1000-tals år”.
De luckor som uppstår i historieskrivningen fylls igen med element som speglar kolonialmakternas intressen och världsbild och befäster på så vis deras hegemoniska ställning som globala aktörer. [Vi är] ett Ecuador som alltid har haft en egen kosmovision och en bred kunskap om världen runtomkring oss”, betonar José María. “Trots det har vi fått det inpräntat att kunskap och visdom kommer utifrån och att vi urfolken inte besitter några egna kunskaper”.
Utarmandet av den egna folksjälen har långtgående konsekvenser. Landets urfolk har under årtusenden samexisterat med naturen och utvecklat ett kretsloppstänk som bygger på att man ger tillbaka lika mycket till Moder Jord som hon ger oss. Men ett avståndstagande från dessa kunskaper och erfarenheter försvårar ett upprätthållande av en hållbar utveckling. Självcensuren bidrar också till att förstärka “vi och de”- tänket då man stänger dörren för samtal mellan olika folkgrupper. “Ett samhälle borde eftersträva att leva i harmoni men när man nekar människor rätten till att utöva sina kulturella sedvänjor försvinner möjligheten till den dialog som ger upphov till harmoni”. Genom historien har homogeniseringsprocesser använts som vapen av samhällets styrande skikt för att motverka oppositionella. “Den spanska invasionen försökte underkuva oss genom att med våld tvinga på oss sina vanor och sin kultur. Men vi urfolken har alltid varit motståndskraftiga”. Urfolkens inflytande försvagades dock kraftigt i samband med att kolonialherrarnas hegemona ställning sedimenterades.. I takt med att människor tappade kontakten med sina rötter och slukades av det nya koloniala samhället som växte fram avtog även motivationen till att slå tillbaka mot kolonialmakten. “När medvetenheten om oss själva försvinner går vi in i ett kritiskt läge då vi i dessa ögonblick inte vet hur vi ska fortsätta vår kamp”, säger José María.
Hus i Pijal, Imbabura, Ecuador med urfolkens flagga vajande. Foto: Siim Prääts
Sittandes på en stol i rummet bredvid järnhandeln, med kroppen vänd mot den öppna dörren för att kunna ha överblick över eventuella kunder berättar José María om hur han redan som 17-åring påbörjade sin kamp. Han berättar om hur behovet av att skapa en plattform för diskussion urfolken emella, för att på så vis hitta gemensamma strategier för att återta sina kulturella rötter ledde till bildandet av urfolksrörelsen La Conaie. Om 80 talets organisatoriska framgångar som lett till 90 talets stora mobiliseringar bland urfolken. Om kampen för landreformer som enat urfolken ytterligare och bidragit till ett återtagande av territorier som kolonialmakten och senare multinationella företag lagt under sig. Om hur urfolkens krav på införande av flerspråkig utbildning gett kollegor tillträde till, och inflytande över, nystartade utbildningsinstitutioner. Om hur urfolken, trots exkludering från den politiska debatten, fått egen representation genom att skapa partiet “Movimento de Unidad Plurinacional Pachakutik”- rörelsen för plurinationell enighet Pachakutik som skulle arbeta för att lyfta fram frågor som rör urfolkens rättigheter och än idag är tätt länkad till de kamper som förs av La Conaie.
Berättelsen pausas en kort stund när en kund kommer in i butiken för att få hjälp med att välja ut ett passande rep till ett hemmabygge. José María skyndar sig ut. Medan de sorterar bland repen som hänger på krokar på en ställning längst med husfasaden småpratar och skojar de sinsemellan. När han sätter sig på stolen igen fortsätter den historiska genomgången.
Han berättar om Conaies och Patchakutiks gemensamma kraftansträngningar för att ta fram och presentera riktlinjer för en implementering av den plurinationella staten. Om hur de gradvis mjukat upp det politiska klimatet och fått igenom sina första förslag. Och om hur decennier av kamp till slut mynnade ut i en ny grundlag som erkänner landet som plurinationellt och där det samlade ecuadorianska folkets rättigheter, urfolken inkluderat, finns inskrivna i en rad olika paragrafer.
José María hjälper en kund att välja ut ett rep utanför järnhandeln, Pijal, Imbabura, Ecuador. Foto: Siim Prääts
“Vi har skördat många framgångar och framgångarna visar sig dessutom allt oftare i praktiken, säger José María med ödmjukhet i rösten. ”Jag har vänner och kollegor som har tagit sig in i politiken […och…] runtom i landet finns samhällen som blomstrar tack vare de lokala ekonomier som urfolken utformat”. José María nämner ett kooperativ som han har varit med och startat upp och är noga med att poängtera att det för bara 30 år sedan hade varit helt otänkbart att det skulle finnas kooperativ som drivs av urfolk. “På senare tid har även värdet av den kunskap som vi besitter fått ett erkännande inom sektorer som medicin, utbildning, jordbruk mm”. När hotet från klimatkrisen blir allt mer påtagligt är det många forskare som vänder blicken mot världens urfolkssamhällen för att låta sig inspireras av hållbara produktionssystem för livsmedel, byggnader mm. “Vi representerar en annan väg, en väg där moder jord får den respekt hon förtjänar”, säger José María.
Förändring kommer på samma sätt som när man bygger ett hus eller en byggnad, vi måste bygga nerifrån upp och inte tvärtom
Trots framgångarna står José María, hans vänner och kollegor inom rörelsen och resten av den ecuadorianska befolkningen inför stora utmaningar. “Ett erkännande av kulturell mångfald gynnar inte bara urfolken utan hela Ecuadors folk. Det som krävs är ett paradigmskifte där vi får till en förändring från grunden med oss själva som huvudaktörer. Jag som individ måste bli mer självmedveten och anamma en kollektiv vision som bygger på respekt och en vilja att förstå”. Såren som har rivits upp när olika folkgrupper har ställts emot varandra måste få läka och de folkgrupper som man vänt ryggen måste inkluderas i den debatt som krävs för att rita upp riktlinjerna för det nya inkluderande samhället. Folket behöver hitta tillbaka till sina rötter och uppmärksamma den inneboende destruktivitet som finns inom den koloniala mentaliteten. “Förändring kommer på samma sätt som när man bygger ett hus eller en byggnad, vi måste bygga nerifrån upp och inte tvärtom. Först när vi har en solid utgångspunkt i oss själva och vår närmaste krets, familjen och vårt grannskap, kan vi bygga ut samhället.”
José Marías hustru Ines Chicaiza med hunden Ukumari, Pijal, Imbabura, Ecuador. Foto: Siim Prääts
För sociala rörelser i många länder är den plurinationella staten ett viktigt steg i ledet mot ett officiellt erkännande av de rättigheter som urfolken och andra minoritetsgrupper blivit bestulna på och nu måste kämpa för att återerövra. Bolivia fick sitt erkännande som plurinationell stat 2009 och i länder som Chile och Guatemala har människorättsrörelser kommit en bra bit på vägen mot införande av nya grundlagar som ger mer utrymme för mångfald och kollektiva processer för utbyggnad av samhället. Vi har påbörjat uppbyggnadsfasen men är inte i mål än”, säger José María som om han efter 60 års kamp skulle vara beredd att kämpa 60 år till om det behövs. “Kampen fortsätter och vi måste fortsätta framåt.”
Text och bilder av Siim Prääts, praktikant hos Latinamerikagrupperna och Conaie.