Jag har nu varit nästan tre månader i byn Limoy II i Alto Paraná i östra Paraguay, i gränslandet till Brasilien. För att komma till byn från närmaste motorväg måste man åka ca 25 minuter genom det så kallade ”Mar de Soja”, ett hav av enbart genmodifierad soja – den enda sortens hav det kustlösa landet Paraguay har att erbjuda.
GMO-sojafälten är allt som går att se under vägen och de sträcker sig i många fall bortom horisonten. Miljön är väldigt öppen och egentligen mycket vacker, men ger mig en konstant närvarande känsla av obehag och underliggande hot när jag tänker på vad som försiggår här. Odlingarna, som görs för export av mestadels brasilianska storföretag, besprutas regelbundet med bland annat Paraquat, som sedan länge är förbjudet i Sverige, och Glyfosat, som i folkmun häromkring beskrivande nog kallas ”Mata todo” – ”dödar allt”. Två medel som båda har kopplingar till att orsaka cancer. Efter att ha varit här i nästan tre månader har många berättat om besprutningens konsekvenser. Jag har fått höra allt ifrån att fåglar dör och småbrukares grödor förstörs, till att folk får hudutslag och barn föds utan armar. En flicka i närliggande by dog för runt ett år sen av förgiftning, då soja regelbundet besprutades bland annat på hennes skolas område, helt utan de skyddsbarriärer som krävs enligt lag för att få använda gifterna. Lagarna följs inte; exempelvis måste det vara 50 meter mellan de besprutade odlingarna och vägen, men här börjar odlingarna direkt på båda sidor av de drygt fem meter breda vägar som finns i byn.
Jag tänker mycket på hur människor klarar av att leva här. Jag kan ju lätt, och kommer snart, åka härifrån, men för de som kommer härifrån och bor här funkar det inte på samma sätt. De tvingas leva varje dag i det hav av gift som denna by har gjorts till av företagen. Många jag har pratat med som bor här har gett mig intrycket av att de vill bo kvar men att sojan är ett problem. Samtidigt är situationen väldigt komplicerad inom byn. Många hyr ut sin mark för sojaproduktion, eller i vissa fall själva börjar odla soja och säljer till företagen. Den anses vara den mest lönsamma grödan och att genom att göra på dessa vis försörjer man sig lättare.
Jag har haft stora problem med att vistas i den här miljön – det har hänt flera gånger att jag har exponerats på nära håll för gifterna som används under besprutningen. Det har oftast resulterat i att jag fått en omedelbar tryckande huvudvärk som sätter sig som en hjälm runt tinningarna, starkt illamående samt ihållande hjärtklappning ihop med ett allmänt pådrag i kroppen. Doften av gifterna är stark och väldigt obehaglig. Jag har känt en starkt begränsad rörelsefrihet på grund av sojafältens konstanta närvaro överallt i byn. Dessa symptom har gjort att jag ibland har undvikit att gå ut, eller gått långa omvägar för att inte behöva gå bland de största sojaodlingarna. Det har dock inte gått att undvika sojan och dess gifter, för den är överallt. Min värdfamiljs fält där de på ekologiskt vis odlar mycket av den mat vi äter, gränsar till företagens GMO-sojafält på två olika håll. En situation som de flesta av de småbrukare som finns kvar i byn tvingas leva med.
Något annat som jag har upplevt när det gäller gifterna är att det i många fall känns svårt att bevisa vad som orsakas eller inte orsakas av dem. Jag är visserligen personligen övertygad om att de är orsaken till väldigt mycket dåligt, då jag själv känner symptom bara av att vistas i närheten av GMO-sojan. Jag har dock spekulerat kring varför det inte känns som att man vill ta reda på mer. Varför forskas inte mer i Paraguay om dessa giftfyllda odlingar som här nått en sån extrem nivå, speciellt här i Alto Paraná?
I städerna runt om i landet, speciellt i Asunción, kan man på var och varannan gata se ”Cartes vende patria” och ”fuera Cartes” klottrat på väggarna. Det finns en bred uppfattning om att presidenten Horacio Cartes säljer ut landet, speciellt till utländska företag. Privatiseringen, speciellt av mark, är utbredd och regeringen står uppenbart på storföretagens sida. Det ser jag som ett svar på varför man inte vet tillräckligt om gifterna som företagen använder; troligtvis finns inget intresse hos de mäktiga i landet att lägga några resurser på detta, för det vore att motverka sitt eget syfte.
Jag tycker det är tragiskt att se vad kapitalismen gör med människor och hur samhället drivs på vinstintressen. Jag förstår att det är lätt att tänka kortsiktigt och ta den enkla, om än kanske mindre etiska vägen, i detta fall att odla gmo-soja. Dock ser jag detta som en tydlig konsekvens av att kapitalismen inte lyckas garantera en grundläggande trygghet för människor, speciellt inte på landsbygden. Istället individualiseras allt och man tvingas tänka på sig själv och skaffa tryggheten på eget håll, trots att det kan vara på bekostnad av andra människor och miljön. Detta istället för att föra en gemensam kamp för att på lång sikt eliminera orsakerna till varför det finns ett behov av att skaffa sig denna individuella trygghet från början, för att den kollektiva trygghet som samhället bör kunna erbjuda inte har räckt till. Oftast på grund av den ojämlika resursfördelning som är en naturlig följd av kapitalistisk ekonomi. Jag ser det som att denna enormt ojämlika resursfördelning och utbredda korruption, som på så många sätt, i stad som på landsbygd är tydliga i detta land, är logiska följder av ett system där det som värderas är ekonomisk vinst. Vi kan, och måste bekämpa och lindra dessa problem, men de kommer uppkomma gång på gång i olika former, om vi inte ser att de är symptom på ett systemfel vi har att göra med. Vi måste, för att på lång sikt rädda människorna, miljön och samhället i helhet, bekämpa och bli av med själva sjukdomen som skapar symptomen: kapitalismen.
¡Un mundo mejor es posible!
