Jag befinner mig i Provinsen Sumapaz ca 10 mil söder om Colombias huvudstad Bogotá. Utsikten är hisnande. På 3500 meter över havsnivån ser jag ut över dimhöljda berg och dalar täckta av blommor som absorberar och bevarar vattnet från dimmorna.
Uppifrån den lilla byn San Juan ekar musik. Det är helg och festdagar och byborna har samlats för en uppvisningstävling av boskap, för att äta och umgås. Framåt kvällen blir det dans till ett lokalt liveband.
Här är majoriteten småbrukare som livnär sig på att odla bland annat potatis, en av de relativt få grödor som trivs bra i området. I det kalla bergsklimatet bär invånarna hatt som skydd mot den starka solen och ”ruanas”, en fårulls poncho som skiljer sig från den klassiska colombianska ponchon som är tunnare och sydd av bomull.
I byn bor Tania. Hon är 28 år gammal, utbildad lågstadielärare men i brist på arbetstillfälle arbetar hon på ett bibliotek i en närliggande by. Hon har tidigare bott och jobbat i Bogotá, men trivdes inte och flyttade hem igen.
Sumapaz är enligt Tania mycket förbisett av politikerna och hon menar att den enda anledningen till att Sumapaz tillhör departementet Bogotá är att floden Sumapaz förser huvudstaden med vatten. Här finns även en stor nationalpark som upprättades för att skydda naturen i området, men konsekvenserna av detta blev också att ett stort antal människor tvångsförflyttades.
Tania berättar att Sumapaz varit hårt drabbat av våldet på grund av markkonflikter och att hennes mor- och farföräldrar fick uppleva detta våld på nära håll. Fördelningen av mark är och har alltid varit mycket ojämnt i Colombia. En liten jordägarklass äger så gott som alla mark medan majoriteten av befolkningen på landsbygden är jordlösa och tvingats arrendera mark.
Bönderna kämpar för rätten till mark
Genom åren har bönderna organiserat sig fredligt. Men besvikelse över tandlösa politiska initiativ att lösa den orättvisa fördelning av mark och lagar som tvärtom ökat företagens ägande har fått en del att organisera sig militärt. Landsbygdens gerillor har fungerat som stöd till böndernas kamp om marken, men i konflikterna som uppstod mellan paramilitärer och gerillan följde också våld som har drabbat många enskilda bönder. Där paramilitären haft framgång så har många småbönder tvingats lämna sina marker eller blivit tvångsförflyttade. Många har då flyttat in till städerna, ofta till ett liv i fattigdom. Något som inneburit att landsbygden avfolkas mer och mer.
Fredsavtal utan krav på implementering av jordreformer
Tania är försiktigt optimistisk till fredsavtalet. Hon är glad över att hennes 4-årige son Ernesto kommer slippa se paramilitärer och gerillamedlemmar patrullera byn och över att han kommer slippa känna rädsla för våldet, så som hon kände när hon var barn. Men vad gäller fredsavtalet för Sumapaz räkning så svarar hon “visst är det bra att våldet upphört här i området, och det är bra att det finns ett fredsavtal på papper, men det vore ju bra om det faktiskt också uppfylls i praktiken”. Hon ler lite snett när hon säger detta. “Vad gäller kravet om rättigheter till mark så har Duque inte lyft ett finger”. Ivan Duque är den relativt nyvalda presidenten som på en hårsmån vann valet mot vänster-kandidaten Petro. Duque har av många kritiserats för att vara emot fredsavtalet. Fredsavtalet är dock skyddat enligt lag och kan inte rivas upp, “men president Duque kan låta bli att implementera avtalet genom att förhala processen, vilket han gör”, menar Tania.
Nu när våldet inte längre och är ett hot vill gruvföretag etablera sig här
Även om, eller just för att våldet nu lämnat heden, bergen och byarna i Sumapaz, så finns andra som är intresserade av naturresurserna i området. Tania berättar “Nu när våldet inte längre och är ett hot vill gruvföretag etablera sig här. Det finns mineralen i jorden”. Tania vet inte och vill inte veta vilka mineraler det rör sig om. “Naturen är naturen”, säger hon och vill att den ska få vara ifred och skyddas från all form av exploatering. I dagsläget är skyddet för naturområden i Colombia inte tydligt definierat. Vilket gör att gruvföretag kan etablera sig i gränslandet till ett naturskyddat område för att utvinna resurser. Men att sälja ut Colombias naturområden är förenat med stora risker. I landskap som Sumapaz med vattenresurser, skulle gruvföretagens föroreningar av vattnet kunna leda till både vattenbrist och miljöförstöring som skulle drabba många människor i landet.
Dimman har klättrat in över bergen men solens strålar spirar in genom en lucka under molnen och lyser upp en bit av en dal längre bort där några kor betar. Vi är verkligen uppe i himlen. Det är hiskeligt vackert och hiskeligt stort. Så glider dimridån in och skymmer all utsikt, tyst och snabbt och plötsligt, och sen ser man inget mer än det vita täcket. Jag känner den tilltagande kylan i halsen som kryper in under min ruana. Allt här kan visst ändras på en sekund. Där bakom dimman, ett landskap som vilar i lugn och med ett folk som vill leva sina liv i fred med varandra.
Tania och Ernesto heter egentligen något annat.
Text: Alida Gadea,
Latinamerikagruppernas praktikant hos småbrukarorganisationen Fensuagro i Colombia
Fakta:
Provinsen Sumapaz skapades 1986 då flera mindre kommuner slogs ihop. I samman veva kom Sumapaz att tillhöra Bogotas departement. Men sina 780 km² /kvadratkilometer är den till ytan landets största provins och samtidigt den minst befolkade i Bogotá-departementet, med endast 5.667 invånare.
