I det lilla samhället Sítio Serra Bonita i delstaten Alagoas i nordöstra Brasilien, i ett vackert blå- och rosamålat hus med utsikt över ett kulligt landskap bor Vera Lúcia Félix de Brito. Hon är 57 år och aktivist, jordbrukare och utbildare- och har vigt stor del av sitt liv till att engagera sig i kampen för att fröer som används för matproduktion ska få vara fria. Hon är en så kallad “guardiã de sementes” -en skyddsängel för fröer. “Fröer är mänsklighetens arv, i folkens tjänst och fundamentala för produktion och reproduktion av liv. De utgör grunden för jordbruket och för matproduktionen. Egen produktion och förvaring av själva fröerna genererar i sin tur autonomi [för jordbrukaren]”, säger Vera Lúcia. Att värna om att fröer ska få förbli fria är alltså lika med att värna om den egna autonomin för den som brukar jorden. Därför har många folkrörelser som arbetar med småbrukares rättigheter gjort skydd av fröer till en av sina kärnfrågor. En av dessa folkrörelser är småbrukarnas rörelse -”Movimento dos pequenos Agricultores (MPA)” i Brasilien.

Varje småbrukarfamilj inom MPA uppmanas att ta på sig beskyddarrollen för minst ett frö som har betydelse för familjen och att upprätta en egen “banco de sementes”-förbank- i sitt hem. Vera Lúcia har en av nyckelrollerna inom MPA i sin delstat Alagoas, men är även aktiv på både nationell och internationell nivå. Sedan 2001 när  det globala småbrukarnätverket “La Vía Campesina” lanserade sin första kampanj kring bevarandet av fröer hålls regelbundna internationella träffar där representanter för småbrukarrörelser samlas för både erfarenhetsutbyten och fysiska utbyten av fröer. MPA är en del av den latinamerikanska grenen av La Via Campesina, CLOC, och en av Latinamerikagruppernas samarbetsorganisationer.

Ett frö är en symbol för fertilitet och en kapsel innehållande generationer av mänsklig kunskap. Varje bit mark som används för produktion av mat är unik. Detta ställer stora krav på den som ska bruka jorden. Förutom sammansättning av jordens egna beståndsdelar (kornighet, mineraler och näringsämnen etc.) påverkar även klimat och närheten till vatten det som jorden kan producera. Därför krävs olika varianter av fröer till olika jordar. Växtförädling, alltså sortering, urval och återplantering av fröer och andra växtdelar (rötter, sticklingar mm.) som har visat sig ha specifika egenskaper som anses som extra fördelaktiga (smak, storlek, färg etc.) utgör och har i årtusenden utgjort en viktig del av jordbrukarens arbete. De fröer som genom generationer förädlats genom denna naturliga urvalsprocess kallas i Brasilien för “smentes crioulas”- kreolska fröer. Förutom kännedom om naturen och den miljö man odlar i så är det viktigt att odla varierat för att få en bra skörd. Många växter är känsliga mot förändringar i väder och klimat men om jordbrukaren planterar många olika frukter och grödor på sin jord så finns det större chanser att en del av skörden klarar sig när en annan inte gör det. Vid sidan av ökad matsäkerhet finns andra fördelar med att odla varierat. Vera Lúcia berättar: “Ju mer genetisk mångfald vi har desto mer bredd blir det på produktionen, på näringsvärdet på det vi äter och på inkomstkällorna för de familjer som producerar maten!”

Vera Lúcia är en expert på både växtförädling och på att odla varierat. Hon äger tillsammans med sina två syskon och deras familjer en bit mark som motsvarar strax under 1 hektar. På denna jord växer bananträd omringade av en majsodling, papayan intill bönorna, sötpotatisen under jabuticaban och ärtorna slingrar sig längst med taggtrådsavspärrningen ut mot lilla vägen som länkar samman husen. Oavsett tid på året kan hon kliva ut i sin trädgård och skörda färsk frukt och färska grönsaker. Hönsen som springer runt bland odlingarna ger ägg och kött. Inomhus, på hyllplan och andra lediga plana ytor har Vera Lúcia sin fröbank. I pet-flaskor med färgglad korkar har hon samlat på sig ett 30-tal olika sorters torkade baljväxter, bönor, ärtor, linser, korn samt över 15 varianter av frön för frukter och grönsaker. Alla dessa ätbara växter odlar hon på sin mark, dock inte samtidigt då vissa arter måste odlas efter säsong.  Under ett år kan hon dock skörda mer än 45 olika varianter av spannmål, bönor, frukt och grönsaker. “De olika varianterna av bönorna har jag lite extra kärlek för”, säger Vera Lúcia och visar upp hur hon planterat en ny sort som hon fått som present av en vän. “Det ska bli intressant att se hur de växer till sig på min mark”.

Vera Lúcia producerar det mesta av det hon äter själv. Det lilla som behövs kompletteras byter hon till sig genom vänner och bekanta eller inhandlar under en tur till mataffären eller marknaden. Hennes fröbank ger henne en möjlighet att bestämma över sin egen tillvaro. Hon kan återanvända sina egna förädlade fröer vid nästa sådd, byta till sig nya varianter, äta de som har blivit över från föregående skörd och blir det en extra rik skörd kan överskottet delas med grannar och vänner.

Det finns dock de som inte ställer sig bakom Vera Lúcia självständighet. Sedan den så kallade ”gröna revolutionen” har storföretagen tagit över handeln med fröer. I laboratorier ändras växters cellstrukturer, sk. genmodifiering. Tanken är att växterna ska bli mer resistenta mot diverse olika yttre hot som till exempel torka och skadedjur. Men mixtrandet med generna stannar inte där.  “Fröerna är modifierade/kodade så att deras fortplantningsförmåga avtar redan efter 1-2 skördar. Detta innebär att jordbrukare hamnar i en konstant beroendeställning till företagen då hen måste köpa nya fröer vartannat år för att kunna fortsätta odla”, berättar Vera Lucía. “Samtidigt används kampanjer där storföretag smutskastar och förminskar vikten av småbrukarnas egna förädlade fröer”, fyller hon i. Ledande producenter inom livsmedelsindustrin hävdar att genmodifierade fröer ger bättre skördar än böndernas egna traditionella varianter, oavsett var de används, och hävdar att växtgifter är en förutsättning för produktion. I färdiga paket säljs genmodifierade frön, konstgödsel och växtgifter som sprutas ut över åkrarna. Resultatet blir att storföretagen tjänar miljardbelopp samtidigt som jordar, natur och människor dör av gifterna.

Smutskastning är inte storföretagens enda strategi för att begränsa småbrukares rättigheter. Med hjälp av ekonomiska muskler utför de politiska påtryckningar och lobbyism för att privatisera och patentera fröer. I dagsläget finns det stora begränsningar för hur vissa fröer får användas. Starkast lagföring finns för majs och soja, två av de mest odlade grödorna och baljväxterna i Brasilien. “Produktionsmöjligheten är öppen för alla, men kommersialiseringen av det som produceras är begränsad enligt den brasilianska lagen om fröer och sticklingar. Bonden får använda sina fröer för eget bruk och för försäljning av sina matvaror på den lokala marknaden men internationell handel är reserverad för de stora producenterna som i sin tur är styrda av utländska företag och uppbackade av diverse olika monopol. Även om den lokala handeln i praktik är öppen för oss så blir det hela tiden svårare att få ut vårt lilla överskott av varor på marknaden då lagar hela tiden ändras till företagens fördel. Storföretagen vill inte att vi ska producera och sälja det de kan tjäna pengar på själva”, kommenterar hon. “När ett företag utvecklar en ny genmodifierad variant av en art har de rätt att patentera användandet av dess fröer. På så vis kan företagen tjäna pengar inte bara på försäljningen av fröerna utan de kan också ta ut en form av royalties på upp till 4% av värdet av det som bonden säljer. Även icke-genmodifierade fröer kan patenteras av den som förädlat dem”. Patenten leder därför till privatisering och exkluderande av flera varianter av frön från allmänt och fritt bruk. Byteshandel med kreola fröer jordbrukare emellan är ett solidariskt sätt att motverka privatiseringsprocessen och främja mångfald. 

De fröbanker som finns hemma hos Vera Lúcia och andra medlemmar inom MPA är inte hela lösningen på de negativa effekter som storföretagens dominans har på livsmedelsproduktionen inom landet och på andra håll i världen. “[Men] de är ett konkret verktyg som gör skillnad för många”, kommenterar Vera Lúcia. “Ett land är bara oberoende inom området för matproduktion om det finns självbestämmanderätt för att producera och förvara de fröer som behövs för att odla. Den kultur som vi byggt upp kring fröbankerna, oavsett om det är inom familjerna eller våra samhällen i stort, garanterar en tillgång till fröer för flera år framöver. Risken för att arter går förlorade försvinner och jordbrukarna får större frihet att bestämma över sina egna liv”.

Text av Siim Prääts, praktikant hos Movimento dos pequenos Agricultores (MPA) i Brasilien.