8 mars – Internationella kvinnodagen

Det är ingen slump att jorden vi lever på kallas Moder Jord, eller som den kallas i Latinamerika, Pachamama. När vi talar om maten jorden ger oss, eller den rena luften vi andas, talar vi om den moderliga omsorgen, den som när oss. När vi uttrycker vår kärlek till jorden eller beskriver den som den trygga famn vi vilar i, talar vi om mamman, om kvinnan. När vi hyllar det vackra på vår planet, lyfter vi kvinnans ovärderliga roll i det som ger oss liv.

De senaste hundra åren har jordbruket förändrats mer än under de föregående tiotusen åren. Nu står vi inför en verklighet med sterila fröer, jordar utarmade av bekämpningsmedel och en vinstjakt på råvaror. Den stora skillnaden är kapitalismen, och männens inträde i matförsörjningen. Den omhändertagande och närande rollen försvinner när det som räknas är vinsten. Vi vet att kapitalismen gynnar männen och styrs av dem – kvinnan kan aldrig vara vinnaren. I en värld där snabb tillväxt är det enda som räknas, finns det inget utrymme för att vara närande och omhändertagande. Anknytningen mellan människa och jord, mellan barn och mamma, förloras.

Det är nästan tragikomiskt att vi istället för att vårda den verkliga tryggheten, köper den förpackad i Mamma Scans köttbullar eller Mormors dubbla chokladflarn i plasttråg. I många länder i det globala syd har företag hävdat att modersmjölksersättning är bättre än bröstmjölk – trots att vi vet att det inte bara är bäst för barnet, utan också för den djupa anknytningen mellan mor och barn. Nestlé, företaget bakom dessa påståenden, ägs och drivs av män. Företagen tar det heligaste vi har och omvandlar det till en produkt – modern blir ett säljargument.

Det kommer aldrig att bli en dag då vi tackar Papa Monsanto för maten vi får, eller Nestlé för den trygghet vi gett våra barn. Fabrikens chokladflarn kan aldrig ersätta våra barndomsminnen.

Det finns ett recept för att utrota hunger, en lösning på de värsta klimatförändringarna, och ett sätt att återuppta anknytningen till jorden som många har förlorat. Lösningen är kvinnan – modern som i tusentals år har levt i symbios med jorden och säkerställt ett gott liv för oss alla. Hon har fört traditionen vidare, hon vet vilka fröer och grödor som trivs bäst där de ska växa, hon ser hur skörden påverkas av vinden eller förra årets regnfall. Kvinnan som fortfarande har en stark koppling till naturen är oftast en kvinna i en värld långt från ICAhandlare eller chipsproduktionen till fredagsmyset. Hon bär på en ovärderlig kunskap om odling, om jordens rytm och naturens gåvor, men hon är ofta den som tystas, – hon sitter på svaren men blir sällan frågad, och hennes visdom ekar tomt i de beslut som påverkar hennes och allas värld. Det är hennes röst vi måste lyssna på, för hon är vår förbindelse till en hållbar framtid, och hon bär på den moderliga omsorg som världen så desperat behöver.

Receptet på en framtid som gynnar alla är inte mannen som kapitaliserar på det viktigaste vi har – det är kvinnan, som sitter på visdom, traditioner och kultur och en säkerhet för vår framtida matförsörjning. Det är Modern. Det är Pachamama.

Tack.