Latinamerikagruppernas programstrateg Karin Ericsson befinner sig i Honduras under årsdagen för mordet på urfolksledaren och miljöaktivisten Berta Cáceres. I samtal med landets småbrukare och urfolk ser hon vikten av att aldrig sluta kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati.
Det är snart åtta år sedan statskuppen i Honduras när jag checkar in på samma enkla hotell som var basen för min närvaro i landet under valet strax efter kuppen år 2009. Ett val som bojkottades av en stor del av den honduranska befolkningen och det internationella samfundet för att sakna legitimitet. Processen kring det av kuppregimen utlysta valet var ett gott exempel på hur sanningar kan börja glida och hur ett nej kan bli ett ja med tiden, utan att någon egentligen förstår hur det gick till. 2009 erkände inte EU valet och varken valövervakare från den europeiska unionen eller OAS fanns på plats. Men 2010 skrev EU på associeringsavtalet (AdA) med den centralamerikanska regionen och den honduranska regeringen som valdes under det ifrågasatta valet var med och skrev under.
Jag är i Honduras huvudstad Tegucigalpa för att delta på möten med småbrukarorganisationer från hela Latinamerika. Trots den tidiga timmen steker solen och jag pustar ut när jag glider in i skuggan på småbrukarnätverket La Vía Campesinas kontor. Stämningen är nervöst uppskruvad. En nationell reform av strafflagen, som bland annat innebär att protester mot den sittande regimen kommer att kunna förbjudas, diskuteras livligt. Att sprida information om manifestationer mot regeringens politik blir straffbart – terroriststämplat. Beslut ska tas i kongressen samma eftermiddag.
Mötet börjar med analys av situationen för småbrukare och urfolk i landet. Vi blir informerade om att ca 5000 småbrukare står inför juridiska processer enbart i det internationellt uppmärksammade konfliktområdet Bajo Aguán i norra Honduras. Enligt en ny rapport från organisationen Global Witness har 123 miljö- och människorättsaktivister mördats i landet sedan statskuppen år 2009. Detta gör Honduras till det farligaste landet i världen för de som kämpar för rätten till mark och naturresurser. En i statistiken är urfolksledaren Berta Cáceres som mördades natten mellan den 2 och 3 mars 2016 på grund av hennes motstånd mot ett vattenkraftsbygge, sanktionerat av regeringen och utländskt bistånd.Hennes fall sticker ut. Det lyser som en stjärna och gör ont i bröst- och magpartiet där rättvisepatos och medkänsla kan tänkas sitta.
Mordet på Berta uppmärksammades snabbt över hela världen. Det var så brutalt. Så skamlöst. Ett slag i magen på den internationella solidaritetsrörelsens teori och strategi. Vi tror på något sätt att det internationella samfundet och det globala samarbetet inom civilsamhället kan synliggöra när människor systematiskt utsätts för fara. Att ”priset” för att skada eller mörda människor som uppmärksammats internationellt ska vara för högt. Och Berta hade året innan hon blev mördad både träffat påven och tagit emot ett internationellt miljöpris. Men om till och med personer som Berta Cáceres kan mördas på detta sätt, vad finns det då för garantier för rättighets- och rättviseaktivister?
Nästa morgon reser jag till provinsen La Paz, några timmar norr om huvudstaden, tillsammans med en latinamerikansk delegation för småbrukarorganisationer. Under färden får vi ett telefonsamtal där vi blir informerade om att reformen av strafflagen nyss ratificerats i kongressen ”under kaotiska former”.
Samma dag besöker vi en grupp småbrukare från urfolksgruppen Lenca, det urfolk som Berta Cáceres tillhörde. För sju år sedan ockuperade de mark, i linje med vad som är tillåtet enligt landets konstitution. Sedan dess har gruppen hotats av en mäktig jordägare i området som vid 27 tillfällen försökt att avhysa dem med hjälp av militärpolis. Senaste gången förstördes hus och odlingar, tårgasbomber användes mot småbrukarna och två personer skottskadades.
De konstanta övergreppen mot småbrukare, urfolk, miljö- och människorättsförsvarare, har mycket med kuppen 2009 att göra. Sedan dess har staten blivit mer auktoritär och militärens makt har stärkts. Straffriheten och korruptionen är utbredd. Den honduranska staten kan idag inte garantera rättighetsaktivisternas säkerhet.
I onsdags marscherade människor för Berta Cáceres på gatorna i Tegucigalpa. Demonstranterna krävde att de skyldiga till mordet ska straffas och att dammbygget som Berta och hennes organisation Copinh kämpade mot ska stoppas.
I en globaliserad värld, där internationella avtal och investeringar är en del av problematiken i Honduras, kan vi som svensk solidaritetsorganisation och världsmedborgare inte ge upp kampen för Berta Cáceres. Vi får inte låta mordet på Berta bli ännu ett nummer i statistiken för straffrihet. Vi får inte förlora tilltron till grundläggande värden: Mänskliga rättigheter. Rättvisa. Demokrati.
Karin Ericsson
Programstrateg, Latinamerikagrupperna
