Maria- vikten av social organisering och tillgång till land
I Brasiliens nordöstra hörn, i landets minsta delstat Sergipe, mitt emellan de två små städerna Canindé de São Francisco och Poço Redondo, i ett enkelt hus byggt av håltegel, bor kvinnan som av sina kollegor kallas för “kvinnan som andas och pratar jordbrukets språk”. Maria dos Santos de Jesus föddes 1988 i Santa Brígida i Bahía, är idag 35 år, och en central personlighet i sitt lokala samhälle. Genom sitt outtröttliga engagemang hjälper hon till att bygga upp en mer levande landsbygd samtidigt som hon är med och ger människor verktyg för att skapa sig de liv som de själva eftersträvar. “Att vara aktivist är att viga sitt liv åt att arbeta för att ge andra människor tillgång till hälsa, boende, ett bra liv på landet, ha tillgång till utbildning på och om landsbygden och kultur- och fritidsaktiviteter för ungdomar och kvinnor”, säger Maria med passion i rösten. Allt detta är hon med och bidrar till genom att leda grupper som hjälper kvinnor att stärka sin position i sitt samhälle, genom att arrangera kulturevent för unga, genom hennes kamp för jordbrukares rätt till land och genom att på sin bakgård undervisa om agroekologi och hållbar produktion av hälsosamma livsmedel. På senare tid har Marias engagemang också blivit internationellt uppmärksammat. Våren 2023 reste hon till Moçambique för att bidra med sin kunskap till utvecklandet av olika jordbruksprojekt i landet och flera resor är redan inplanerade. Men det har inte alltid varit givet att Maria skulle ha den framträdande roll som hon har idag. Maria växte upp under svåra förhållanden med begränsad möjlighet till att påverka sin livssituation och ännu mindre att hjälpa andra att förbättra deras. “Min barndom var mycket svår, vi hade varken tillgång till mark eller vatten”, berättar Maria. Hon föddes som barn nummer 12 i ordningen i en familj som skulle komma att bestå av mamma Maria Conceição Jesus Santos, pappa Antonio dos Santos, Maria själv och 14 syskon. Hennes föräldrar arbetade för storgodsägare på landsbygden i utbyte mot mat. “Många i mitt samhälle sökte upp min mor då hon har gåvan av att välsigna människor och be för dem, jag kommer ihåg när jag var 5-6 år, människor som kom för att leta reda på min mor blev förfärade över de förhållanden vi levde i och ville ge henne pengar. Men hon svarade alltid att hennes gåva inte var till för att säljas utan skulle delas med människor för att hjälpa dem. Så istället fick vi ibland ta emot gåvor i form av mat. Det var jag och min bror Domazio, vi som var yngst, som fick hämta det folk skänkte, oftast bönor och cassavamjöl. Det var det vi åt, men många gånger hade vi inte ens detta. Vi fick också gå 3-4-5km, många gånger ännu mer än så, för att hämta rent vatten och för att tvätta oss. Vi tvättade oss var 8:e dag”. När Maria var 7 år gammal bestämde hennes mor sig för att flytta till delstaten Sergipe med förhoppningen om att hitta ett arbete som kunde ge henne och hennes barn en mer stabil framtid. Men livet i utkanten av staden Canindé de São Francisco där de hamnade blev inte som de hoppats på. De svåra levnadsförhållandena fortsatte. ”Hade vi tvingats leva under samma förhållanden som vi levde under där hade jag mest troligt inte varit vid liv idag”, kommenterar Maria medan vi gömmer oss undan den starka eftermiddagssolen sittandes på den låga tegelmuren som inhägnar hennes uteplats. Arbetet som mamma Maria hittade hade dock en positiv effekt, genom sina arbetskollegor fick mamman höra talas om rörelsen MST- Movimento dos trabalhadores rurais sem terra, De jordlösas rörelse. MST var under 90-talet väldigt aktiv i delstaten. Sergipe består till stor del av jordbruksmark som tillhör storgodsägare. Det visade sig att medlemmar inom rörelsen precis då var i färd med att ockupera ett större landområde och Marias mor fick förfrågan om att vara med och kämpa för att få tillgång till en egen bit mark. Den brasilianska konstitutionen som antogs tre år efter militärdiktaturens fall (1988) slår fast att jorden ska vara produktiv och uppfylla en social funktion. I praktiken innebär detta en aktiv användning av de naturresurser som finns tillgängliga på markarealen för att gynna ägaren av marken och/eller eventuella boenden/arbetare som nyttjar nämnda mark. Marken kan även ha ett mervärde när den används för bevarande av naturliga ekosystem. All utvinning ska ske inom ramarna för de brasilianska lagarna och goda arbetsförhållanden för ev. arbetskraft måste upprättas. Utöver detta måste marken ha införskaffats på laglig väg. Detta innebär till exempel att mark som lämpar sig för jordbruk aktivt ska användas för just jordbruk och att jordbruket ska bedrivas på ett sätt som inte bidrar till miljöförstöring, slavarbete, landgrabbing mm. Förblir marken outnyttjad eller om ägaren till marken missköter sig kan och bör staten köpa loss marken och omfördela den till dem som saknar tillgång till land. MST arbetar med att hitta mark som inte brukas, oftast tillhörande storgodsägare, och ockupera marken för att synliggöra för staten att den bör omfördelas. Trots denna jordreform är markfördelningen väldigt ojämn, 1 procent av landets jordbrukare äger 45% av den odlingsbara ytan. “Vi är ett folk som inte har tillgång till land trots att vi har så stora landarealer. I majoriteten av fallen har storgodsägarna inte köpt sin mark utan ärvt den av sina förfäder som själva ockuperade marken i samband med [portugisernas] invasion. De har så mycket land att stora delar av den saknar produktiv kapacitet, jorden används inte till att producera livsmedel, och detta sker medan många andra personer skulle kunna ha tillgång till marken för att i alla fall producera livsmedel för att föda sin familj och Brasiliens folk. Marken borde ockuperas och omfördelas till arbetarna och jordbrukarna som vill arbeta på landet för att producera matvaror och ge dem möjlighet att bygga upp sina liv “, säger Maria och förklarar samtidigt sambandet mellan rätten till land och hur den genererar möjligheter för människor att påverka sitt eget livsöde. ”Att omfördela mark är lika