Jag reste till Colombia för att delta i en historisk händelse; söndagen den 2 oktober skulle gå till historien som dagen då det colombianska folket satte punkt för världens längsta inbördeskrig.
Efter 60 år av blodig och smutsig väpnad konflikt var det få som förväntade sig något annat än att Colombia skulle rösta ja till fredsavtalet mellan regeringen och Farc-gerillan. Ett avtal som undertecknats för mindre än en vecka sedan, efter fyra år av intensiva förhandlingar.
Dagen blev förvisso historisk, men inte på det sätt som jag hade väntat mig, eller för den delen hoppats på.
Efter en förmiddag i spöregn spricker solen upp och skapar perfekta förutsättningar för en folkfest. Klockan 16:00 börjar torget El parque de los hippies, att fyllas av vitklädda människor. Inom kort är vi ett hundratal som samlats för att motta det historiska fredsbeskedet.
– När börjar det? frågar jag en av funktionärerna, och syftar på rösträkningen.
– Festen börjar strax efter fem, när vi fått resultatet, och håller på till fem på morgonen, svarar han skämtsamt och skrattar.
Glädje, hopp och framtidstro präglar stämningen på torget. Människor i klungor pratar högt och skrattar. Ansikten är målade i Colombias färger och stora vita fanor dansar i vinden.
Rösträkningen börjar och storbildsskärmen på torget visar i tur och ordning resultaten för respektive region. Inom loppet av en halvtimme har stämningen på torget förändrats.
För varje nytt valdistrikt blir stämningen mer och mer dämpad. Antioquia 62 procent emot och 37,99 procent för; Casanare 71,14 procent emot och 18,85 procent för, och så rullar det på. Undantagen är Bogotá och de hårdast krigsdrabbade regionerna så som; Nariño, Putumayo, Vaupés och Chocó där ja vann med stor marginal. Då hörs glädjeropen åter, om än märkbart försvagade. Blickar fokuserar allt mer på skärmen…
Plötsligt är nederlaget ett faktum. Strax efter 17:00 kommer beskedet som få hade förutspått: Colombia valde att förkasta det historiska fredsavtalet.
Som en käftsmäll drabbar detta besked oss på torget. Ryggar som kröks, människor brister ut i gråt; några i stillsam besvikelse, andra i djup förtvivlan och sorg. Människor kramas, telefoner ringer och höjda röster försöker förstå det inträffade. De vita flaggorna, som bara timmar tidigare segervisst viftats i vinden, rullas nu nedslaget ihop. En grupp samlas och utropar: – seguimos? – Si, seguimos, seguimos, seguimos! Ska vi fortsätta? – Ja, vi ska fortsätta, fortsätta, fortsätta! Därefter börjar massorna lunkande lämna torget. Den stora fredsfesten uteblev.
Min första känsla är skam.
Hur är det möjligt? Hur kan mitt folk välja att nacka den åtråvärda fredsduvan istället för att låta den slå sina vita vingar över vårt sargade land? Hur kan vi svika alla de människor som offrats i konflikten? Hur kan vi frånta våra barn möjligheten till en bättre framtid?
Jag skäms och försöker gnugga känslan av overklighet ur ögonen. Sedan inser jag att jag befinner mig den magiska realismens land, där allt kan hända…och också gör det!
Jag tänker på Gabriel Garcia Marquez och på hur han som ingen annan kunde sätta fingret på det magiska land som är Colombia….Macondo, och mitt i all min förtvivlan och sorg hör jag en tröstande röst:
– Vem sa att det skulle vara lätt? Detta är bara början. Vi får kämpa vidare, säger min far med tårfyllda ögon.
Det är så jag föreställer mig honom i alla fall. I verkligheten förlorade jag honom i den colombianska konflikten för över trettio år sedan.
Idag gråter vi, men imorgon fortsätter kampen för en bättre värld; för de som inte längre finns med oss, för våra barn, för ett Colombia i fred!
Text och foto: Sori Lundqvist
